To be or not to be....

Idag var det aktivitetsdags för det minsta trollet. Hamnade då tillsammans med ett gäng mammor, där såklart barn och konflikthantering dök upp som tema. Det blev en väldigt intressant diskussion och vad som är rätt resp fel lär väl märkas först när de små liven är vuxna. Jag brukar ofta på skämt säga att hur bra jag än gör och hur mycket jag än försöker så är ändå ganska höga odds för att de hamnar i terapisoffan för eller senare.

Vad som jag fann ganska slående i dagens diskussion (och som jag även reagerat för ett antal gånger innan) är hur rädda vi föräldrar verka vara för att ta beslut. Att bestämma åt och över våra barn. Det är vår rätt, men även vår förbannade skyldighet. För hur lätt är det för små barn att fatta beslut?

Låt mig exemplifiera; Du ställer fram två mycket attraktiva erbjudande till Ditt lilla barn. Säger pedagogiskt att nu kan Du inte få båda för det fungerar inte, men Du får välja en av dessa. Vilken vill Du ha? Och så känner vi oss gentila för vi har ju gett barnet en valmöjlighet, mellan två fantastiska saker. Medan det stackars barnet ser bara 2 helt underbara saker som de vill ha båda av. Och vad de än väljer så har de ändå känslan med sig av att de faktiskt får offra en sak. Så det som vi gjorde av välmeningen har också en baksida. Vilket vi inte alla gånger tänker på.

Många föräldrar idag verkar vara så måna om att göra rätt och riktigt, vara pedagogiska in absurdum och ha en ängels tålamod. Och det är klart att man ska. Men i vissa lägen så kan man inte det. I vissa lägen måste vi som föräldrar vara auktoritära och ta beslut. Peka med hela handen och bestämma. Utan att be om ursäkt för det. Det är inte att kränka barnen utan att hjälpa dem.

Det stora kruxet är bara att veta när vi ska använda vilken metod.... Om barnet är på väg rätt ut i gatan finns det väl inte en förälder som pedagogiskt och tålmodigt börjar förklara varför barnet ska stanna på trottoaren? Nej, då är det reptilhjärnan som träder in och med bestämd röst hojtar "stanna" så att barnet på en sekund blir till en stenstod. Och det är väl ingen av oss som känner dåligt samvete för att vi i en sådan situation är auktoritära diktatorer?

Det finns även andra sådana situationer där vi måste agera på samma sätt, även om de situationerna inte är lika tydliga och självklara för oss. Jag tror att det är en av de viktigaste läxor som vi föräldrar måste ta oss till oss, att lära oss identifiera de här situationerna och ta kontrollen i dem.

På samma sätt som vi måste identifiera de situationer där våra curlingtalanger ska plockas fram, för de finns också. Ser man historiskt så har de olika årtiondena präglats av olika föräldratyper, alltifrån de pedagoska till de totalauktoritära varianterna. Och gemensamt för dem alla är att många är de barn som inte var helt nöjda med situationen.

Vi kanske ska lansera en ny pedagogik? De flexibla föräldrarna! De som i en bra blandning kan använda sig av sin auktoritet, sin pedagogik, sin curlingförmåga och medkänsla alltefter vad situationen kräver. Jag ska iaf försöka bli en sådan. Wish me luck.....