Livets kontraster

Djupa själfulla ögon, där en glimt av sorg konstant lyser igenom även när skrattet bubblar som mest. En viss försiktighet i sitt närmande, mjuka armar som är lite frågande i sin omfamning. Tankar som virvlar i banor som inte är helt raka och som rymmer många olika bottnar. En lidelse för det hennes händer kan forma, om det så är krummelurer eller skapelser i lera. Ett naturbarn som njuter av kroppens naturliga kontakt med de element som vår värld rymmer.

Som springer barfota i gräset i sen afton, för att säga godnatt till grodorna i bäcken. Som alltid ser när Du är ledsen och erbjuder tröst, med en späd liten hand. Som alltid kräver ärlighet och en äkta närvaro. Som med en kort sekund till buds mäter av harmonin i ett sällskap. Som fascineras av det outgrundeliga, det främmande och oförståeliga.

Sådan är hon, mitt älskade Mellantroll. Hon utmanar mig konstant. Att alltid vara sann. Inte välja den enkla vägen. Att söka det äkta. Det är inte alltid helt enkelt. Men det är det värt. Mer än väl.

Lilltrollet är hennes raka motsats. Med en svindlande lidelse för livet och dess utmaningar. Med en förväntansfull glimt i hennes glittrande ögon. En total tillit till att världen vill henne väl. Och en energi som hela tiden söker utlopp. Totalt trygg i sin kärlek, vill vara nära nära. Ofta. Som tankar sin kraft genom att krypa tätt intill.

Hon närmar sig alla utmaningar med en fulla övertygelsen att hon kommer att klara det. Så trygg även i sina stunder av osäkerhet. Övertygad om att vi finns där. Fångar henne om hon faller. Och hon törs prova. En liten mjuk flicka som sällan kan sitta still. Med en kropp som rycker och spritter, dansar och sjunger. Som njuter av den lidelse som musiken erbjuder.

Med en öppen famn för den som söker ömhet. En famn att vila i och tanka kärlek, som erbjuder vila i stunder av storm. Som alltid har ett leende till övers. Och som älskar Dig förutsättningslöst.

De är mitt livs ying och yang. Mina döttrar. Mina barn. Mitt allt.