Tillfälligt avbrott....

Jag har levt i ett skönt flow på sista tiden. Hösten och vintern var ganska kämpig rent praktiskt sett, med mycket jobb och en hel del världsliga saker att rodda ihop. Men det gick bra och jag har mått bra.

Gjorde en del förändringar i min jobbsituation, där jag framförallt sänkte kraven på mig själv. Och det har fungerat kanon. Tills i helgen. Då gick luften ur mig. Och jag tycker det är apjobbigt! Det är inget dramatiskt som hänt, lite vanlig förkylning på små och stora troll. Inget som borde spela någon större roll.

Men jag har upptäckt att när jag blir sjuk så händer det något. Dels har jag otroligt svårt att acceptera att jag är sjuk. En vanlig förkylning utan feber ska minsann inte få däcka mig, det gills inte som sjuk verkar det som om mitt inre säger. Samtidigt så tar kroppen slut, jag håller mig hemma men känner mig som en skolkare. Och en stor del av tiden brottas jag med det "jag borde göra". Med jobbet som väntar och vetskapen om att jag lär få häcken full när jag är på benen igen.

Mitt intellekt vet att det löser sig, men jag tappar tilliten. Och när jag tappar den så kommer tvivlen. Mitt katastroftänk går genast igång, livet blir svart och pengarna tar slut! Alla mina kunder kommer gå i konkurs och det är mitt fel. Mina konstnärliga aspirationer är patetiska och allt jag gör är apfult, totalfel. Jag är en dålig mamma, en dålig fru och en sur, rälig gamal käring.

Totalt nattsvart i sinnet blir jag. Och jag blir ledsen, liten och ömtålig men vet inte hur jag ska visa det. Så jag låser mig, stoppar näsan i en bok och stänger ute.

Samtidigt vet jag att det går över, det gör det alltid. Bara jag slutar kämpa emot. Glider med en stund ända tills nedåtspiralen stannar, för det gör den. Det är en tillfällig svacka, mitt liv är inte slut.

Ska jag vara riktigt klok och förnuftig så är det förmodligen ett led i processen. Att tillåta mig själv att inte alltid vara klok, förnuftig och glad. Inte ha kontroll på allt. Att släppa efter och låta andra styra. Det är nu förankrat i mitt huvud. Nästa steg är att låta känslan följa med också. Att lägga ut det här är för mig ett försök att nå dit. Lätta på trycket och försöka tycka om mig själv igen. För det gör jag ju. Innerst inne. Just idag är det långt innerst inne.....