Too late, too little?

Jag är en ganska självupptagen människa. Har fullt upp med att få mitt lilla liv med min familj att fungera, precis som livet ser ut för de flesta av oss. Det är barn som ska älskas och fostras, ett förhållande att vårda, släkt&vänner att underhålla, ett jobb att sköta och så alla praktiska saker. Och precis som de flesta av oss blir det inte mycket tid till att göra så mycket annat.

Jag kan sakna det. Tiden när jag hade energi och ork att brinna för annat, som låg utanför min egen privata sfär. Att orka bli upprörd och engagerad över de orättvisor som händer. Hela tiden. Dagligen. Just i denna sekund.

Häromkvällen halkade jag in på slutet av ett reportage om situationen i Ryssland. Eftersom jag inte var med från början så kan jag inte helt redogöra för de exakta händelserna, men om jag förstod sammanhanget rätt så var det ett gäng unga skolpojkar som dömdes till hårda fängelsestraff för en gruppvåldäkt. Vilket iofs inte är mer än rätt och riktigt. Problemet var bara att både offer och vittnen friade just de här killarna! Men det såg bra ut för brottsstatistiken att få någon dömd för brottet så då valde man ut de här. Pojkar till ensamstående mödrar, utan kontakter eller ekonomi att kunna driva processen vidare, utanför landets gränser. För inom landets gränser hade de provat allt, men stött på patrull. Journalister som skrev om det, advokater och rättkämpar som engagerade sig blev hotfullt bemötta eller totalt ignorerade.
Det värsta av allt är att tydligen är vardagsmat, hos vår kära granne i Öster. Och de är inte de enda.

Nu ska vi inte glömma att det finns en hel massa eldsjälar som har kraften och orken. Som brinner och gör saker. Absolut. Men det räcker inte. Det måste vara fler. Okej, jag medger direkt att jag sviker. Jag betalar in några hundra varje månad och köper mig viss samvetsfrid. Vet att något barn i världen får det bättre, någon felaktigt dömd fånge får en större chans, någon annan får bättre läkarvård.

Kanske det tillhör tidens tand att jag, som är medelålders (attans så gammalt det låter), inte orkar engagera mig mer än så. Kanske är det så att det är de yngre generationerna som ska slå näven i bordet och värna om den värld som de kommer att gå ut i. Kanske är det så att de borde bry sig mer om vad som händer deras jämnåriga i Ryssland mer än att fixa ihop pengar till back packer resan. Eller den trendiga skinnjackan med designer label. Att få gå på Whireds hotta visning. Få hamna i media som ung, het fashionista. Eller är det att ställa för stora krav?

Nu var jag ganska så ung på 60 talet när ungdomsrevolter rasade över hela Europa, men såvitt jag kan bedöma var det en oerhörd kraft i det engagemanget. En liten, kanske naiv önskan, är att den kraften skulle återfödas igen. Och kunna påverka. Förändra.

Eller är det så att vi föräldrar redan har försuttit vår chans, när vi inte fostrade våra barn i den riktningen? Kanske det helt enkelt är fel att kräva det av någon annan när jag själv inte kan ge det. Förmodligen. Jag önskar bara att det vore annorlunda.