Normalt är jag en ganska generös, tolerant person som tycker att livet är rätt okej. Och att jag har det bra. Liksom glider fram på min räkmacka och njuter största delen av tiden.
Men så kommer det där svarta monstret och jagar mig in i nedåtspiralen. Först klamrar jag mig fast med näbbar och klor för att inte åka med. Till slut orkar jag inte stå emot utan släpper, glider ned i ett långsamt tempo för trots alla mina goda föresatser så spjärnar jag emot. Trots att mitt intellekt vet att processen bara blir mer långdragen.
Väl nere så klaffsar jag runt i gyttjan av självömkan en stund innan jag tröttnar på att sega runt. Börjar då klättra upp i ett tempo som skulle gjort Sanna Kallur avundsjuk. Och vad slutar det med? Surprise surprise, såklart jag tappar taget igen och får börja om. Efter att ha gjort så där en 3-4 ggr som verkar min hjärna och mitt hjärta ha kommit överens och jag påbörjar uppåtfärden i ett klart behagligare (och mer effektivt) tempo. Nu är jag uppe igen! Och här kommer jag nog vara ett bra tag.
Det är inte helt lätt att vänja sig av med terapins uppåtpiggande effekt som jag tidigare fått en gång i veckan. Numera ska jag (frivilligt) ordna detta själv, stå på egna ben. Visst, fungerar det inte och dipparna blir alltför många så har jag inga problem med att börja igen. Men jag tror faktiskt att jag kan nu. Jag vill iaf försöka.
Men vad var det jag upptäckte med mig själv då, som jag inte tycker om? Jag är avundsjuk! När jag hamnar i de där dipparna så blir jag otroligt avundsjuk, tycker att andra människor har det så mycket bättre än mig. Tycker att "alla" tjänar massor med pengar och njuter av livet. Och just det där med pengar fastnar jag i. Förmodligen för att det på ett intellektuellt plan symboliserar välmående och trygghet, som jag i de lägena saknar.
Och att vara avundsjuk är ingen konstruktiv känsla. Den är inte alls behaglig. Och den är definitivt inte klädsam.
Inlägg
3 kommentarer:
Näe, avundsjukan är varken klädsam eller konstruktiv, det kan jag hålla med dig om...men både du och jag vet, att det ju är dina tama hjärnspöken som tar överhanden. Du är ju en ruskigt generös person,som inte alls behöver de där hjärnspökena som husdjur längre. Du duger precis som du är...det vet du väl? *kram*
Ibland kan jag tycka att det är knepigt det där hur man ska förhålla sig till pengar. När man har gott om dem är det lite lätt att ta det för givet. När man har så man klarar sig så är det lätt att vilja ha mer. När man har ont om dem så är det en ständigt funderande hur man ska få dem att räcka.
Men en sak är säker....det går inte att köpa äkta lycka för pengar och inte äkta kärlek heller.
Var rädd om dig!
Nä, säkert inte klädsamt, men spela roll då? Ibland kan man väl få hänge sig åt såna tankar. De är ju inte ditt "riktiga" jag iallafall.(Men visst är nedåt dipparna jobbiga. Som tur är har jag min terapeut. Herregud, så skönt det är.)"Morskan"
Skicka en kommentar