Last dance...

Nu närmar sig årets slut och då ska det sammanfattas, bot och bättring skall lovas och med lätta sinnen skall vi fira in det nya.

Men vet ni vad? Jag skiter i det! För jag tycker att det är ungefär samma sak som när någon där - då skall man helt plötsligt komma ihåg allt goda, allt det mindre goda skall glorifieras och personen ifråga transformeras till en ängel, no matter what de gjorde när de var med oss.

Ungefär så känner jag med nyår. Varför skall jag lyckas med att vara en så mycket bättre människa 2009 än vad jag lyckades med detta året? Vad är det som skall hända som gör att jag kommer att lyckas med mina föresatser just detta året, med start den 1 januari?

Jag gör som jag brukar göra istället, gör mina löften om bot och bättring under årets gång. Några kvällar per vecka ligger jag i sängen och fillilurar, tänker på vad som jag gör fel, vad jag kunde göra bättre och vad jag har för önskan om mål för framtiden. Jag gör det medan jag lever, i nuet istället för att spara det till den 31 december och sammanfatta det i ett nyårslöfte.

Men oavsett mitt ställningstagande så önskar jag er alla ett riktigt gott nytt år, jag hoppas ni får en trevlig kväll och att vi ses nästa år.....

Total förvirring...

Stackars lilla trollmorfar. Det snurrar friskt nu och ibland är det svårt att hänga med. Han blandar dåtid och nutid hej vilt, och fragment från olika tidsepoker landar i helt fel sammanhang.

Häromdagen ringer han och undrar om jag avslutat hans bankkonto i den Sydamerikanska banken. Om inte vore det bra att göra det innan det blir revolution. Jag är inte riktigt säker på vilket land han menar, och inte heller vilken revolution som han anspelar på. Mig veterligen har han bara varit i Brasilien och där har det väl inte varit någon revolution?

Igår ringde han igen. Då undrade han var hans fru var. Hon hade ju bara gått ut för att handla men inte kommit tillbaka än, så nu undrade han om hon möjligen rymt. Vilket hon på sätt och vis har gjort, för de skildes för över 35 år sedan.

Samtidigt är han lite rolig för när jag meddelar honom dels att han är skild och även att hon, hans förra fru tillika min mor, är död så svarar han torrt "ja då är det förstås dumt att jag sitter här och väntar".

Sin mor, farmor, ringer han titt som tätt. Däremot är det aldrig någon som svarar av förståeliga skäl. Värst för honom själv är de dagar då han försover sig, antingen till skolan eller till jobbet. Då tar det lång tid att lugna honom och "prata tillbaka" honom till nutid. Däremot lyckas det alltid, än så länge, men förvirringsattackerna kommer oftare, tätare och djupare än tidigare.

Något som är förvånande är att han alltid kommer ihåg mig och mitt telefonnummer. Och att han alltid ringer när han blir förvirrad, som om någon instinkt säger honom att där kan han hämta lugnet och tryggheten. Dock lär det nog inte räcka så länge till. Jag tror att han är på väg in i den totala dimman. Och jag vet inte hur jag skall känna inför det. Om det blir en lättnad för honom eller inte. Ingen aning, men jag lär bli varse. Vilken dag som helst.

En annorlunda jul...

Den här julen var både jag och trollfar inställda på att ta det lugnt. Softa och njuta av tillvaron. Vi har haft en bra planering, tagit det coolt med evenmang så vi har faktiskt inte stressat ett endaste dugg. Vi har även jobbat undan bra så vi ska kunna vara hellediga till efter nyåret. Hur skönt som helst! Men hur mycket man än försöker ta det coolish så dyker det där som heter livet upp och krånglar till tillvaron....

Trollfar hamnade alltså på akuten i tisdags i väntan på operation. På julafton när maten stod på bordet hade han fortfarande inte blivit opererad utan låg på akuten och väntade. Ledsen, trött och hungrig så han skrev ut sig själv - mot doktorns rekommendation. Kom hem till oss och förgyllde tillvaron.

Vilket var tur det, för här hemma var det en förvirrad trollmorfar som var 5:e minut undrade var han var någonstans och hur han skulle komma hem. Det fanns även ett litet troll som lätt hade kunnat konkurrera ut värsta proffessionella gråterskan i vilket grekiskt drama som helst. Hon låg på sin säng och grät högljutt, vägrade äta eller öppna paket innan Trollfar kom hem. Jag förstår att hon var ledsen, men efter att ha utstått detta i över ett dygn började mitt tålamod tryta. Mellantrollet var ganska coolt, konstaterade helt krasst att det här var en ganska trist jul så om ingen tog illa upp så låg hon hellre på rummet och läste.

Själv försökte jag hålla lite humör uppe, roddade i köket medan jag körde skytteltrafik mellan gråtandes litet troll och förvirrat gammeltroll. Och mitt i detta kaos kom Trollfar hem, ont och trött men ändock hemma. Ordningen blev återställd och lugnet återvände för några timmar, för tidigt i ottan var han tvungen att infinna sig på sjukhuset igen.

Där han fick vänta. Och vänta. Och vänta. Sent, sent på kvällen rullades han in på operation och jag fick ett samtal vid 23 tiden. Allt har gått bra och har vi tur kommer han hem imorgon. Då kanske vi kan hitta lite av den där friden och lugnet vi såg fram emot. Fast med tanke på hur det har börjat så säger jag krasst "fan trot"!

Fulltankad!

Igår tankade jag bilen.
Full tank.
Femtio liter etanol.

Synd bara att bilen går på 95 blyfritt....

Nu är den här, dagen D som i Doppardagen. Nu väntar vi bara på att Trollfar ska komma hem....

Nattliga tankar

Sitter här och inväntar Trollfars hemkomst från akuten, där han varit sedan lunchtid idag. Ett smärre ingrepp blev tvungen att genomföras akut, inte för att det var farligt i sig men kunde bli om det inte togs om hand. Så här sitter jag och har lite antiklimax. Har lyckats få uppspelta barn att slockna, bordet är dukat, klapparna under granen, Janssons i kylen och köttbullarna rullade. T o m julstrumporna är fyllda så egentligen borde jag gå till sängs, läsa klart Grishams senaste vilket brukar gå snabbt. De är lättlästa och välskrivna, om än lite obehagliga för jag förmodar att det finns ett ganska stor uns av sanning i de konspirationer han skriver om.

Var nere på NK idag och träffade tomten. Kidsen nöjde sig med att stå på avstånd och beundra, oavsett hur mycket tomten försökte locka med pepparkakor och russin. Vet inte om det var blygsel eller om de ansåg sig ha "växt ifrån" det hela.

Har surfat runt lite och det verkar som om det är stort pådrag gällande det däringa Bloggpriset. Röster fiskas, nomineringar skall göras och alla "de stora" är på hugget. Har man då som jag en liten modest blogg med några få trogna behöver man inte bry sig. Jag simmar på lugnt i min lilla fiskdamm och är glad för de gäster jag får.

Nu ska jag inte sticka under en stol med att jag självklart skulle bli glad om jag var "stor" bloggare, hade mer genomslagskraft och fler läsare. Men inte om jag prostituera mig för att fixa det. För jag är ganska övertygad om att vem som helst som har en grundläggande talang för det skrivna ordet skulle kunna klättra högt på listorna, genom att bedriva en konsekvent bearbetning. Vara på hugget och kommentera hos de stora, länka mycket och ta upp kontroversiella ämnen. Om jag började göra med "dagens outfit" och hängde ut mig själv i ålskinnstaja läderbyxor och paljettbeströdda korsetter skulle jag säkert få en drös som hängde här. Hälften skulle skratta läppen av sig och andra hälften hylla mig till skyarna för mitt mod. Men det skulle definitivt inte vara jag, inte på en endaste fläck.

Jag beundrar de som härjar runt "däruppe", men samtidigt blir jag beklämd när jag ser vad de flesta stora bloggarna handlar om - yta, flärd, mode osv. Jag hoppas verkligen att deras liv utanför bloggosfären har mer substans. Och är otroligt tacksam för att mina små tjejer är alldeles för unga för att roas av detta fenomen. Visst är de smarta, de som lyckas tjäna pengar på det, men ändå. Det lämnar för mig en fadd eftersmak och jag hoppas verkligen att mina madamer väljer en annan väg i livet.

Appropå det måste jag bara skvallra lite. Utan att nämna namn förstås, däremot är det förstahands information direkt från källan så jag vet att det stämmer. Jag har t o m fått se bevis! Here it goes;
en av de stora bloggarna hade jubileum för ett tag sedan. Stor fest och många kända namn stod på inbjudningslistan. Däribland en äldre herre, känd för att vara provokativ och säga sin öppenhjärtliga mening på ett ganska burdust sätt. Han tackade vänligen men bestämd nej, för som han själv sa "vad i hela fridens namn har det flugit i människan? X känner mig inte, vi har inte en endaste gemensam beröringspunkt och jag skulle vara som en elefant i en porslinsbutik. Vad är människan ute efter? Eller har hybrisen gått helt överstyr? X har gett hybris ett ansikte

Och när man vet vilka det handlar om så förstår iaf inte jag hur festfixaren tänkte. Det är ungefär som om jag skulle bjuda in Abba-Björn till ett tupperwear party! Skulle inte tro det.

Nej, nu dritter jag i det här. Tar ett nappatag med Grisham istället.

Och hör ni, hörs vi inte innan så.... GOD JUL på er!

Alles in ordnung

Nu verkar det som om mitt liv börjar landa igen. När jag mår bra och är i balans drömmer jag en hel massa. Och jag kommer ihåg drömmarna i detalj. Visserligen är mina drömmar lite lätt outfrekade men det är smällar man får ta. Någon som vill ge sig på att tyda nedanstående scenario?

Jag dansar salsa med jordens slemhög (känd från TV), dansgolvet består av en jättestor mörkblå studsmatta med reklam på (vilken kommer jag dock inte ihåg). Av någon outgrundlig anledning så lutar studsmattan, så att vi hela tiden dansar i uppförsbacke. Men bra går det och vi vinner något form av pris. Tyvärr vaknar jag precis före prisutdelningen.

Till saken hör att jag inte kan dansa salsa, inte speciellt bra iaf, och att jag aldrig i min fot skulle få för mig att ge mig ut på en studsmatta. Inte med mitt track record inte.

Så kom igen, berätta! Vad är det som försegår i mitt undermedvetna?

Dan före dan före dan

Om jag nu har räknat rätt. Jag är inte en speciellt julig människa, förmodligen för att barndomsjularna var lite lätt komplicerade. När mamma och pappa var gifta var allt by the book. Mamma for runt som en förgiftad råtta och stöpte ljus, syltade och gjorde egen sill. Hela konkarongen. Superstressad och vi barn fick stå vid sidan, för om vi hjälpte till blev det bara fel. Så även med julklappsinslagningen. Vi hade förmodligen norra halvklotets vackraste paket, med lack, sidenband och rim. Men vi barn var aldrig delaktiga, samma sak när det gällde allt fint julpynt som skulle göras. Fast det jag kommer ihåg mest var pepparkakshuset och granen. Vi var alltid så sugna på att vara med. Men vi var alltid för små, så när vi gick till sängs satte mamma & pappa igång. Vi vaknade till färdigklädd gran och otroligt fint pepparkakshus. Jättefint men ändå med en känsla av tomhet. För vi var ju inte delaktiga.

Sedan skildes de och då blev det stökigt. Vem skulle julen tillbringas hos? Vem skulle jag ha dåligt samvete för, när jag visste att mamma eller pappa satt ensam hemma framför TV:n? När jag blev lite äldre övergick jag till skytteltrafiken, mamma - pappa - svärisar och sedan hem. Till slut gav jag fan i det, åkte till Åre och softade istället. Hur skönt var inte det!

Nu när jag har egen familj är det en annan grej, då är det barnens högtid igen. Och det är för dem jag fixar & donar. Men jag gör det MED dem och vi gör det i liten skala. Det enda jag har problem med är julklapparna. Det blir alltid för många. Och alltid för dyra. Fast trolllungarna blir glada. Och jag gör mig av med en del dåligt samvete med att köpa från välgörenhetsorganisationer och stoppa insamlingsbössorna fulla.

Samtidigt är det en del av mig som inte riktigt känner mig bekväm med konsumtionen. Vi tar det lugnt, stressar lite men ändå blir vi påverkade av vår omgivning. Mellantrollet kom med en tanke häromdagen när hon sa "Mamma, nästa jul kan vi väl strunta i allt med paket. Bara åka bort och ta det lugnt". Det kanske blir så, tanken känns inte helt fel.

Jag återkommer i ämnet!

Proppen Orvar!

Exakt så känns det just nu, som om jag vore jätteproppen Orvar. Intet ont om Orvar nu. Iofs känner jag ingen sådan, men ändock. Eller föresten, en gång kände jag en sån. En Orvar alltså. En hyvens man med en sjujäkla drive. Fast det var iofs hundra år sedan så han kanske inte lirar golf längre, vad vet jag?

Hur som, propp är jag. I huvudet är det tomt. Jag är inne på någon form av mastodontförkylningen och funderar skarpt på att anmäla mig till Guiness rekordbok. Världens längsta förkylning typ. Och jag är inte skarp när jag är hängig. Jag är ynklig, trött och allmän sur! Jag vill ha hundra järn i elden och köra för full kareta, då är jag som bäst.

De senaste veckorna har jag gjort vad jag måste, fått ihop det men det där lilla extra - det har jag inte orkat med. Och det är okej, men det är så trist. Jag gillar ju speedy gonzales stuket!

I övrigt kan jag rapportera att julgodiset är klart, julklapparna inhandlade och inslagna, granen klädd och pyntet framtaget. Imorgon åker skinkan (inte min!) in i ugnen och köttbullarna rullas därefter. Det är så långt jag sträcker mig vad gäller julmat!

Inga julgardiner så långt ögat når, ingen storstädning och definitivt inte någon hemmalagad sylta eller egenhändigt stöpta ljus. No way Jose, that is not my cup of tea.

Och det där i inlägget innan, om ngt spännande som skall hända - det är definitivt inte tillökning! Iaf inte som jag är skyldig till. Om sedan Trollfar varit ute på dumheter så är det något han får ta ansvar för. Fast det är jag tämligen övertygad om att han inte har, så varför skriver jag det överhuvudtaget? Dumt av mig.

Nu lägger jag ned för ikväll. Om jag inte får någon snilleblixt, det kan jag inte lova..... Inser själv att min regel att aldrig korrigera eller radera i bloggen inte alltid är helt bra. Som nu exempelvis, tämligen menlöst och svamligt inlägg. Sorry folks, jag ska bättra mig. Jag kan avsluta med en liten reflektion jag hört någon göra;

"Kvinnor skryter om sin simultankapacitet och att de kan göra flera saker samtidigt. Varför ska det då vara så omöjligt att ha huvudvärk och sex samtidigt? Det är ju bara 2 saker! "

Lite allt möjligt...

Ibland undrar jag om jag är riktigt sann... nu har jag dragit igång ett projekt till! Jag har börjat hjälpa till med inredning.... Jag tittar och tycker, kommer med skisser och förslag för att sedan låta Trollfar utföra det hela.

Har i dagarna precis sjösatt det första projektet och kunden blev kanonnöjd! Sedan lyckades jag hux flux bli rådgivare åt en nyinflyttad engelsk dam. Hur nu detta gick till? Varför kan jag inte säga nej? Förmodligen för att jag inte vill.... Men snart måste jag inse mina begränsningar, tiden räcker inte till allt.

Som i helgen, roddade ihop julgodiskokande med en väninna. Jag projektledde henne och 4 kids, mycket julgodis blev det och jag tyckte det var helt soft&lugnt. Dagen därpå ringde hon och undrade hur fasiken jag orkade med! Jag fattade nada för jag tyckte att det var hur lugnt som helst... Måste nog ta en noga titt igen på mig i spegeln. Utan rosa glasögon kanske.

Annars kan jag rapportera att jag var på mammografi imorse. Förmodligen hade de någon form av drive in verksamhet idag, för det var apfullt med tanter. Och så jag. Som i mitt tycke absolut inte var tant (fast förmodligen i deras).

Hur som, in i undersökningsrummet där jag genomför en totalt osexig stripp av överkroppen. Tar mina små behag och försöker dra ut dem så att jag får in dem mellan själva plattan & röntgenapparaten. Det gällde att vara snabb för så snabbt som jag släppte taget om dem så åkte de tillbaka som en gummisnodd. Så vi fick köra teamwork - jag drog ut tittsen allt jag kunde och höll dem på plats med handen, sköterskan dunkade ned överdelen på apparaten fort som satan och så fick jag lirka ut handen. Kan väl säga att jag har blåmärken på behagen idag. Och lite lätt ont.

Och så är jag förkyld igen! Jag vill bli rik så att jag kan tillbringa vinterhalvåret på varmare ort. Någon frivillig?

Och så har jag en hemlis på gång... om allt går som det ska blir det en spännande vår!

Nej, nu hinner jag inte med er längre. Gordon väntar. Ciao!

Tips i jultid...

Att handla julklappar är inte det lättaste. Och ibland när jag går i butikerna blir jag kräkfärdig på all konsumtion, tänker på de som inget har. Dövar samvetet med att köpa senaste numret av Situation Stockholm, av en frusen herre med fåtal tänder kvar. Han skiner upp som en sol, jag är den enda i den strida strömmen av människor som ser honom.

Låter de små trollen shoppa av sig så att klapparna till Trollmor och Trollfar blir avklarade. Vi däckar sedan i en soffa och ser strömmen av människor gå förbi. Då kommer en glad tjej med bössa i handen, ber om en slant till Röda Korset. Precis som med tidningsförsäljaren så väljer människor att inte se. Själv är jag av den åsikten att om jag har råd att lägga hundra kronor på en fika så nog fasiken kan jag lägga en tia eller två i bössan. Vilket trollen får till uppgift att göra.

Nej jag vet, alla har inte råd. Men ni som har, det är ganska lätt. Mitt absolut bästa julklappstips, för den som har allt, är att använda den här länken: http://www.webaidshop.se/ och sedan komplettera med något litet typ hemmagjord kola i fint papper. Istället för att ge faster ännu en bok hon inte vill ha, eller morfar en halsduk som hamnar på hyllan så kan jag istället göra någon riktigt glad!

Vill man vara lite mer världslig kan jag påminna er om den här sajten; http://tilldig.se/. Hur skönt är det inte när man har bråttom, är trött och bara inte orkar ge sig ut i butikerna. 5 minuters surfing, lite klick här och lite klick där så har man fixat kanonfina presenter, prisvärda i kanonkvalitet!

Och vet ni vad, man kan använda båda länkarna.....

Vänta bara...

Jag har tänkt. Mycket och länge. Jag är lite lätt konfunderad och även i viss mån beklämd över den livsstil många i den yngre generationen har. Det som är viktigt är pengar, utseende och mode. Ytligt så att det förslår, och intet nytt under solen. Det var samma sak när jag var i den åldern, kanske med undantag för pengar dock. Eller så rörde jag mig i "fel".

Däremot fick jag mig itutat med bröstmjölken att det som är viktigast är ändå den personlighet man besitter. Att visa ödmjukhet inför livet, respekt för omgivningen och vara tacksam för de gåvor man får. Visst, nu låter det lite hallelulja men jag tror ni förstår hur jag menar.

Att idag se, inte bara genom bloggvärlden utan även i min direkta närhet genom mina släktförhållanden, unga tjejer och killar tycka att en s k vanliga människor är en loosers för att de har ett 9/5 jobb är beklämmande.

När dessa barn (ja, jag tycker att de fortfarande är det om än tonåriga sådana) växer upp i tron att världen kretsar kring dem och deras behov blir jag mörkrädd. När man hör deras framtidsplaner blir det än värre; de skall jobba med media, mode, reklam osv. Resa mycket och inte bli en "svensson". Okej, det låter ju fine men vem sjuttsingen skall i framtiden se till att tunnelbanetågen körs, att mat finns i affären, att håret blir klippt och skorna blir lagade, om all dagens tonåringar skall bli något "flashigt"?

Jag kommer tubba mina döttrar till att bli rörmokare, vilket jag har genom personlig erfarenhet har fått erfara är ett bristyrke. De kommer kunna försörja sig gott på detta och förhoppningsvis bli lyckliga i vara sin egen lyckas smed.

Nu är mina döttrar utrustade med skönhet, men jag kommer aldrig någonsin tillåta dem tro att de är förmer än någon annan p g a deras gener. Och de kommer aldrig någonsin bli fostrade i att tro att ett fagert ansikte räcker för att bli lycklig. No way, för utsidan är inget annat än en förpackning. Och om inte innehållet stämmer överens med utsidan blir besvikelsen stor för de som kommer nära.

Jag hoppas att dagens unga är smarta nog att inse att pengarna kan ta slut och skönheten är ett övergående kapitel, men ett vackert inre kan man leva länge på. Och lyckligt-

Sicken resa!

Min morbror avvek alltså till de sälla jaktmarkerna förra veckan. Och själv tog jag mig en tur ned i mitt svarta hål. Hur förvånad blev inte jag? En morbror som var en ganska pompös och svår person, som jag inte haft mer än en väldigt ytlig kontakt med de senaste 20 åren. Och jag damp i backen med en sjujäkla smäll! Grät och såg bara framtiden i ett stort svart töcken, som jag definitivt inte ville ge mig in i.

Muckade gräl med allt och alla, projicerade ut vartendaste litet uns av negativ känsla jag hade på någon annan - allt med en brilljant förklaring om att de gjorde fel, för de inte gjorde det "på mitt sätt". Oavsett vad resultatet blev. Moget! Inte ett endaste dugg.

Hur kul är det att gå runt och tycka att världen är ond, elak och dum? På en skala 1 till hundra skulle jag vilja säga noll. Inte roligt på en enda fläck. Men hur jag än försökte peppa upp mig, prata med mig själv, glida med känslan osv så fungerade det inte. Jag kravlade runt i mitt svarta hål, fyllt av självömkan och hur jag än crawlade på så sjönk jag bara nedåt. Som värsta kvicksanden.

Har jag tagit mig ur det? Yes I have! Och hur gick denna makalösa vändning till? Säger bara en sak - tack och lov för terapeuter! Ett akutinsatt samtal en tidig morgon, mycket tårar som med en bra lotsning vändes till ett generat skratt. Stärkt gick jag därifrån, fick ringa några samtal och be om ursäkt. Sedan hittade jag balansen i tillvaron igen. Iaf för den här gången.... *s*

Efter att ha ömkat mig ett tag ser jag det på samma sätt som min terapeut; jag krisade men lyckades ta mig ur det efter bara något dygn eller två. Jag har lärt mig något och den här vändan var ett kvitto på att jag kan. Även om jag ibland tvivlar....

Jaha och?

Tänkte bara tala om att jag är fortfarande här. Fast ändå inte.

Förra veckan kändes lite lätt stökig, och för att riktigt sätta pricken över i:et så blev hela vårt palats ute i Trollskogen strömlöst.

Mycket mysko.
Ny pump och strömmen försvann.
Konstigt konstigt.
Tyckte även elektrikern.

Ända tills han upptäckte de 4 döda mössen.
Och den avgnagda elledningen.

Jag skrek uppenbarligen inte högt nog förra veckan.

Kan väl säga som så att ransonering känns som ett klart lämpligt ord när jag tänker jul.....

Enough!

Bilens bromsbelägg är helt slut, måste bytas.

Bilens styrinrättning har gått i pension, måste bytas.

Pumpen på landet frös och sa upp sig, måste bytas.

Datorns nätverkskort fick spel, måste bytas.

Routern fick nog i samband med strömavbrottet igår, måste bytas.

Morbror somnade in igår, han kan inte bytas ut.

Känns som om jag vill skrika "det räcker nu!". Alltså gör jag det;

DET RÄCKER NU!

Dagsläget

Först, tack för alla vänliga & deltagande kommentarer. Jag har inte bemött var och en utan tar det så här istället.

Det är många tankar och känslor som snurrar. Jag kan ärligen inte säga om det är min morbror jag är ledsen för, min mor eller kanske en allmän sorg. Å andra sidan spelar det ingen roll, situationen är tragisk och jag är ledsen. Det behöver jag varken förklara eller analysera, framförallt inte för mig själv. Däremot gör det inte ont, som när mamma dog. Det känns på något sätt "renare" nu, mindre smärtsamt och mer sorgligt.

Morbror hänger fortfarande kvar, men inte på egen hand. Han var utan syre alldeles för länge. Det är nu en väntan, på beslut som den närmaste familjen får ta. De är fortfarande i chock och jag tror inte de är redo än.

Något annat som är tragiskt är de pekpinnar som somliga människor måste hålla sig kring, även i en stund som denna. Människor som måste "peka finger" och tala om hur saker & ting skal gå till, som mäter sin sorg mot andras och skall "vinna" till vilket pris som helst. Även i en stund som denna! Det är beklämmande. Men å andra sidan, med en släkt som denna är jag inte förvånad.

Alla sörjer, var och en på sitt sätt. Sorg är något otroligt individuellt. Somliga sörjer genom att stänga dörren mot yttervärlden, andra genom att skrika ut sin smärta. Inget sätt är rätt och inget är fel, så länge det är äkta.

Jag kommer förmodligen ligga lågt ett tag. Ni känner mig, jag tycker det är jobbigt att vara en "svart, sorglig och deppig blogg" så eventuellt pausar jag tills det värsta lagt sig.