Sicken resa!

Min morbror avvek alltså till de sälla jaktmarkerna förra veckan. Och själv tog jag mig en tur ned i mitt svarta hål. Hur förvånad blev inte jag? En morbror som var en ganska pompös och svår person, som jag inte haft mer än en väldigt ytlig kontakt med de senaste 20 åren. Och jag damp i backen med en sjujäkla smäll! Grät och såg bara framtiden i ett stort svart töcken, som jag definitivt inte ville ge mig in i.

Muckade gräl med allt och alla, projicerade ut vartendaste litet uns av negativ känsla jag hade på någon annan - allt med en brilljant förklaring om att de gjorde fel, för de inte gjorde det "på mitt sätt". Oavsett vad resultatet blev. Moget! Inte ett endaste dugg.

Hur kul är det att gå runt och tycka att världen är ond, elak och dum? På en skala 1 till hundra skulle jag vilja säga noll. Inte roligt på en enda fläck. Men hur jag än försökte peppa upp mig, prata med mig själv, glida med känslan osv så fungerade det inte. Jag kravlade runt i mitt svarta hål, fyllt av självömkan och hur jag än crawlade på så sjönk jag bara nedåt. Som värsta kvicksanden.

Har jag tagit mig ur det? Yes I have! Och hur gick denna makalösa vändning till? Säger bara en sak - tack och lov för terapeuter! Ett akutinsatt samtal en tidig morgon, mycket tårar som med en bra lotsning vändes till ett generat skratt. Stärkt gick jag därifrån, fick ringa några samtal och be om ursäkt. Sedan hittade jag balansen i tillvaron igen. Iaf för den här gången.... *s*

Efter att ha ömkat mig ett tag ser jag det på samma sätt som min terapeut; jag krisade men lyckades ta mig ur det efter bara något dygn eller två. Jag har lärt mig något och den här vändan var ett kvitto på att jag kan. Även om jag ibland tvivlar....