För framtiden...

Jag kan ju bara inte avsluta 2006 med en "depp blogg", ibland är jag lite skrockfull. Om jag avrundar året glatt så måste ju nästa år bli positivt eller? Iaf med följande lilla Lilltrollsanekdot önskar jag er alla en otroligt trevlig kväll, ett gott nytt år men framförallt ett lyckligt 2007!

Mellantrollet: Jag är stark, jag är en oxe.
Lilltrollet: Jag är också stark!
Mellantrollet: Men inte lika stark som mej, för Du är en våg!
Lilltrollet: Det är jag inte alls!
Mellantrollet: Det är Du visst!
Lilltrollet: Det är jag inte alls, jag är som min kompis V.
Mellantrollet: Vad är hon då?
Lilltrollet: SJÖJUNGFRU!

Second thoughts...

Inser att mitt tidigare inlägg kanske kan ge fel signaler, och så drabbades jag (självklart) av ångest. Att jag utlämnar min älskling som jag gör, generad för att jag visar mig "naken" och en hel massa andra känslor. Visst går det att radera inlägget, men det är för mig att stoppa huvudet i sanden.

Bara det att få skriva om det, att veta att ni läser och kommenterar gör att bördan direkt lättar, kraften återkommer i viss mån och jag kan ta nya tag igen. För det är en process vi ärpå väg igenom, och som alltid är det mörkast innan gryningen. Det kommer att vända, det kommer att bli lättare men vägen dit är lång.

För er som inte är här så ofta eller kanske för första gången kommer här en kort bakgrund: mellantrollet (som är 7) är inte bokstavsdiagnostiserad, däremot är hon totalt hudlös och överperceptiv. Allt som händer runt om henne registreras och bearbetas. Alldeles för mycket information för hennes lilla huvud och det blir överslag ibland.Alla dumheter som barn kan i lekens hetta kan säga tar hon personlig. Det sociala spelet har hon inte riktigt kläm på, utan tycker att det man säger är det man menar. Iofs helt rätt, men så fungerar det inte alltid.

Hennes förmågor är ovärderliga, men alltför tunga för ett litet barn att bära på. Den perceptivitet, hennes empati och rättvisepatos, hennes logiska sinne och djuplodande tankar kommer vara både henne & omvärlden till glädje. Och hennes föräldrar såklart. Vi kommer att klara det, men jag kommer säkert ramla ned i en och annan grop på vägen.

Men med den hjälp vi faktiskt får (från skola, bup, vänner, bloggen och andra) så kravlar vi upp igen. Och igen. Till vi en dag når fast mark under fötterna. I promise!

Trollmor bekänner

Det var ett tag sedan jag bloggade om mina trolldialoger. Inte så att vi inte haft några samtal, jag och mina små troll. Det har vi. Många, långa och ofta ganska jobbiga. Den här hösten har varit turbulent, mellantrollet med sina problem i skolan, lilltrollet som har en tendens att söka sig till fel sällskap. Det tar ork, tid och kraft men är absolut nödvändigt, även om jag ibland får en tanke att "let go, det reder sig". Men den motar jag raskt tillbaka.

Julen är för många en tid att vila, umgås och ta det lugnt. Vi försöker. Drar ned på aktiviteter till ett minimum, försöker att hålla oss hemma och följa våra vardagliga rutiner. Men det hjälper inte, det blir en viss stress i tillvaron och den knäcker mellantrollet. Alla avsteg från vardagen vållar henne oro och den här helgen inget undantag. Det i kombination med hennes verbala förmåga har satt mitt tålamod på otroligt stora prov. När mellantrollet känner sig stressad så skriker hon. Och slåss. Vi försöker motverka stressen så gott vi kan, och vi försöker möta hennes utbrott med tålamod & kärlek.

Igår klarade jag inte provet. Först försöker jag med prat. Sedan med närhet. Därefter mer prat, men inget hjälper. Hon skriker högre och högre, värre och värre. Jag tappade totalt kontrollen och skrek åt henne. Tårarna sprutade och jag kände hur hela tillvaron gungade. Värre ändå, jag gav henne en dask i rumpan. Jag vet att det var fel, men visste inte hur jag skulle bryta mönstret.

Det som händer är att hon går upp i total spinn, slår lilltrollet, vrålar att jag är elak, bemöter allt med elaka kommentarer och slår i dörrar, kastar saker. Hon är som en hysterisk tonåring helt utan kontroll. Första dagarna det händer orkar jag med, men när vi är uppe i flera veckor så orkar jag inte. Nätterna ägnas åt tankar och gråt, dagarna åt att försöka medla hela tiden. Försöka släcka de bränder som kommer upp och till slut är jag helt färdig. Drömmen vore en mormor eller farmor där mellantrollet kunde vara en tid, få vila upp sig från oss och bara vara sig själv. Men så ser det inte ut. Den hjälpen finns inte och just nu är tillvaron turbulent. Stortrollet och jag är helt färdiga, tålamodet slut och orken finns inte. Vi är inte bra föräldrar just nu, även om vi försöker. Kanske vi gör fel? Men hur ska vi göra istället?

En promenad i minnenas korridor

När jag var 7 år öppnade sig en underbar värld för mig, skolans värld. Jag klev med spänning in i en tillvaro bestående av lustiga krummelurer som tillsammans bildade magiska ord, siffror som kunde kombineras i det oändliga och varje dag innebar nya fascinerande upptäckter.

Skolan var min värld från första stund, när jag klev in i klassrummet och mötte den kvinna som blev den första guiden genom den här nya världen. Majken, med varmt leende, bestämd röst och kolsvart hår. Hon blev min första idol och jag dyrkade henne mer än någon Spice Girl någonsin har blivit dyrkad. Hon var nyckeln till allt detta underbara och hon hade gåvan att förmedla kärleken till lärdom.

Sedan flyttade vi och en annan skola blev mitt nya tempel. Tiden här var inte fullt lika skimrande och magisk, det var mobbing, ensamhet och en byråkratisk lärare men likfullt fanns min kärlek till lärandet kvar. Bokstävernas magi hade inte försvunnit och siffrorna var fortfarande mina bästa vänner. Åren gick och jag började mellanstadiet. Saker blev bättre, mobbingen tog slut och en ny lärare återförde magin.

Högstadiet innebar helt andra utmaningar, att fortfarande bejaka den glädje som lärandet gav samtidigt som jag ville tillhöra de tjejer som hade framgång hos killarna. En inte helt lätt kombination och det var många gånger jag snubblade på linan, men det gick om än inte helt lysande.

Så kom gymnasietiden och något av magin hade börjat tunnas ut. För här mötte jag fördomar som jag inte tidigare sett i skolans värld. Många var de lärare som tyckte att tjejer var i gymnasiet på nåder, för framgångsrika karriärer var inget för oss. Som deras totala motsatser fanns de som ansåg att vi skulle försaka allt, enkom för att göra karriär. Diplomati var inget jag hade lärt mig och jag utmanade en hel del av mina lärare. Somliga tog det som uppfriskande medan andra lät sin åsikt märkas i betyget. Det kom politik och smidighet med i bilden, vilket jag inte alls var kunnig i och det var en snårig skog för mig att trassla mig igenom.

Vi hade en ganska traditionell lärarinna i svenska, det var många böcker att läsa och otaliga uppsatser att skriva vilket jag iofs tyckte om. Men ändå lyckades jag tidigt komma på kant med den här damen. En av de första uppsatserna vi skulle skriva för henne hade rubriken "Min framtid". När hon presenterade det för hos sa hon något om "ni killar kan ju skriva om vilka jobb ni vill ha och ni tjejer om den familj ni ser framför er". Som protest skrev jag en uppsats kryddad med ironi, där jag vände på alla schabloner. För att förtydliga mitt budskap gav jag barnen namnen "Tenutex och Silikon". Betyget jag fick var lågt, vilket inte alls var oväntat. Det som var oväntat var att ironin helt hade gått damen förbi, hon hade läst den på fullaste allvar och raskt konstaterat att jag var underlig. Kan väl säga att den bilden behöll hon hela min tid som hennes elev.

Innan jag började gymnasiet hade jag varit fullt & fast övertygad om att fortsätta på universitetet, men efter 3 år hade den lusten totalt försvunnit. Min kärlek till skolan var borta och jag ville ut i "det riktiga livet". Ett beslut jag ibland kan ångra, men å andra går det aldrig att vrida klockan tillbaka.

Bitsk eller pilsk?

Lilltrollet har en kompis.
Hon heter Maja.
Lilltrollet sjunger gärna.
Om Maja.
Det tycker Maja inte om.
Lilltrollet sjunger "pilska lilla pyraya"
Det tycker inte Majas mamma om.
Eller lilltrollets mamma.
Å andra sidan, det är kanske samma lika?

Vi flytt int!

Tur att jag hamnat rätt här i livet. Stora flertalet i detta avlånga land är tydligen mer Stockholmare än vad jag är. Däribland den här herren, som bor lååååååååångt upp i norr *s*


"Stockholmaren
Tjena, stockholmarn, du känner till hur man lever i hemstaden. Du hittar rätt bra, kan alla koder och följer med i vad som händer. Visst är det irriterande ibland när lantisarna går i vägen för en, och du slits mellan att vilja ha gröna parker eller mer storstadspuls som i London och New York, men summa summarum trivs du rätt bra i din stad."

Jul, jul strålande jul...

Jag liksom många andra har blandade känslor för det här med julen. För vad gör vi av den egentligen? Tiden som vi skulle tillbringa tillsammans, varva ned och kunna umgås? För många är det en tid av plikter och stress, för andra en stund av yttersta ensamhet. Men så är det några som lyckats lösa "gåtan" och får ihop det där med glädje och gemenskap.

Sedan jag fick egen familj har jag prioriterat lugnet, att göra så lite som möjligt och det som "måste" göras gör vi ihop. Storattroll rör ihop färsen och små troll rullar bollar osv. Vi har lugna jular, med anständigt med julklappar. Jag har lyckats uppnå den sköna känslan när det är roligare att ge än att få. Men samtidigt finns där alltid en känsla av sorg, oro eller kanske olust. Kroppens minnen gör sig påminda och jag tänker på de jular som varit.

När jag var riktigt liten kommer jag inte ihåg så tydligt, mer än den eviga väntan. På maten. På Kalle Anka. På tomten. Och innan dess skulle vi barn helst varken synas eller höras. Sedan kom skilsmässan och då blev det etter värre. Antingen gjorde föräldrarna en ansträngning att fira jul ihop, och då satt vi barn med påklistrade leenden. Bet ihop och hoppades att det skulle hålla hela kvällen. Resultatet blev nästan alltid arg mor och full far, varav den senare åkte ut i den kalla natten. Å andra sidan, om de inte firade ihop satt man där med det dåliga samvetet över den förälder som blev lämnad ensam. Fullt medveten om att de tillbringade julen med alkoholen som enda sällskap.

När vi sedan blev vuxna och fick egna hem blev det något lättare då vi blev utblandade med nytt blod. Svärföräldrar som kunde neutralisera spänningen, och vi barn turades om att "ta hand" om mor & far. Då blev det istället logistik av det hela och tog man friheten att resa bort, fick man igen det julen därpå. Det var sällan en glädjens högtid, utan istället en tid för plikter och dåligt samvete.

Svunna tider som sagt, men kroppens minne är starkare än mitt. Dock märker jag hur det blir lättare år för år, hur de tunga bilderna försvinner och ersätts med nya. Bilder av små troll, med blickar som lyser av glädje och spänning. En spänning som ibland tar överhanden och de ryker ihop, men det är ändå annorlunda. Lättare. För det är min familj. Inte den jag fick mig tilldelad utan den jag själv valt. Den vi skapar tillsammans.

Dagen efter....

En bit efter lunchdags, men här är det pyjamasparty. Idag är det fri TV tittning för de små trollen, just nu uppkrupna i sängen med en polkagris i näven. Supernanny skulle få dåndimpen om hon inträdde det batbutska hemmet idag för här råder total oordning. Fast jag har borstat tänderna!

Gårdagen hade alla ingredienser som behövs för ett totalt kaos. Vad sägs om:
- pampig Östermalmslya om 200 kvm
- megastor julgran à la Fanny & Alexander
- 4 små troll varav 1 med hög feber
- en förvirrad trollfarfar
- halvdöv gammerlfarbror
- 3/4 gammelfaster
- messerschmidt till bror
- folkskygg katt
- nyfiken minihund
- 2 månaders kattunge (som iofs trodde att han var ett lejon)

Men med risk för att göra er alla besvikna - inga skandaler what so ever! Alla sams och rörande eniga, maten var god och stämningen gemytlig. En riktigt god jul m a o. Hoppas ni hade det lika trevligt som vi!

Och nu kommer något som är första och sista gången på den här bloggen, bilden på en livs levande katt!!!! Även den katthatande maken var tvungen att medge att denna lilla halvbirma var en bedårande varelse, om än sjövild.

Viktigt meddelande....

Tomten har tyvärr fått förhinder och bad mig meddela er på detta vis. Men vi hoppas att ni kommer att få en underbar jul ändå, och han ser fram emot att se er nästa år.

Han bad mig att hälsa er alla en riktigt

GOD JUL

Man ska aldrig ge upp!

Att slå in trehundrasjuttioelva paket tillsammans med två ivriga (läs kivandes) småtroll tar på krafterna (läs nerverna). Trollmor har djupandats så snart dimper jag i backen över en överdos av syre (läs undertryckt ilska). Men nu så är vi inne på sluttampen. Då ska Trollmor iväg på stora äventyr (läs jobbiga).

För vad händer precis dagarna före jul? Självklart så säger vår fina stora (tjocka) TV upp sig. Efter att ha fungerat smärtfritt i flera, flera år så fick den nog. Frågan är om det är Bolibompa, makens B filmer eller min förkärlek för sjukhusserier som fått den trogna följeslagaren att dra sin sista suck. Reparera? Tror inte det. När jag ringde och kollade höll de på få slag av skrattattacken - laga en 15 år gammal TV??? Hallå, vilken planet kommer Trollmor ifrån (läs är käringen snål eller bara dum?)

Så det var bara att bita i det sura äpplet, ringa kontakterna man har och få fram en 42'' plasma som hämtas i eftermiddag (jag ringde i morse!). Dyrt? Jo tack, men tack vare min eminenta charm (läs tacksamhetsskuld från kontakten) så var det faktiskt halva priset. Gillar att göra bra affärer, men nog kommer det att svida när fakturan ska betalas.... Fast det blir nästa år, så jag gör som min idol Scarlet och säger "tomorrows another day" (eller hur det nu var).

Slutligen vill jag bara meddela att det krävs otroligt mycket kraft och envishet att kunna klippa sönder knogen på pekfingret. Framförallt när man har en slö sax. Men det gäller att inte ge upp!

tipp tapp tipp tapp...

Tänkte bara titta in lite försiktigt och säga:

1. Jag lever
2. Jag är trött
3. Jag stickar lovvika vantar för brinnande livet
4. Jag mår bra
5. Jag saknar snön
6. Jag har ledigt imorgon. Då blir det julgodis!

C U

ps: inte för att jag vill på något sätt uppfostra mina läsare, men lite besviken är jag på att det inte blev en kommentar på "En vilsen själ" för några dagar sedan. Ett för mig otroligt viktigt ämne. Så har ni tid, läs gärna och säg något. Ni vet att jag lär mig en hel del av era kommentarer!

I made it!

Puh! Nu är det gjort. Årets julklappar avklarade. En del stickade, andra fusade och en del inköpta. Det blev några stycken med tanke på att vi är närmare 20 som firar jul ihop och därav 4 barn. Många paket blev det. Och varje gång jag stod i kassan och skulle betala fick jag dåligt samvete när jag såg "runda av" skyltarna. Så jag rundade av. Typiskt mig. Och inte nöjde jag mig med att runda av till närmsta 10 tal. Upp till närmsta 100 tal blev det. Så en och annan slant har gått till välgörenhet i mitt hejdlösa frosseri.

Jag tillhör den ovanliga sorten av kvinnor som inte har något naturlig shoppingdrift. Den sitter djupt gömd, men när den väl vaknar tilll liv .... Då j*r är jag som värsta Paris Hilton! Plånboken är som värsta svängdörren, upp och igen. Upp och igen. Platskorten är väl utslitna vid det här laget, så de lär behöva vallas över helgerna. Undrar om det fungerar bäst, vaselin eller smör?

Av någon otroligt mystisk anledning så vaknade även Trollmors ego till liv så det blev en kappa, en kjol, en blus och en polo. Allt i svart såklart... Fasiken, jag skulle kunna jobba på byrå vilken dag i veckan som helst om det var klädseln det hängde på. Så nu är jag outfittad för hela 007 (jo, jag vet att det heter 2007 eller 07, men det såg roligare ut så här!)

Förr i världen när jag shoppade var det enbart storlek 34 eller 36 som den här lite lätt utslitna lekamen passade i. Så kom det några år med jobb, lite barn och annat stök emellan. Av något outgrundlig anledning blev det helt plötsligt 40-42 som gällde. I flera år envisades jag med att släpa in 36 eller 38, för att alltid bli lika besviken när de satt som ett torktumlat korvskinn. De senaste åren har jag jobbat hårt med självbilden, så numera är det raskt 40 jag rycker på första försöket. SÅ även idag. Men vet ni vad? Antingen har "den stora klädkedjan som har två blonda 40 tagsmodeller som frontfigurer varav en tidigare gjorde reklam för mjölk" ändrat storlekarna eller så har jag krympt! För 40 satt som ett smärre beduintält runt kroppen, så det blev en vända för att knata in med storlek 38. Den satt något bättre, men jag hade fortfarande kunnat haft en bävernylonsfodrad dykardräkt under så det slutade med storlek 36!!!

Oh my god, det var nog min julklapp från det okända som även kallas ödet.....

Detta var en rapport från Batbut, någonstans på en planet nära Dig. Från vilken jag inte kan se vare sig Nya Zeland eller Australien, men väl en kyrka med två torn. Och med det överlämnar jag er åt ert öde, för här ska bakas peppisar!


ps: kappan jag köpte i annan butik var storlek 40, så de har nog mixtrat med storlekarna men man kan ju alltid blunda för sanningen *S*

Not me....

För en gångs skull är jag oskyldig till dagens tabbe.....

Jag har en väninna som är min raka motsats, hon är ordentlig, städad och ganska pryd. Hon är även relativt nyseparerad och ibland är ute lite i svängen. I helgen var det en liten tur, med några andra väninnor. Dans, vin och lite stillsam flirt var det. Bl a konverserade hon en relativt ung kille, charmig men lite försynt. De kom in på jobb och följande konversation utspelade sig:

Killen: Jag jobbar med torgförsäljning, jag säljer grönsaker
Väninnan: Jaha, då har Du stånd då?
Killen (lite generat): Nej, inte just nu....

Jag tyckte det var lite sött *s*

Ung kärlek..

Lilltrollet är kär. I killen som går i 2:an. Så häromdagen stolpade hon fram till honom. Berättade frankt att hon var kär i honom och hon ville gärna höra vad han kände. På vilket han svarade att han tyckte hon var söt, rar, gullig och att han nog var lite kär i honom. Och med det konstaterade Lilltrollet att de numera var ett par.

Så nu är mitt lilla 6 åriga yrtroll inte längre singeltjej. Hon är stadgad. Känns lite konstigt.

ps: Hon har även förärat kärleken en dikt, som hon själv komponerat. Den innehöll allt från guldglittrande ögon till bultande hjärta och darrande händer. Vad ska det bli av denna lilla madame?

En vilsen liten själ

Lilltrollet går i sexårsverksamheten, tillsammans med ett gäng stora små barn. Däribland två pojkar med diagnostiserad bokstavssyndrom. Föräldrarna var mycket öppna och informativa innan skolan började, vilket jag tycker var kanon. Då har vi en chans att för våra barn förklara stökiga händelser på ett vettigare sätt, än att som annars riskera att "stämpla" killarna som bråkiga.

Den ene en lintott med spelande glada ögon, charmig som få men med ett humör som kan blixtra till utan dess like. Han får sina utbrott och är ibland svår att hantera, men blir snabbt förlåten för sin charm. Den andre lille mannen har inte alls samma slående yttre, är lite trubbigare och mer inbunden. Även han får sina utbrott, men i avsaknad av den frapperande charmen är toleransen mot honom lägre - av de andra barnen såväl som av andra föräldrar.

Visst förstår jag att man inte vill höra att ens barn blivit slaget i skolan, även om det inte var personligt menat. Och det är en svår balansgång, för hur förklarar man det på ett vettigt sätt utan att lämna ut killen ifråga? Lilltrollet har ofta råkat ut för den sistnämnde killen, han blir arg och går då gärna på den som är minst. I detta fallet Lilltrollet. Hon har kommit hem biten, slagen och sparkad på. Ledsen såklart, men hon har samtidigt förstått att det inte är riktat mot henne personligen. Jag brukar förklara det som så att alla lär sig olika saker olika snabbt och den här killen har inte lärt sig att tygla sitt humör riktigt än. Lilltrollet bemöter hans attacker med ett leende och är extra snäll mot honom, har hon pepparkakor med sig får han alltid en extra.

Idag var det en liten juluppvisning av barnen. Ett strålande sällskap i luciadräkter, pepparkakoutifts och tomtar förgyllde vår morgon. Det gick bra, fram till slutet. Den ljushårige lintotten lyckades hålla sig stilla, men kastade samtidigt iväg provocerande blickar och tillmälen till den mindre charmige killen. Som såklart gick till attack. Hans resurs var snabbt framme och tog in honom i ledet igen. Första gången gick bra, men andra gången brast det för killen. Tårarna började rinna och han blev helt förstörd, han förstod säkerligen inte vad han gjort som var fel för han hade ju blivit provocerad. Turligen nog fanns hans mamma där med en stor varm famn att krypa in i, vilket tröstade något.

Jag tyckte så synd om dem båda att det stack till i själen. Synd om mamman som hade svårt att möta situationen. Hon brukar smyga sig in och ut från skolan, undvika att hälsa och ser ut som hon väntar sig att bli påhoppad när som helst. Och killen ifråga, som sett fram mot att få visa upp sina kunskaper och istället blir det kaos av det hela. Han blev återigen förpassad till skamvrån, och det inför allas åsyn.

Visst är han svår och inte lätt att få kontakt med. Jag brukar hälsa på honom, försöka prata lite allmänt om leksaker och sådant. Iibland får jag ett svar men många gånger ser han oförstående på mig med tom blick. Men jag ser honom iaf. Mer än vad de flesta andra föräldrar gör, som bara går förbi utan vare sig en blick eller ett hej. Och det gör ännu mer ont i min själ, för de har tillräckligt att slåss mot utan att behöva fightas mot oförstående föräldrar också.

Saturday Night Fever

Jaha ja, så har jag varit på baluns då. Kalas med omfattande buffé, starka drinkar och outömmliga mängder med vin. Galanta tal, uppklädda människor och mingel i 180. Och inte vilket kalas som helst utan 18 års kalas! Kan väl säga att jag tillhörde den övre ålderskategorien i sällskapet.....

Kvällen började med en gemensam middag för släkt, nära vänner och födelsedagsbarnets bästa kamrater. Då tror jag vi snittade en sisådär 50 i ålder. Senare var det eftersläpp och då sjönk snittet drastiskt i takt med att det gamla gardet lämnade över till kommande generationer. Men jag bet mig envist kvar, för går jag på fest så ska jag fasiken dansa!

Och det gjorde jag så fotsulorna ömmade, svetten lackade och pulsen dundrade på som värsta duracell kaninen. Det var jag och en självutnämnd John Travolta som skaka loss, till ungdomarnas förskräckelse. Kavaljeren hade ett förflutet som gogodansare och det märktes..... Jag hängde på så gott det gick, dock avstod jag från att gå ned i brygga. Jag känner mina begränsningar (iaf ibland). Men kul var det och nu har jag täckt in årets motion med ett endaste pass på dansgolvet.

Jag dansade t o m med en del ynglingar som tordes bjuda upp denna vildsinta, överåriga amazon. Förmodligen hade det något med vadslagning att göra, men what the heck - jag är inte knusslig jag inte så jag tackade glatt ja. Dock blev jag mindre smickrad när en av de fjuniga pojkarna frågade "vad heter den där dansen som Du håller på med?"

Kan väl säga att självförtroende sjönk en liten bit då, jag som innan trodde jag stod mig väl i konkurrensen och började se en plats i Let's Dance som ett tänkbart alternativ. Turligen nog dök pojkvännen till kusinen upp och piggade upp mig. Antingen ljög han som en häst travar eller så var han förbålt artig, men han sa iaf att han sällan sett mig så fräsch. Vacker som fan tror jag nog att han sa. Och det är ju trevligt. Din dotter är också otroligt söt var hans nästa kommentar. Min dotter? Que? Båda de små trollen var ju hemma och sov med farmor & farfar så vad menade han? Jo, Din dotter därborta sa han och pekade på en mycket söt blondin. Som är tvåbarnsmor och 34 år! Tack för den televerket! På något sätt kändes hans ursprunliga kommentar inte fullt lika uppiggande....

Å andra sidan, om han hade sett mig idag hade han nog utnämnt mig till tjejens mormor!

Dagsens sanning...

Nu är det officiellt. Jag är inte bara livsfarlig. Jag är tokig också. Men framförallt... jag är en curlingmorsa! Shit shit shit - rakt in i fällan gick jag.

Fredag. Jobbar som en liten gnu för att kunna gå tidigt från mina små akademiskt utbildade herrar som jag underhåller (hur lät det?) på fredagar. Små och små, de är väl kring 50 rycket och ser ut som Fyrtornet & Släpvagnen. Men attans så rara herrar det är.

Hur som, maken hämtar upp och vi tar oss till skolan för att hämta de små trollen. Tar båten ut till Djurgården och anländer julmarknaden på Gröna Lund. Inse hur skönt det är att gå på Grönan när det är nästan folktomt! Och när de stängt av halva nöjesfältet så man har en sportslig att hinna med de aktiviteter som finns.

Mellantrollet var helt salig. Åkband på och sedan blev det 7 raka omgångar i Vikingabåten, några varv i Nyckelpigan och så tillbaka till Vikingabåten igen. Lilltrollet körde trollmors stil och köpte lotter istället. Det renderade i en medium stor Nalle Puh och 2 kilo choklad (fast det var trollfars förtjänst). Så var vi klara trodde vi, började så sakteliga strosa mot utgången när Mellantrollet inser att hon har inte åkt VILDA MUSEN.

Voine voine, denna som hon längtat och trängtat efter. Som hon missade i somras för det var så lång kö. Den hett åtråvärda Vilda Musen som A L L A barn i skolan vill åka. Hon tittar med bedjande ögon på Trollfar, som hänvisar till sitt skyhöga blodtryck (taktisk herre det där!). Trollmor frågar hon inte ens, eftersom sist vi åkte något som gick fortare än veteranbilarna så svimmade Trollmor. Dunk! Rakt ned i backen och sedan ropade jag på Ralph i en kvart.

Jag ser hur hon biter ihop för att inte låta tårarna rinna och då svider det till i hjärtat. Kastar handväskan till maken, tar ett djupt andetag och säger - jag åker med Dig gumman! I samma sekund ser jag hur hela mitt liv passerar i revy. Jag vet att jag förmodligen kommer få hjärtstillestånd och avsluta färden i stendött skick! Eller så kommer jag börja gråta. Kräkas. Eller kissa på mig. Kanske alltihop. Det kommer garanterat inte gå smärtfritt.

Och det gjorde det inte. Magen är fortfarande på vift i hela kroppen, förhoppningsvis har den återtagit sin ursprungliga position till festen imorgon kväll. Balanssinnet är totalt satt ur spel och svettningarna har så sakteliga börjat avta. Skrikit som värsta pubbe ungen på rockkonsert har jag gjort. Och mellandottern var alldeles salig över alla fula ord jag kunde!

Men att se hennes saliga min när vi avslutade färden gjorde att det var värt all min fasa. Jag kan t o m ta att maken garvade rått när han såg mitt likbleka ansikte dekorerad med svarta maskarastrimmor som uppblandats av tårar. För hon var i 7:e himlen. Och jag med, fast åt andra hållet liksom.

Kan man curla sina barn mer än så? När man frivilligt utsätter sig för något sådant? Eller är det helt enkelt kärlek?

Kärt barn......

Batbut + stängd dörr = Batbrak
Batbut + garagestolpar = Batbump
Batbut + krogen = Barbat
Batbut + sjö = Badbut
Batbut + sjuk = Badbat
Batbut + tidig morgon = Batbitch
Batbut + Vilda Musen = Batbhaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa

Fy fy fan!

När jag läser sånt här blir jag rabiat! Skogstokig. Känner spontant för att kasta mig i bilen, knata in i klassrummet och läsa lusen av ungjävlarna som gör sånt här. Och i det här fallet så kallar jag de ungjävlar, för de är de i mitt tycke. Visst är de fostrade av sina föräldrar och visst finns det säkerligen förklaringar till varför de beter sig så här. Men det hjälps inte, gör man sånt här när man är över 5 år så nog fasiken borde man veta att det är fel!

Föräldrarna till de här förövarna ska vi inte tala om! Var är de? Antingen så ser de inte vad deras barn håller på med, och då är de i mitt tycke okvalificerade som föräldrar. Eller så ser de och jamsar bort det med "det är inte så farligt, det var inte ont menat". Då är de så mesiga att det borde vara spöstraff på. Eller så tycker de att det är okej, och då ska de fan i mig spärras in!

Om jag hade varit förälder eller lärare till ett barn som drabbats av detta hade jag sugit in förövarnas föräldrar, frankt förklarat att antingen får barnet ändra beteende eller så är det inte välkommet i skolan. Hade jag varit förälder till offret hade jag polisanmält rakt upp och ned.

Ett barn ska ALDRIG behöva gå till skolan och vara rädd! Aldrig någonsin.

Julens sanna ansikte!

Idag har jag varit "julig". Tidig hämtning i skolan och sedan lite pyssel med de små trollen. Efter att ha fått bromsa ned dem typ några hundra kilometer så fick vi det kanonmysigt. 3 pepparkakshus lyckades vi få ihop. Ett av den mer traditionella stilen, ett höghus och så en liten krubba. Och så bidde det lite pepparkakor. De hemmagjorda julkorten är också avklarade och så toppade vi med lite att göra lite änglar och tomtar.

Sedan var det nattning och trollfar lyckades förmodligen natta sig själv tillsammans med mellantrollet. Själv hade jag en säker vinnare idag, lilltrollet som alltid slocknar 5 minuter efter att huvudet landat på kudden.

Så då blev det så att trollmor satt här mol allena ro och slötittade på TV, med stickningen i högsta hugg. Och lät tankarna vandra runt, hamnade då på min mentala checklista över vilken julmat som ska inhandlas. Efter en stund började jag inse att det löpte en röd tråd genom det här med julmat. Och då inte julen som tema.... Förmodligen en ren konspiration som vi kvinnor tidigare aldrig genomskådat. Jag tror att julmaten är Tomtens gåva till männen. För vad säger man annars om det här:

- Ägg..... och vad är ägg bra för?
- Prins k o r v..... börjar ni förstå vad jag menar?
- Jul s k i n k a..... klarnar det?
- Janzons f r e s t e l s e.... gissa vad som åsyftas!

Om inte så kommer den mest avslöjande ledtråden här: D O P P I G R Y T A N!

Exakt! Julmaten är inget annat än afrodiakum.

Ha - nu Du tomten sitter skägget löst. You are soooo busted!

Osnyggt eller?

Tänk er följande scenario:

Ni gör ett inköp på en produkt och går helt by the book. Så kommer produkten och det visar sig att den är felaktig. Leverantören har skickat ut en trasig vara. Då blir man liiiiite gramse. Men det löser sig. Det går att skicka tillbaka produkten, en s k RMA som det heter i teknikbranschen.

Under tiden som RMAn behandlas så skickas faktura ut på leveransen. Det går väldigt fort att få ut fakturor. Det är avsevärt svårare att skicka ut kreditfakturor. RMAn tar låååång tid att behandla och påminnelser skickas under tiden på ursprungsfakturan. Inte så snyggt. Förklarar gång efter annan att produkten är returnerad, vi väntar på kreditfaktura.

Så kommer kreditfakturan efter 2 månader (!) och sjuttioelva påminnelser. Då tar leverantören ut 35:- i fakturaavgift. För en faktura som de är "skyldiga" till. Men vi ska betala för att de gör rätt för sig. Visserligen är det ett litet belopp, men det är inte det jag reagerar mot. Jag tycker det är otroligt småsint och fult. Å andra sidan, om denna multinationella koncern gör så på alla sina fakturor så blir det en slant.....

Logiskt? Inte mycket. Snyggt? Inte alls. Snålt? Defintivt! Jag funderar starkt på att bli en Don Quijote och slåss mot de stora, fula jättarna! Inte för pengarna, men för principen. Vad hände med gammal hederlig moral?

Luft under vingarna!

En Batbut utan tillräckligt med luft under vingarna blir kinkig. Känner sig trängd och blir lite tyken. Är det sedan inte tillräckligt med luft i lungorna så blir jag trött så in i bäng, itchi och allmänt besvärlig.

Jag har astma, fast jag kan inte riktigt acceptera det så jag sköter det lite sådär sporadiskt. Kan stå utan astmaspray en dag och sedan vänta alldeles för länge innan jag förnyar recepten. Tror att det finns en liten rebell (idiotisk sådan, I know) som vägrar erkänna denna defekt.

Hur som, efter att ha haft några missöden som blev lite stökiga fick jag mig en redig åhutning av en tant Doktor som pekade med hela handen. Arg som ett bi! Och så skärpte jag ihop mig, iaf hyffsat. Går på koll hus husläkaren 1 gång om året, förnyar recepten och blåser för allt vad tygeln håller. Sist jag var där fick jag guldstjärna, jag hade skött mig så bra att de ställde om medicinen för min astma verkade mer eller mindre försvunnit. Kanske det mitt nya liv som icke rökare hjälpte till? Så medicinen drogs ned på ett minimum och jag skuttade ut i världen, glad som en lärka.

Hela hösten har jag dock blivit tröttare. Och tröttare. Och segare. Började fundera i termer "utbränd", men stretade på ändå. Jobbigt med andningen och ont i lungorna som efter värsta maratonlöpningen (nu har jag iofs aldrig gjort någon, men jag har en bra fantasi och inlevelseförmåga). Slutligen återbesök hos husläkaren, men nej då - astman var det inte. Fick för säkerhets skull en remiss till en specialist, dit jag var idag.

Och vet ni vad? Husläkaren hade fel i så in i helvete! Efter några mycket enkla tester, i iofs attans avancerade maskiner, så 4 dubblades min medicinering samt lite extra krut sattes till! Lungorna var helt tröttkörda efter att ha försökt syresätta sig på den underdimensionerade doseringen. Inte så konstigt att jag känt mig som jag åkt genom en pressmaskin när jag försökt djupandas! Nu kanske jag kan bli pigg, få tillbaka känseln i fingertopparna och känna syre i lungorna.

Så om ni hör något som fladdrar inatt så är det bara lilla jag. Ute på turnée och prövar mina nygamla vingar, som fått luft igen!

Vardagsdrama

Idag höll det på att bli riktigt spännande. På väg hem i tunnelbanan sitter en relativt ung kille - kring 20 rycket. Tryckt mot örat har han förvånansvärt nog en mobil - surprise surprise.

Med hög röst avhandlas den gångna helgens evenemang, med flickvännen. Uppenbarligen var de inte helt överens så får jag gissa så är det soon to be x flickvän. Tydligen hade damen ifråga låtit andra galanta gentlemen njuta av hennes gracer. Och det var han inte riktigt nöjd med, kinkig kille.

Själv hade han ju faktiskt bara flirtat, och pussat. Ingen tunga inte, förklarade han med hög röst till hela vagnens stora förtjusning. Exakt hur långt flickvännen gick vet jag inte för de var så otroligt omständiga. Höll på att diskutera små petitesser som vem som flirtat med vem, dansat tryckare med någon annan, suttit i knäet osv så de hann aldrig fram till klimax innan jag var framme.

Måste säga att jag seriöst funderade på att åka några stationer till....

Jag har närt en orm....

Lilltrollet: Det är tur att Du är min mamma!
Trollmor: Tack gumman, jag är glad Du är min dotter
Lilltrollet: Hade Du inte varit min mamma hade jag inte tyckt om Dig.
Trollmor: Jaså????? Varför inte det då?
Lilltrollet: Du luktar så illa på morgonen!

Snacka om upplyftande samtal klockan 05.52

That's all for today!

Jaha, nu börjar det likna den "gamla goda tiden", dvs tiden före barnen när arbetsdagarna varade till sju-åtta varevigaste dag. Nej tack, dit ska jag inte! Men en liten temporär tillbakagång har det blivit. Det är mycket nu....*s*. Och då har jag inte ens börjat fundera på julkort, julmat, godis eller julklappar, fast det blir jag å andra sidan inte stressad av - det löser sig alltid. Och så tycker jag att det är roligt, så det blir mer som kontemplation. Utan att säga för mycket så tror jag att värsta ruschen är över nu och att det blir lite vettigare arbetstider framöver.

Lite tråkblogg blev det, men huvudet känns som ett löskokt ägg som fått sig en tur i Fritt Fall. Det blir nog bättre imorgon. Kanske t o m ska ta sovmorgon. Vad sägs om det? Förresten, jag har ju glömt att berätta att jag har en ny sängkompis. John* heter han. En gammal bekantskap som jag tagit till nåder igen, så får vi se om han spottad upp sig. Rapport följer.

Och nu blir det reklamfilm......
http://www.flickr.com/photos/confusing2006/

Är man sugen / intresserad / nyfiken / artig eller av vilket annat skäl som helst, så kan man glutta på några av de alster som finns. Beroende på tid, ork, energi och produktivitet lär det uppdateras .

Nu så gäller det, tre snabba skutt och sedan ..... Godnatt!

* Grisham såklart! Inte herrn från CSI alltså, utan den där andre. Advokaten ni vet. Som skriver böcker alltså

Ut ur garderoben!

Ordningen återställd. Nu har jag kastat av mig "konstnärsrocken" och iklätt mig konsultsviden. Känns lite abstrakt, måste säga att jag verkligen trivdes i känslan av att stå där och stolt marknadsföra mina alster. Visserligen kändes det genant i början, lite pinsamt och otroligt nervöst. Tänk om ingen skulle gilla det, bara fnysa föraktfullt på näsan och knata förbi.

Men så blev det inte, och att vi sedan sålde hyffsat bra känns bara som en bonus. Så nu ska vi försöka bli lite mer kommersiella. Steg 1 är att lägga upp alla bilder, steg nummer 2 är att lägga upp en egen hemsida med försäljning. Tanken är att man även ska kunna ha egna önskemål och så designar vi efter detta. I'll keep you informed!

Helgen avslutades med julmiddag med våra släktingar på Öfvre. Vi har tydligen uppfört oss väl i de fiiiiiiiina salonger, för vi får komma tillbaka år efter år. Visserligen har det skötts lite diskret, i hemmets mörka vrå och utan vittnetn. Men den här gången kom vi ut ur garderoben. Vi tog oss utanför den ståndsmässiga lägenheten och hamnade på fiiiiiiina restaurangen. Även småtrollen var tagna av stundens allvar och uppförde sig exemplariskt.

Enda plumpen i protokollet stod såklart trollmor för. Och det var 2 plumpar.... Dels råkade jag använda mig av svägerskans smeknamn vilket renderade i en skarp reprimand från maken. Att svärfar&svärmor använde sig av detta var något han var nödsakad att acceptera, men att jag som relativ ny (bara 11 år) i familjen gjorde det var ett klart etikettsbrott. Med skammens rodnad på kinderna lovade jag bot och bättring.

Sedan klarade jag mig genom hela middagen, åt med stängd mun, inga offentliga rapningar och maten höll sig kvar på tallriken. Så kom då desserten och jag pustade ut. Självklart kom plump nummer 2 som ett brev på posten. För inte ska man väl äta GLASS med SKED??????? Den ska ju självklart ätas med gaffel. För det är ju dessert! Att den sedan smälter och är totalt osammarbetsvillig i det tillståndet har inte med saken att göra. Dessert ätes med gaffel, punkt slut!

Vi får väl se om det blir offentlig lokal nästa år eller om vi förpassas in i kulisserna igen......

End of day 1

Precis som vår käre astronaut har jag också gått i väntans tider. Idag var det dags. Och det gick över förväntan. Ingen har kastat ruttna tomater på mig, inte heller rullat mig i tjära och fjädrar. Tvärsom har jag även S Å L T en del. Och fått beröm.

Några berömda bloggare var förbi och (stöd?)köpte en del. Både trevligt och uppmuntrande. Vi får se vad morgondagen har att komma med.

I övrigt kan jag rapportera att jag är förbi av trötthet, förmodligen en undertryck nervositet som släppt. Dock framförallt p g a dendummaidiotiskajäklakäringhelvetesmänniskan som propsade på att ha hyacinter och krokusar i sina krukor. Trots att jag inlade veto p g a allergi! Så nu kryper jag till kojs och försöker kurera mig.

C U folks!

ps: nästan så jag känner mig som en konsthantverkare nu....*s*

Uppdaterat:
ps1 : måste ju skryta lite... ett av mina smycken var med på TV alldeles nyss. Allt genom lite (=mycket?) lobbying av en liten, men naggande god bloggare. Pirrade rejält när jag såg det! Tack

Voine voine....

Ibland är enkla saker svåra.
Idag gick jag igenom en dörr.
Synd att jag glömde öppna den först.
Snygg bula!
Modell enhörning so to speak.

Lilltrollet tänker till

Lilltrollet: Mamma, är Du trött?
Trollmor: Lite gumman, det har varit lite mycket jobb den här veckan.
Lilltrollet: Är Du frisk nu?
Trollmor: Tänker Du på allergin jag hade imorse? Jo tack gumman, nästan borta.
Lilltrollet: Har Du legat i sängen idag?
Trollmor: Nej, jag har jobbat hemma istället.
Lilltrollet: När man är sjuk ska man vila mamma!
Trollmor: Jo jag vet, men har man eget företag är det inte alltid man kan det vännen.
Lilltrollet: Kan inte Du byta jobb med pappa då?
Trollmor: Det var en idé, tror Du det skulle bli bättre?
Lilltrollet: Jo men då kan Du ju vara hemma när Du är sjuk.
Trollmor: Hur tänker Du då?
Lilltrollet: Pappa har ju en chef.
Trollmor: Ja, det har han
Lilltrollet: Där ser Du! Om Du gör pappas jobb så kan Du vara hemma när Du är sjuk.
Trollmor: Hur hängde det där ihop?
Lilltrollet: För då får pappas chef göra jobbet! Chefer får inte vara sjuka!
Trollmor: Jaså, får de inte?
Lilltrollet: Nej, får då måste dom andra bestämma själva. Och det vill inte chefen.
Trollmor: Så kan det vara.
Lilltrollet: Så är det! Och när jag blir stor ska jag inte bli chef.

She's alive!

Jag har inte:
- försvunnit, deppat eller däckat ihop
- fastnat i USB porten
- klibbat fast mig i silvertejpen
- gått vilse i Trollskogen
- rymt med en kamelskötare
- stängt in mig i fusingugnen
- rymt med brevbäraren
- slagit följe med Fugelsang (eller vad han nu heter)
- börjat köa för nästa audition till Idol
- varit på uttagning till Let's Dance

Nopi no, inget sådant roligt. Jag har bara inte hunnit....... Snart smäller det. På lördag. I hela mitt liv har jag inbillat mig att jag har talang för det här med färg och form. Släkten har alltid lett uppmuntrande när jag visat mina alster, men de har ju inget val liksom. På lördag lär jag bli varse. Kan väl säga att jag har lite fjärilar i magen.

För er information kan jag annars delge er att detta var ingen fulblogg. Det var en nödblogg. Ett behov av att säga något när jag hade absolut ingenting att säga. Inte för er skull, men för min egen. Så nu fick ni ytterligare lite onyttig information.

C U

Konstigt....

Vet ni skillnaden mellan en märkpenna och ett USB minne?

Tydligen gör inte jag det.

Fast jag blev varse när märkpennan inte gick in i USB porten....

She did it again!

Trollmor: Men gumman, varför är Du ledsen?
Lilltrollet: För att ni inte tycker om mig. Ingen tycker om mig!
Trollmor: Gör vi inte? Älsklingen, vi tycker jättemycket om Dig.
Lilltrollet: Det gör ni inte alls. För jag är dum!
Trollmor: Är Du dum? Varför säger Du så?
Lilltrollet: För jag är det! För jag skrek och bråkade förut.
Trollmor: Älsklingen, det är inte samma sak som att Du är dum.
Lilltrollet: Det är det visst det. Ni tycker inte om mig! Ingen gör det!
Trollmor: Gumman, lyssna nu. Kommer Du ihåg när jag blev arg och hade sönder en tallrik?
Lilltrollet: Ja, Du var jättearg då.
Trollmor: Ja, så arg att jag slog tallriken i diskbänken och så gick den sönder.
Lilltrollet: Det var jättedumt av Dig.
Trollmor: Visst var det. Men tyckte Du att jag var dum då?
Lilltrollet: Nej, Du är snäll mamma. Du var bara arg.
Trollmor: Just det, men jag gjorde en dum sak.
Lilltrollet: Mmmmm
Trollmor: Det är samma med barn älsklingen. Att bara för att man gör en dum sak betyder inte att man är dum. Det är saken man gör som är dum. Förstår Du?
Lilltrollet: Okej. Då tycker Du om mig?
Trollmor: Jag tycker alltid om Dig älskling.
Mellantrollet: Mamma, om det där stämmer så är det lite korkat!
Trollmor: Det stämmer älsklingen. Man älskar alltid sina barn även om de gör dumma saker. Men varför är det korkat?
Mellantrollet: Då kan man göra roliga men dumma saker hela tiden!

Mysterium....

Mellantrollet gjorde läxorna idag. Trollmor är en dam med framförhållning så vi brukar beta av hela veckans läxor på söndagen, när dottern är utvilad och vi kan ta det bit för bit. Idag var det inte så mycket. Lite läsläxa som vi fixade på ett kick. Och så skrivläxan. Idag bestod den av att skriva och dekorera en önskelista för julen. Fem saker skulle de skriva upp. Mellantrollet krävde att få göra detta utan insyn. Så det fick hon. Nyfiken som jag är så har jag smygtittat lite på resultatet......

1. Yogiyo kort, som läggs i systematiska högar som växer. Och växer. Och växer.
2. Duel masters kort, se ovan
3. En vacker klänning med mycket färger. Är man Pippi Långstrump med en ådra av Prinsessa i sig så blir det gärna så.
4. En robotkatt, i brist på den äkta varan som hennes brutalt allergiska föräldrar hindrar henne från att få.

Så långt var jag med, men nummer 5 funderar jag fortfarande över;

5. Tandställning....

Hur många 7 åringar brukar önska sig en tandställning i julklapp? Fasiken, hon har ju inte ens fått alla gaddarna på plats. Förstår ni något?

Den felande faktorn

Idag har jag varit på barnkalas på Kungliga Djurgården. En alldeles otroligt vacker lägenhet från slutet av förra seklet, med hur många kvadratmeter som helst. Avundsjuk? Yes! Defintivt. Tänk själva, hur många rum som helst (jag räknade till minst 6) och det på 3 personer. Snacka om att jag kunde ha atelje i huset med det svängrummet. Inte nog med det, jag skulle kunna ha en hel cirkus inackorderad utan att det kändes trångt.

Kalaset var det. Ja, nu var det inte så att det var jag som var inbjuden utan lilltrollet. Eftersom hon nu är inne i en blyghetsperiod så blev jag kvar. Med stickningen i högsta hugg parkerade jag mig i soffhörnet och förberedde mig på att vara social. Nu vet jag inte om det var min uppenbarelse, mitt sätt eller min stickning, men faktum är att alla varelser över 150 cm undvek mig som pesten. Så där satt jag i mitt hörn och höll hov för ett gäng små prinsessor som med stora ögon beundrade hur min stickning växte fram. Några små prinsar dök också upp, men de var mer intresserade av att dunka ballonger i huvudet på mig.

Försökte mig på att inleda samtal med förbipasserande kungar & drottningar, men jag ingick inte i kretsen direkt så jag fick svala, artiga svar och sedan tog det stopp. Så där satt jag, mol allena och kände mig lite lätt avvikande. Värdinnan hade häcken full med att styra upp 30 sjuåringar. Hur i helskotta kan man komma på att bjuda hem 30 små vildingar? Jag är lite lätt fundersam på vad det var i saften, för hela gänget gick igång som små duracellkaniner.

Men det var ju inte det jag skulle komma till. Nej så här var det tänkt; jag har otroligt svårt för det här kindpussande gänget. Smala som pinnar med långa storkben vinglar de omkring och suckar, stönar och svänger sig med "Côte d'Azur", "the Big Apple" osv när de diskuterar bästa shoppingen, häftigaste klubbarna m.m. Männen sitter med trendiga stubbade snorbromas och djupsinnigt diskuterar på mäns vis, exakt vad vet jag inte för i de kretsarna kommer ingen liten Trollmor från Söder in. De är så otrooooooligt kulturella och samhällsmedvetna, de sopsorterar, tankar miljövänligt och lämnar stora bidrag till välgörenhet - men deras egna små telingar rasar runt och ylar efter deras uppmärksamhet. Men det hinner de inte med, för de måste ju ta hand om världen gudbevars!

Droppen för mig blev när två syskon med stora ögon nästintill började gråta när de fick stå över fiskdammen. Det var ju g o d i s i påsarna! Och dessa små sexåriga tvillingar var veganer, så godis var "nono" till deras stora sorg. Ursäkta, men ska en sexåring verkligen vara vegan? Är det nyttigt för kroppen? Har de själva fått välja? Det mest absorda var dock att mamman stoltserade men en fluffig päls modell megadyr och den var defintivt äkta vara. Hur hänger det ihop?

För att sammanfatta det hela kan jag väl säga att jag är grön av avund på lägenheten, men om priset för det boendet är att fraternisera med det gänget så är det ett för mig alltför dyrt pris att betala! Nej tacka vet jag gamla knivsöder där man lever efter devisen "what you see is what you get".

Seriös fråga

Idag var jag och hämtade en del alster som jag tänkt ska bli halsband, broscher o dyl. Och då kom stora skälvan över mig. Jag började skärskåda prylarna och såg en del ojämnheter, hålen som var borrade för kedjan var "flisiga", färgerna stämde inte överens osv. Insåg snabbt & raskt att jag hade definitivt inget att göra på julmarknaden. Vem tusan skulle betala för sånt skräp?

Frågade maken, som självklart var stöddande och tyckte de var kanon. Trollungarna delade hans åsikt. Men å andra sidan - de gillar mig, de vill se mig glad så inte tusan törs jag lita på deras mycket subjektiva åsikt.

Så nu frågar jag efter er ärliga, uppriktiga åsikt - duger de alster jag visat? Jag är inte känslig för kritik, jag vill bara ha ärliga svar.


ps: och ja jag vet, jag är apjobbig! Men tänk så här - om det är jobbigt att läsa mina "osäkerhetsbloggar", tänk då hur det är att leva dem! Det är än värre....*s*

Trollskogens tyngdlag

Mellantrollet: Mamma! Du har ingen BH på Dig
Trollmor: Nej inte idag gumman.
Mellantrollet: Men varför inte då för?
Trollmor: För jag tyckte det var skönt utan
Mellantrollet: Men jag trodde att man hade det varje dag när man var vuxen
Trollmor: Det behöver man inte, om man inte vill
Mellantrollet: Men varför har man BH för egentligen då?
Trollmor: En del för att de har stora bröst, och det kan bli lite tungt.
Mellantrollet: Men Du har inte stora bröst mamma!
Trollmor: Nej det har jag inte.
Mellantrollet: Dom är inte så tjocka Dina bröst mamma. Fast ganska långa

Reklamavbrott!

Som halva befolkningen sitter jag och glor på IDOL just nu. Trollfar&Mellantroll ute på landet och lilltrollet sover i soffan. Helt utmattad efter att ha tappat sin första tand. Det är stort när man är 6 år.

Erik eller Marcus? Inken tinken aning. Jag tycker de är suveräna båda två. I reklampausen insåg att jag inte bloggat något idag! Och då vet ni hur det går, Interpool och hela konkarongen så jag kastade mig på datan. Jag kan ju alltid tycka om reklam....

Har just skådat en halvnaken kvinna i H&M reklamen. Frän låt och reklamen är väl okej, även om jag inte direkt kommer rusa iväg för att införskaffa dylika tingestar. Liiiite halvporrig kändes den, men å andra sidan så gör deras underkläder det också.

Det jag reagerar för är kvinnan ifråga. Varför får jag känslan av att under ytan gömmer det sig en ödla? V varning liksom. Please, säg att ni också märkt det. Men att det bara är på låtsas, att ödlorna inte finns.