En promenad i minnenas korridor

När jag var 7 år öppnade sig en underbar värld för mig, skolans värld. Jag klev med spänning in i en tillvaro bestående av lustiga krummelurer som tillsammans bildade magiska ord, siffror som kunde kombineras i det oändliga och varje dag innebar nya fascinerande upptäckter.

Skolan var min värld från första stund, när jag klev in i klassrummet och mötte den kvinna som blev den första guiden genom den här nya världen. Majken, med varmt leende, bestämd röst och kolsvart hår. Hon blev min första idol och jag dyrkade henne mer än någon Spice Girl någonsin har blivit dyrkad. Hon var nyckeln till allt detta underbara och hon hade gåvan att förmedla kärleken till lärdom.

Sedan flyttade vi och en annan skola blev mitt nya tempel. Tiden här var inte fullt lika skimrande och magisk, det var mobbing, ensamhet och en byråkratisk lärare men likfullt fanns min kärlek till lärandet kvar. Bokstävernas magi hade inte försvunnit och siffrorna var fortfarande mina bästa vänner. Åren gick och jag började mellanstadiet. Saker blev bättre, mobbingen tog slut och en ny lärare återförde magin.

Högstadiet innebar helt andra utmaningar, att fortfarande bejaka den glädje som lärandet gav samtidigt som jag ville tillhöra de tjejer som hade framgång hos killarna. En inte helt lätt kombination och det var många gånger jag snubblade på linan, men det gick om än inte helt lysande.

Så kom gymnasietiden och något av magin hade börjat tunnas ut. För här mötte jag fördomar som jag inte tidigare sett i skolans värld. Många var de lärare som tyckte att tjejer var i gymnasiet på nåder, för framgångsrika karriärer var inget för oss. Som deras totala motsatser fanns de som ansåg att vi skulle försaka allt, enkom för att göra karriär. Diplomati var inget jag hade lärt mig och jag utmanade en hel del av mina lärare. Somliga tog det som uppfriskande medan andra lät sin åsikt märkas i betyget. Det kom politik och smidighet med i bilden, vilket jag inte alls var kunnig i och det var en snårig skog för mig att trassla mig igenom.

Vi hade en ganska traditionell lärarinna i svenska, det var många böcker att läsa och otaliga uppsatser att skriva vilket jag iofs tyckte om. Men ändå lyckades jag tidigt komma på kant med den här damen. En av de första uppsatserna vi skulle skriva för henne hade rubriken "Min framtid". När hon presenterade det för hos sa hon något om "ni killar kan ju skriva om vilka jobb ni vill ha och ni tjejer om den familj ni ser framför er". Som protest skrev jag en uppsats kryddad med ironi, där jag vände på alla schabloner. För att förtydliga mitt budskap gav jag barnen namnen "Tenutex och Silikon". Betyget jag fick var lågt, vilket inte alls var oväntat. Det som var oväntat var att ironin helt hade gått damen förbi, hon hade läst den på fullaste allvar och raskt konstaterat att jag var underlig. Kan väl säga att den bilden behöll hon hela min tid som hennes elev.

Innan jag började gymnasiet hade jag varit fullt & fast övertygad om att fortsätta på universitetet, men efter 3 år hade den lusten totalt försvunnit. Min kärlek till skolan var borta och jag ville ut i "det riktiga livet". Ett beslut jag ibland kan ångra, men å andra går det aldrig att vrida klockan tillbaka.