Dagsens sanning...

Nu är det officiellt. Jag är inte bara livsfarlig. Jag är tokig också. Men framförallt... jag är en curlingmorsa! Shit shit shit - rakt in i fällan gick jag.

Fredag. Jobbar som en liten gnu för att kunna gå tidigt från mina små akademiskt utbildade herrar som jag underhåller (hur lät det?) på fredagar. Små och små, de är väl kring 50 rycket och ser ut som Fyrtornet & Släpvagnen. Men attans så rara herrar det är.

Hur som, maken hämtar upp och vi tar oss till skolan för att hämta de små trollen. Tar båten ut till Djurgården och anländer julmarknaden på Gröna Lund. Inse hur skönt det är att gå på Grönan när det är nästan folktomt! Och när de stängt av halva nöjesfältet så man har en sportslig att hinna med de aktiviteter som finns.

Mellantrollet var helt salig. Åkband på och sedan blev det 7 raka omgångar i Vikingabåten, några varv i Nyckelpigan och så tillbaka till Vikingabåten igen. Lilltrollet körde trollmors stil och köpte lotter istället. Det renderade i en medium stor Nalle Puh och 2 kilo choklad (fast det var trollfars förtjänst). Så var vi klara trodde vi, började så sakteliga strosa mot utgången när Mellantrollet inser att hon har inte åkt VILDA MUSEN.

Voine voine, denna som hon längtat och trängtat efter. Som hon missade i somras för det var så lång kö. Den hett åtråvärda Vilda Musen som A L L A barn i skolan vill åka. Hon tittar med bedjande ögon på Trollfar, som hänvisar till sitt skyhöga blodtryck (taktisk herre det där!). Trollmor frågar hon inte ens, eftersom sist vi åkte något som gick fortare än veteranbilarna så svimmade Trollmor. Dunk! Rakt ned i backen och sedan ropade jag på Ralph i en kvart.

Jag ser hur hon biter ihop för att inte låta tårarna rinna och då svider det till i hjärtat. Kastar handväskan till maken, tar ett djupt andetag och säger - jag åker med Dig gumman! I samma sekund ser jag hur hela mitt liv passerar i revy. Jag vet att jag förmodligen kommer få hjärtstillestånd och avsluta färden i stendött skick! Eller så kommer jag börja gråta. Kräkas. Eller kissa på mig. Kanske alltihop. Det kommer garanterat inte gå smärtfritt.

Och det gjorde det inte. Magen är fortfarande på vift i hela kroppen, förhoppningsvis har den återtagit sin ursprungliga position till festen imorgon kväll. Balanssinnet är totalt satt ur spel och svettningarna har så sakteliga börjat avta. Skrikit som värsta pubbe ungen på rockkonsert har jag gjort. Och mellandottern var alldeles salig över alla fula ord jag kunde!

Men att se hennes saliga min när vi avslutade färden gjorde att det var värt all min fasa. Jag kan t o m ta att maken garvade rått när han såg mitt likbleka ansikte dekorerad med svarta maskarastrimmor som uppblandats av tårar. För hon var i 7:e himlen. Och jag med, fast åt andra hållet liksom.

Kan man curla sina barn mer än så? När man frivilligt utsätter sig för något sådant? Eller är det helt enkelt kärlek?