Ännu en dag...

Och så var det tisdag. Ibland hamnar jag i de där lägena att jag missar "Carpe Diem" stuket. Inte bara ibland faktiskt utan ganska ofta. Jag blir så trött på mig själv. Att jag inte kan njuta av vad jag faktiskt har och det liv jag lever. För jag har det bra, måste bara få in det i hjärteroten också. Lära mig att flyta på en räkmacka ibland, och inte hålla på att mecka med allt. Fasiken, jag borde ha huvudrollen i nästa Lars Norén pjäs - sitta där tungsint och tycka synd om mig själv. Och jag är trött på mig själv, hur trötta borde då inte ni vara?

Men jag ger inte upp! Långt inom mig bor det en glad människa. En lycklig själ, som kan skratta och gråta med samma frihet. Som kan ta tillvara på det goda i livet. Och hon kommer nog tillbaka. Hon har nog bara gått i idé över vintern. Jag är inte vinterkompatibel, men jag kommer överleva den här januarimånaden också. Med hjälp av Alfapet, stickning och ett glas coca cola kan iaf mina små sjunk uthärdas.

Nu ska jag bevara er från mitt gnäll. Jag kan inte lova, men jag ska försöka att undvika bloggen till dess att jag har något trevligt och/eller väsentligt att komma med. Inte bara ha det som en gnällogg (min nuvarande variant av blogg).

C U

Sanningen bakom ilskan

Efter mitt förra totalt okontrollerade inlägg så börjar jag landa. Det tar en otrolig energi att försöka hålla tillbaka känslor, för det är uppenbarligen det jag ägnat dagen åt. Jag hamnar i en situation som jag inte kan påverka, vilket gör att jag känner mig maktlös.

Och då vaknar kroppens egna minnen till liv, den maktlöshet som jag upplevde som barn kommer fram och ilskan kryper i kroppen. Men ilskan är bara ett kamouflage för sorgen som finns där under ytan. En sorg som jag inte vill släppa fram, men jag måste. För om inte den lilla tjejen får komma till tals, visa sin sorg och bli tröstad i den så kommer ilskan växa allt större. Och efter ilskan kommer bitterheten. Den är inte välkommen här! Så nu gråter jag. Tårar för den lilla tjejen. Tar henne i min famn, vaggar henne ömt och låter henne känna att hon duger. Trots att hon är maktlös. Att hon är bra i sig själv, för att hon är hon. Inte för vad hon presterar. Utan för att hon är en varm, omtänksamt tjej som bryr sig. Kanske lite för mycket, men hellre det än inte alls.

Jag ser det så väl, när den värsta stormen dragit förbi. Men just då, när jag är inne i det blir jag totalt blind. Men jag tog en delseger idag, jag accepterade min känsla och då blev den hanterbar. Och genast lyfte de svarta molnen, jag hittade glädjen i mig själv och de små trollen. Avslutade dagen i en kokong av värme, med små goda troll tätt, tätt intill.

Godnatt... och sov gott

Orkan varning!

Trollmor är på ett sjujävlahelsickesskitförbaskatspissperkele humör! Bara så att ni vet.

Varför? Absolut ingen aning! Vaknade av att det brann i skallen på mig. Förmodligen en process från min emotionella djupdykning förra veckan. Men att vakna måndag morgon och känna för att ge första bästa som dyker upp en rak höger kändes väldigt strange. Och frustrerande. Och så klart påverkade det de små trollen. Som gick igång. Gissa hur många gånger jag räknade till 10? Både fram och baklänges. På svenska. Engelska. Franska. Spanska. Italienska. Kinesiska. Tror fan jag tog alla språk som finns, även om jag inte kan dem. Hur som, ingen blodspillan blev det.

Ute hos kund. Katastrof. Inbrottsförsök. Glas över hela j*a skiten. Kundens kund strular. Meck med betalningar och allt blir liksom förskjutet. Annan kunder inger. Haft översvämning i helgen med några tusen liter vatten. Golven blev inte ett dugg renare, bara mycket mjukare. Osv...

En riktigt satans jävlar måndag alltså! Och eftersom jag är skapt som jag är så tar jag på mig. Mitt fel! (nej, mitt logiska jag vet att det inte är så). Och så mår jag prutt! Vill helst av allt ta ett lyckopiller och ramla in i ett annat land, där solen skiner och allt är bra. Men nu äger jag inga lyckopiller utan jag får genomleva mig den är förbenade frustrationen. Den är säkert jättenyttig (eller hur?) och jag kommer ut på andra sidan som en stärkt, klok och balanserad kvinna. Fan trot!

Så, nu har jag fått ur mig lite ilska. Iaf tillräckligt för att inte starta en fight med Stortrollet!

Usch vad jag inte tycker om mig själv idag!

Dagens höjdare

Lilltrollet: Mamma, Du är vacker!
Trollmor: Tack älskling. Det är Du med.
Lilltrollet: Men jag menar inte vacker i spegeln alltså.
Trollmor: Jaså gumman, hur menar Du då?
Lilltrollet: I hjärtat mamma. Du är vacker i hjärtat!

Bad bank kharma....

Som den goda dotter jag är tar jag hand om min fars räkningar. Jag betalar åt honom och för sedan över pengar från hans konto till mig. Det fungerar hur bra som helst. Oftast iaf. Fast inte idag. Jo tack, jag har betalat hans räkningar. Och våra. Sedan var det oroväckande tomt. T o m åt fel håll kan man väl säga. Men ingen oro här inte, för det var ju bara att logga in hos pappas bank och föra över. Då började det..

Kortet med engångskoder var slut. Ingen oro. Pappa har ett nytt. Ringer pappa, som i telefonen får läsa upp koderna. Lite dumt blev det då han skrapade alla på en gång. Nu gällde det att hålla tungan rätt i mun och använda dem i rätt ordning. Första försöket går åt pipsvängen. Pappa kan inte se skillnad mellan 0 och 8. Fram med förstoringsglaset och nytt försök. Då tar han tydligen en siffra rakt ur högen för det blev noll hit den här gången också. Tar ett djupt andetag, försöker lugnt och pedagogiskt för klara för min far att han måste ta koderna uppifrån, från vänster till höger varpå han svarar: men det är ju bara en hel lång rad siffror! Que? Det visar sig att han har hämtat koden till sitt nya bankomatkort och läst dessa siffror. Puh! Hoppet återvänder. Nya kodbrickan hämtas och vi gör ett försök. PANG! Utkastad. Och spärrad! Panikringer till supporten. PANG! Spärrad. Jag har ringt med min fars kod. Utan att vara medansvarig på kontot.

Okej, då blev det lite fattigt i några dagar. Ny kod kommer i veckan, så då får pappsen ett extra besök när jag ska släppa ut mina kidnappade dollares. Några hundringar fanns det iaf kvar på ett annat konto, så fram med bankomatkortet och ned till pengamaskinen. Fel kod! Attans också, nu tar vi och djupandas igen. Nytt försök - no go. Upp med mobilen och kollar upp, jo då - rätt kod är det. Måste i hastigheten slagit fel kod så nytt försök. Slurp! Kortet uppätet av den hungriga pengamaskinen. Och där står jag. Utan dollares. Och inser problemet..... Jag har stoppat in VISA kortet i bankomaten.... så nu har jag inga pengar och inget VISA kort. Fast jag lyckades iaf få ut mina kvarvarande hundringar. Och de ska räcka länge......

Don't touch my baby!

Ibland går Trollmor ut på stan som vanliga människor. Och när trollmor blir arg blir hon Ståltrollet. Idag blev jag Ståltrollet!

I matbutiken. Trångt. Många människor och flera små barn. En kille i 30 rycket dunkar in sin armbåge i lilltrollets huvud. Hårt! Lilltrollet säger ett högt och ljudligt AJ! Killen låtsas som ingenting, trots att han ser att jag ser honom.

Då går jag fram till honom, säger att även barn mår bättre av en ursäkt. Varpå idioten svarar:
jag trodde inte hon såg vem det var!

Goddag yxskaft!

Ståltrollet avslutar konversationen med att fränt säga (mycket högt) att med den inställningen hoppas jag att han aldrig kommer fostra några barn!

And the beat goes on...

Har nu läst gårdagens inlägg både en och annan gång. Som alltid känner jag mig naken, hudlös när jag skriver från hjärtat. Okej, fel uttryckt - jag skriver alltid från hjärtat, men normalt sett låter jag det kanaliseras genom hjärnan för att strama åt det lite. Den här gången var det bara rakt på. Det känns.... mysko. Både positiva och negativa känslor i det, men framförallt ovanan. Att vara emotionell är inte något jag direkt är van vid. Med en mamma som var överemotionell var det inget direkt som lockade, medan pappa å andra sidan var totalt emotionellt handikappad. Tror att jag som vanligt försökte balansera i mitten, undvika att vara lik vare sig mamma eller pappa. Efter skilsmässan användes de egenskaper jag har från min mor som ett skällsord hos pappa och vice versa. Inte lätt att veta vilken fot man då ska stå på, så jag steppade hejdlöst för att försöka hålla mig kvar i tillvaron.

Mina föräldrar var absolut inte elaka, och de älskade mig. Men de var barnsliga i sina känslor, totalt omogna och absolut inte redo för barn när de fick dem. Och så var de två motpo0ler som aldrig borde ha mötts. Pappa över 30, uppvuxen i småstaden och fostrad av en mamma som per automatik satte mannen på piedistal, men samtidigt förnekade alla emotionella behov. Mamma å sin tur var strax efter de första tonåren, uppfostrade till pappas prinsessa av en manodepressiv man som slog henne med samma känsla som han kramades. De var två sargade själar som aldrig borde ha mötts.

Jag har analyserat min barndom både fram och tillbak, har alla förklaringar och kan se alla skeenden glasklart. Jag har förlåtit det som behöver förlåtas, accepterat det och blivit stärkt av mina erfarenheter. Jag har gått vidare och lämnat det bakom mig. Men den där lilla tjejen inom mig har fortfarande inte släppt taget och för hennes skulle måste jag genomleva det igen. Utan analyser, bara genom känslor. Låta skiten rensas ut för att sedan släppa fram. Våga känna hur det kändes, att vara liten och otrygg. Att känna mig sviken av vuxenvärlden, rädd för min far och mor. Och det kan jag bara göra genom att låta filmerna från det förflutna spelas upp.

Jag har inga som helst minnesbilder från det att jag var riktigt liten. Inga bilder av en mamma som kramas eller pappa som leker.Mina minnesbilder börjar kring tiden från skilsmässan. Visst finns det enstaka "klipp" av mig som mindre, men aldrig tillsammans med mamma eller pappa. Och inga som helst minnen av en lycklig mamma och pappa tillsammans. Inga bilder av en familj. Och de minnesbilder som kommer från tiden efter skilsmässan, jag var 10 år då, är till 75% negativa. Visserligen var det nog inte så hela tiden, men det negativa var så otroligt starkt att det positiva avtog i kraft.

Jag är utlämnad till andras minnen och vilka är riktiga? De från mina mostrar som säger att pappa aldrig kramade oss barn, men smiskade oss rejält när vi varit olydiga? Eller de från min pappas syskon som säger att mamma inte bytte en blöja när vi var små, för att hon var helt apatisk? Att inte veta är obehagligt, att inte ha med sig en grundtrygghet av att jag kom till av kärlek och att min första tid var i kärlekens tecken, som ett älskat barn är skitjobbigt. För det som då blivit min barndom är det som kommit efter. När jag användes som ett slagträ i striden mellan mina föräldrar. När tårar föraktades hos pappa och mitt lugna sinne ratades av mamma, eftersom jag var känslokall. Vad jag än var så var jag fel. Jag dög aldrig till som barn. Och det är en tung känsla att gå ut i tonåren med, och att bli vuxen med. Genom knasiga förhållanden, knäppa upplevelser och trista jobb sökt bekräftelse från omgivningen. Att se mig, trots att jag gömt mig bakom en mask. Att tycka om mig, trots att jag försökt skrämma bort dem. Att acceptera mig för den jag är, när jag inte vetat vem jag var.

Men nu är den biten slut. Jag vet vem jag är och jag accepterar mig själv. Jag står kvar i min kärlek till min familj, den jag själv byggt upp. Trots att jag ibland känt att jag inte räcker till, att jag lurar dem på något. Men de behöver mig, för den jag är och jag behöver dem. De behöver både mig och den lilla tjejen inom mig. För hon har äntligen kommit till en familj som älskar henne, hur hon än är. Där hon är trygg och kan få frid i sinnet.

En titt i backspegeln

Jag var hos min terapeut här i veckan och vi gjorde en reflektion över den väg jag vandrat. Jag ser själv att jag kommit otroligt långt, rensat i bagaget och mår otroligt bra. Känner mig äntligen hel, trygg i min förmåga och jag har tillit till både mig själv & framtiden. Men jag har ett stort steg kvar att ta - att låta människor komma mig nära. Visst, jag är trevlig och finns där, lyssnar och kommer med goda råd. De flesta känner säkert förtroende för mig, men jag märker själv att jag håller tillbaka. Framförallt när det tar sig fysiska yttringar. Att krama någon man träffar och gillar är helt naturligt. Jag gör det, men samtidigt inom mig finns en liten liten tjej som undrar när knivhugget ska komma. Och den lilla tjejen måste bli övertygad om att det inte kommer något. Att människor tycker om henne och att de inte vill henne illa. Det är mitt jobb den närmsta tiden. Och som ett led i det så tittar jag i backspegeln. För att fundera över vad var det egentligen som hände. Varför blev det som det blev. Vill ni följa med så är ni välkomna. Annars får ni hoppa över de här inläggen, som förmodligen kommer dyka upp lite då och då den närmsta tiden.



Jag är barn till 2 alkoholister. Sådär ja, rakt upp och ned. Visst har jag hintat om det innan, men att sätta ord på det gör det så mycket mer kraftfullt. I familjen är det fortfarande tabu, mina mostrar debatterar ännu om mamma verkligen var alkoholist eller inte. Om man startar morgonen med några gammeldansk, knäcker en halv pava vin till lunch och den andra till middag samt däremellan lyckas peta i sig några drinkar - då är man alkoholist i min bok! Pappa är en något annorlunda story med, han är periodare. Numera är han så gammal och skraltig att han knappt tar sig till bolaget, men innan var det inte alltid så kul när perioderna slog till. Skulle jag tordas ta med kompisar hem från plugget? Skulle han vara nykter eller inte? Och skulle han flirta med mina 15 åriga kompisar, helt övertygad om sin förträfflighet till man? Att skämmas för sina föräldrar är inte direkt stärkande för själen. Jag vet att jag kände mig smutsig, tog på mig skulden för pappas uppförande. Bortförklarade mammas raseriutbrott, la skulden på min syster för att hon provocerade fram dem.

Det jobbigaste av allt var att aldrig veta när det skulle hända. Ovissheten var jävligare än när perioderna verkligen kom. Då visste jag iaf vad som gällde. Samtidigt var allt utåt så bra. Visst var föräldrarna skilda, men mamma framgångsrik egenföretagare med fint hus, bil och flashiga resor. Pappa tjänsteman på stort företag, intelligent och social. Men bakom kulisserna såg det annorlunda ut. Trots pappas höga lön bodde han och jag i en liten tvåa. Visst fanns det alltid mat på bordet, men hemmet var inte direkt trevligt. Varför skulle de surt förvärvade slantarna läggas på såna extravaganser som att göra trevligt hemma? Det var sådant min mamma sysslade med, så det skulle pappa definitivt inte göra. Det räckte att man hade en säng att sova i, alltså behövdes ingen soffa. Telefon var väl en onödig utgift, när man kunde ringa från jobbet. Och hemma hos mamma var det tvärs om, inredningen varm och inbjudande. Allt som kunde tänkas behövas fanns, men ändå en disharmoni som ständigt låg och lurade. Nagelsaxen i fel låda! Då brakade det loss, hysteriska utbrott om brist på kärlek, respekt och hela konkarongen. Följd av utfrysning som kunde vara i allt från några timmar till dagar. Att sitta vid samma matbord som de övriga men inte bevärdigas med en blick eller ett ord från sin mor var tufft. Det var hennes sätt att få oss att lära oss läxan.

Men utåt sett var allt bra. Vi var vackra barn, framgångsrika i skolan och väluppfostrade. Vi hade allt....

Tramsmor i farten!

Kanske det eller så är jag bara allmännt barnslig idag. Hela dagen har ägnats åt själsliga aktiviteter och det tar på krafterna. Som plåster på såren var jag tvungen att ge utlopp för min stora last här i livet. Jag har gjort det igen. Knarkat garn! Två stora påsar fyllda med lust och nöje. Och den här gången till Trollmor själv.

Hur som, av någon mystifik anledning har det hela dagen snurrat gamla TV serier i huvudet. Fast inte i deras originalversion utan med lite mer knorr på..... Så nu utmanar jag er att fylla på min egenhändigt komponerade barnsliga lista.

1. Falcon Pest
2. Sallad
3. Miami Bajs
4. Slemmeriet
5. Vita Ruset
6. Psykanos

You get the picture? Och ja jag vet - jag är tramsig.....*S*

I väntan på sommaren....

För några veckor sedan var det vår i luften! I början av januari gick liten fladdermus och fick vårkänslor. Kan väl säga att det har gått över nu, numera är det Ice Age som gäller för mig. Mamelucker på!

Hur som, under den där korta vårkänsloveckan bidde det nästan bara gröna små skapelser. Här är en av dem - kan även användas som livsfarligt vapen vid behov! Lång som attan är den....

Måste ärligen säga att jag är inte helt säker på vad jag tycker om den - så pls speak up! Kritik emottages tacksam.

ps: våren är inte bara grön, den är blå också....
därav den lilla bilden till höger

Nattmara

Ping! Vaknar med ett ryck mitt i kolsvarta natten. Totalt förvirrad och förstår först inte vad som väckt mig. Efter ett tag börjar hjärnan fungera hjälpligt och jag inser att jag inte kan röra mina ben. Från midjan och nedåt smärtar det något så infernaliskt, hur jag än försöker röra benen så är de totalt stumma.

Börjar få lite panik. Funderar på att väcka stortrollet, en snabb blick åt sidan får mig att låta bli då klockan lyser i illande rött 02.39. Ingen bra tid att väcka ett sovandes troll på. Tar några djupa andetag för att lugna ned mig, komma ikapp med tanken och försöka förstå vad det är som händer.

Det hjälper! Lösningen är nära. Det är bara att lyfta upp mellantrollet som parkerat sig på mina ben, med trollmors mjuka rumpa som kudde. Vips återför jag känseln och styrsel i benen, vänder mig tryggt tillbaka till John Blunds välkomnande famn.

Tänk så tokigt det kan bli ibland.....*S*

Typiskt!

Fråga: Hur ofta går Trollmor på party?
Svar: Väldigt sällan!
Fråga: Vad skulle Trollmor göra ikväll?
Svar: Gå på party! Big party!
Fråga:Vad gör Trollmor ikväll?
Svar: Går inte på party.
Fråga: Varför bangar Trollmor ett party?
Svar: För Trollmor är nuvig!

En förkylning från hell har drabbat mig. Tack för den Televerket! Jag tror jag får spunk. Istället för att glida runt iklädd svart och dekorerad med lite Confusing smycken så ligger jag nedbäddad i flanellpyjamas med clownröd näsa och rinnande ögon. Jag har en svag misstanke om att mitt höga tempo kan ha något med saken att göra. Tror att stress kan påverka immunförsvaret. En förflugen tanke fladdrar runt i skallen, något om att kroppen säger ifrån osv. Känner lite svagt igen det.....*s*

Men en får vara glad för det lilla. En ny stickning (ponscho till kidsen) och James Woods, i brist på party!


ps: Vet ni hur rolig jag ser ut när jag i högklackade boots försöker ta mig oskadd fram på glashala gator? Fasiken, jag ser ut som en stelbensopererad lyktstolpe

Asch då...

Vem fasiken har stängt av elementet? Jag fryser! Det är vitt och eländigt ute. Visserligen vackert, men hallå - jag är inte gjord för minusgrader. Kan ni förstå det? Har ni någonsin sett en fladdermus fladdra glatt omkring i minusgrader? Tänte väl det.

Så nu strejkar jag. Till solen och värmen kommer tillbaka. Pilutta er. Bara så ni vet är jag förkyld också. Visst är det världsasynd om mig då?

Kom igen - alla på en gång "det är jättesynd om Battis"

Tack! Nu känns det bättre.

Nya utmaningar

Ibland när livet liksom rullar på räls blir jag lite uttråkad.
Då måste jag hitta nya utmaningar.

Idag körde jag med handbromsen i till jobbet

Vilodagen... igen....

Och idag har jag helgat den i 180! Upp en liten sväng kring 7 snåret, trollfar och litet troll låg och slöade i soffan så efter en snabb tur till det kakelklädda hemlighuset kröp jag tillbaka i sängen igen. Där tronade mellantrollet, utslängd över båda sängarna och med ALLA kuddar uppbunkrade som en skyddsmur. Men det hindrade inte mig inte, så jag kröp ned igen och kurade ihop mig. Skulle bara vila lite..... vaknade klockan 10 med ett ryck! Hur skönt var inte det? Nu var jag iofs ingen dundrande skönhet sådär dags, med morgonsömn i ögonen och nydregglad. Dock väldans utsövd.

Sedan strosade jag runt i pyjamas, läste lite tidning, stickade lite och bara mojsade runt i största allmänhet. Inte många knop gjorda här inte. Jag lyckades prestera lite fiskpinnar till lunch och avrundade dagen med Biff Rydberg, men annars har dagen helt ägnat sig åt kontemplativa övningar. Fasiken, jag kan nog ta det lugnt iaf! Okej, nu ska jag väl bekänna att jag målade 3 tavelramar men faktiskt inte ett dugg mer. På mitt allra heligaste hedersord. Tänk, även en gammal raggig hund som jag kanske kan lära mig att sitta?

Och med det önskar jag eder alla en skön natt i ett vitt, snöigt landskap som hämtat från Narnia under den tid då Snödrottningen härskade.

Trollmor filosoferar

Ibland förstår jag mig inte på karlar. Eller för att vara helt korrekt, det är ytterst sällan jag förstår mig på karlar. Jag fattar inte hur de tänker (och ibland undrar jag om de tänker). Är det någon som listat ut hur de egentligen fungerar så tar jag tacksamt emot handledning i ärendet.

Tror alla vuxna karlar på trolleri?
- Oj igår var tvättkorgen full och nu är den tom. Undrar hur det gick till?
- Men så konstigt, igår var mjölken alldeles ensam i kylskåpet och idag har den sällskap med både ostar, pålägg, grönsaker och annat lattjo.
- Tänk så konstigt att våra barn växer från år till år. Detsamma verkar gälla för deras kläder för de blir tydligen aldrig för små. De bara finns där.
- Hm... var inte de här lakanen blå igår? Och vips har det blivit gröna lakan över dagen. Mysko.

Och så verkar de stenhårt praktisera "men Du förstår väl vad jag tänker" varianten. Exempelvis:
- Men det är klart jag tycker maten är god, förstod Du inte det när jag inte sa något.
- Såklart jag tycker Du är fin, det förstår Du väl utan att jag behöver säga det.
- Visst älskar jag Dig, det har jag ju sagt flera gånger. Om det ändrar sig säger jag till.
- Gumman, absolut att jag tycker Du är duktig. Så väl känner Du mig väl att Du förstår det utan att jag behöver säga det högt.

Och så har vi varianten av att samtala med varandra. Som möts av "Men vi pratar väl med varandra? Jag sa ju godmorgon."

I min möjligen naiva, men ändå önsketänkande värld så väljer man sin partner för att man trivs tillsammans. För att man har roligt ihop. Och en förutsättning för det är att man fortsätter prata med varandra, tar hänsyn till varandras behov och ibland gör en del "uppoffringar" för att ens partner har det behovet. Och ändå så är det så otroligt många som när förhållandet är etablerat "sätter sig i soffan" och slöar ihop. Och förhållandets näring kommer ifrån den depå man byggde upp under nyförälskelsens tid. Dock är det så att om den inte får någon påfyllning - vad händer då? Exakt, den blir tom en vacker dag. Och då är det oftast för sent.....

Nu vet jag att vi kvinnor inte heller är ofelbara, vi har också våra issues. Men om våra partner inte pratar med oss om dem - hur ska vi då kunna förändra? Och om vi förändrar dem, är vår partner beredd att göra förändringar? Det verkar vara så otroligt många som lägger över allt på sin partner och inte ser till sin egen roll i det hela. Istället för att tänka på vad ett förhållande innebär - ett partnerskap. Att man delar. På jobb, på kompromisser, på glädjen, på sorgen osv. Att man finns där för varandra.

Fotnot: Och nej, trollfar och jag ska inte separera. Jag älskar honom, men även vi har våra strider precis som alla andra. Ovanstående handlar inte specifikt om oss, utan om det jag ser runt om mig. Bland vänner, kamrater och annat löst folk.

Sanningens minut...

Kommer här och alla utom EN hade fel.... Grattis Lena! Vad önskar sig Du för pris? En solodans av aladåben på Sergels Torg, givetvis med den obligatoriska silvertejpen.

Nu tvivlar ni alla förstås på sanningshalten, men jag var så ful att jag körde en slamkrypare... Fladdermusen BET mig aldrig, den bara viftade med sina vingar mot min ändalykt. Usch en sicken rälig trollmor jag är (fast jag tyckte det var kul).

Bankrånaren var helt sant. Kan väl säga att alla hästar var inte i stallet då, vare sig på hemma- eller bortaplan.

Ophra storyn kan väl kanske vara lite tveksam, det är en tolkningsfråga. Men iaf, here it goes: när jag var ung (och snygg) tillbringade jag en lång sommar på Rivierand och uppgicks med "the high society people". Då dejtade jag en amerikansk herre med mer pengar än förstånd. Han försökte locka mig att flytta till USA, och som ett led i detta skulle han starta en TV kanal där jag skulle vara pratvärd. Trots min ringa ungdom hade jag förstånd att tacka nej, alltid något.

Prins Albert är också dagsens sanning. Det var under perioden med den amerikanske dollarmiljonären, vi stolpade loss på dansgolvet på Jimmys Nightclub. Visserligen bara dryga 15 sekunder men ändock.

Solosången på Grands Veranda har vare sig förfallit i glömska hos mig eller de stackars amerikaner som frekventerade nämna bar (mycket USA här idag...). På min möhippa behagade mina vänner utsätta mig för allt det jag har fobier emot, däribland sjunga offentligt. Feelings slog jag till med. Kan väl säga som så att någon dylik version har aldrig hörts vare sig förr eller senare.... Tur är nog det!

Och med det förklarar jag tävlingen avslutad!

Skandal!

I välfärdens Sverige har vi råd med mycket. Väldigt mycket. Men vi har inte råd att låta föräldrar vara hemma med sina svårt sjuka barn. Är det rimligt? Jag tycker det är horribelt!
Jag vet att det startat en hel del aktioner runt om på nätet för att stötta just den här familjen,
bl a auktioner på Tradera. Men det finns säkert andra i samma sits, som inte orkar vända sig till tidningar, som inte pallar att blogga, som bara sitter fast i skiten och inte vet hur de ska få hjälp.
Inte för att jag vet vilken minister som är ansvarig för sådant här, men någon i detta avlånga land (med makt och/eller medial genomslagskraft) borde höja sin röst, slå näven i bordet och bestämt säga ifrån; Det här duger inte, det här är barnmisshandel!

Jag tycker att vi ska starta en budkavel bland bloggarna, kanske vi ändå kan påverka och om inte så känner iaf familjen att de har vårt stöd.

Kanske, kanske inte....

Det cirkulerar runt en ganska rolig utmaning här på bloggen. Kan inte komma ihåg vart jag såg den först, men helt fräckt så "lånar" jag den..... Den kallas:

4 sanningar och 1 lögn

1. Jag har dejtat en bankrånare (han blev snabbt fast för han försökte cykla ifrån polisen)
2. Jag tackade nej till att bli Ophra's föregångare
3. Jag har dansat tryckare med Prins Albert
4. Jag har sjungit solosång a capella på Grands Veranda (och jag sjunger katastrofalt)
5. Jag har blivit biten i rumpan av en fladdermus

Så kom igen nu, gissa på! Vilken är lögnen? Pris? Förutom äran då, njae jag vet inte - en glassmycke kanske? En autograf? En blindejt med Battis? Vi hitt på nåt!

Mellantrollet går på knock!

Mellantrollet: Mamma, måste Du parkera bilen i garaget?
Trollmor: Yes baby, det är fullt på gatan så det blir garaget.
Mellantrollet: Men jag orkar inte gå från garaget
Trollmor: Tyvärr så är Du så illa tvungen. Det är inte så långt.
Mellantrollet: Kan vi inte stå på gatan ändå?
Trollmor: Nej vännen, för då får vi p-böter och det är inget kul.
tystnad.....
Mellantrollet: Mamma, är jag eller pengar viktigast för Dig?
Trollmor: Det är klart att det är Du som är viktigast!
Mellantrollet: Men ställ Dig på gatan då!

Perfect day!

Recept för en bra dag:

1. Sluta tidigt
2. Fusa (har gjort ett drömfat!)
3. Ny stickning
4. ER och Dr Luka
5. James Woods, say no more

Allt som behövs för att göra liten trollmor lycklig!

Nynnar "it's such a perfect day, I'll think I'll spend it with you. Oh, such a perfect day, you just keep me hanging on"* osv.....

*jag sjunger inte riktigt lika bra som Lou Reed, men jag ser minst lika sliten ut!

En sorgsen liten själ....

Trollmor: Gumman, vad är det? Varför gråter Du?
Mellantrollet: För ni lyssnar inte när jag pratar
Trollmor: Förlåt gumman, det var inte meningen. Men alla pratade på en gång och det blev så rörigt.
Mellantrollet: När det blir så så känns det som om jag inte finns. Och det gör ont inuti mig.
Trollmor: Men älskade hjärtat, hur då ont?
Mellantrollet: Som om ingen tycker om mig.
Trollmor: Älskade skruttis, jag älskar Dig massor. Och jag vet många som älskar Dig massor.
Mellantrollet: Mamma, jag vet att Du älskar mig. Men det känns inte alltid. Och när det inte känns då gör det ont.
Trollmor: Gumman, jag tycker det är jättebra att Du säger till. Kan inte Du säga åt mig varje gång det känns så så kan vi tillsammans komma på hur vi ska göra så att det blir bra.
Mellantrollet: Vet Du mamma, att nu känns det faktiskt bättre.
Trollmor: Så skönt gumman, jag tror att det är för att vi pratar om det.
Mellantrollet: Mamma, det är bra med Dig. För vi kan prata om allt. Det är nog kärlek eller hur?
Trollmor: Det är absolut kärlek vännen.

Jag har rymt!

Låååångt ut i spenaten. För hur länge? You'll never know!

Sssssschhhhhhhh!

Törst knappt utmana ödet genom att säga det högt, men..... Mellantrollet sover! Redan vid 20.30 hämtades hon av JB.... Och hon är inte drogad på något sätt. Jag band inte fast henne i sängen heller. Vad jag gjorde? Drömfångare uppsatt (tack Bambi!) och avslappningsband inköpt. Först sedvanlig läsning, sedan avslappningsband och vips så sov hon...... Tänk om detta fungerar? Cross my fingers och hoppas på det bästa!

Dagens tekniktips: innan ni stoppar in en diskett i datorn, kolla att den är utrustad med diskettstation. Annars säger det KLONK och så försvinner disketten ut i tomma intet (eller rättare sagt in i gyttret bland hårdiskar, minnen och annat krafs). Det är lite dumt om det finns viktiga saker på disketten.

Dagens Vett och Etikett: Dubbelkolla alltid porttelefonens anknytningsnummer både en oc htvå gånger så slipper ni terrorisera okända människor. Vid 5-6:e försöket börjar deras tålamod tryta, och inte släpper de in en genom porten heller!

Nu faller mörkret över Batbutistan och dess medborgare ska snart alla falla i nattens dvala. Tystnaden lägger sig över riket och stillheten infinner sig så sakteliga. Godnatt. Sleep tight så syns vi en annan dag

To Mette with love!

Jag har en kluven inställning till enkäter. En del av mig blir otroligt glad när jag blir utmanad, då "syns" jag liksom. Samtidigt som en annan del av mig känner "asch, jag orkar bara inte svara på det där". Samtidigt törs jag inte låta bli, jag kan ju missa något....
Så här kära "hehehemette" kommer det - for you only!

1. Hur länge har du bloggat? Ca 1,5 år
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?Osynliga, jag visste inte att de fanns. Började blogga direkt när jag läste om dem (tror det var i Aftonblasket)
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?Den första jag läste var allas vår Mamse, men förälskat i någon? Njae, nyfiken på, fascinerad av osv kan jag gå med på. Förälskad? Nopi, jag är mer svårfixad än så....
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem? Totalt neutral för jag har glömt dem och ids inte att backa bandet för att kolla
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare? Ca 10 - 15 stycken som jag med regelbunden oregelbundenhet besöker
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar? 99% dagboksbloggar och 1% matblogg (Ilva såklart!). Sedan råder det delade meningar om PGW - är det en modeblogg eller sexblogg? Själv tycker jag nog att det är ett mellanting....*asg*
7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.Vi är väl alla unika eller? Men sicken svår än.. jag kan hitta likheter med alla de bloggar jag läser tror jag, så förmäten är jag.
8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om. EN???? Det är ju stört omöjligt. Så gott som hela min länklista består av pseudosjälar, demipseudosjälar, kvartspseudosjälar osv - you get the picture?
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?Minitrollen vet inte vad det är, den äldre generation har ingen internet, trollsyster har ingen tid med så värdsliga ting och trollbor tycker det är patetiskt. Trollfar stöttar mig till fullo och läser även så att han vet vilket humör jag är på....
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg? Yes, definitivt. Jag är så här totalt förvirrad, klok, galen, kompetent, klantig, tråkig, humörig, lojal osv osv osv
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?Gränsen är nog ganska så fast. Jag bestämde mig tidigt att aldrig lägga ut namn eller personbilder.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför. Mitt sexliv! Men hallå, fattar ni väl - när ska jag hinna ha ett sådant?
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?I början var det till 100% "please see me", men nu har det lagt sig markant. När jag får ett av mina moods så är behovet stort, men oftast bloggar jag enbart för nöje.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?En del av den människan, absolut - iaf om det är en dagboksblogg. Temabloggar tror jag är svårare, när jag har läst modebloggar (ytterst sporadiskt) så hoppas jag det iaf...*s*
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? Många gånger och flera stycken, somliga har blivit nära vänner.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?Säkert. Om man ex.vis är ute efter bekräftelse kan det bli ett självändamål att blogga i 180. Trots det kommer personen ifråga aldrig bli "hel" förrän han/hon börjar bekräfta sig själv och på så sätt kan det bli "skadligt" eftersom det ger ett alibi att fortsätta "gömma" sig i andras uppskattning
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Nej, antingen är folk otroligt snälla eller så är jag okänslig som barbiedocka för jag har inte märkt av att någon försökt såra mig.
18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?Jo en gång. Läste ett dubbeltydigt inlägg på "fel" sätt och lämnade en lite skämtsam kommentar. Så visade det sig att bloggen var dödligt allvarlig och det låg ett trauma bakom.... Men jag gjorde offentlig avbön så det kändes bättre. Måste säga till bloggarens ära att han/hon inte skrev ett ont ord till mig
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?Tiden.... Jag hinner inte "runt" hela ligan.... Många är här och hälsar på och jag vill gärna återgälda besöket. Men jag hinner inte... Och då känner jag mig lite otrevlig
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? Wow, herre min je. Om 2 år? Då är det snart dags för 50 års kalas. Förmodligen, å andra sidan vet jag ju inte ens om jag bloggar nästa vecka (fast med tanke på mitt verbala behov så lär jag nog höras på något sätt)
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?Tror att det kan påverka i många aspekter. Dels temabloggarna där påverkan är mer påtaglig - kan puffa för märken, varor osv. Men även dagboksbloggarna. Det blir en större öppenhet iom bloggarna som jag hoppas och tror att den fortsätter IRL. Många tabubelagda ämnen tas upp på bloggarna och en del av hysset kring detta försvinner då. Tror det kan sprida sig i samhället i allmänhet.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig? Som en form av terapi, där jag kan lätta på trycket genom att "lägga ut det på bordet". De råd och kommentarer jag får stärker mig, får mig att reflektera osv. Men framförallt, en stärkt självkänsla när jag märker att människor lyssnar på det jag säger och uppskattar det. Har defintivt stärkt min tillit till mig själv.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig? Mitt skrivande har defintivt större påverkan än mitt läsande, såpass självupptagen är jag. Läsandet är mer en förströelse, en inblick i andra människors liv som jag gillar men jag har svårt att se vilken påverkan den har.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten. Den här har nog snurrat ett tag så jag tror många har svarat på den, men jag testar med Kimmi, Humlan, Londongirl, Biggis och Grodan

Trollmor goes international!

Så har jag då slagit igenom. Utomlands! Undras när jag får börja skriva autografer....*s*

Skämt åsido, hittade en blogg som hade rolig statistik över sina besökare. Hur de hittat dit och var ifrån de kom. Och jag älskar statistik (jag vet, jag är en sjuk människa) så jag var ju tvungen att göra detsamma med min blogg.

Hittade massa spännande order i Svea Rike som jag aldrig hört talas om. Och så 2 besök från Saint Goubain (rätt stavat?) och Zagreb. Hoppas de talar svenska för annars lär de ha blivit lite lätt konfysa...

Och så fick jag ett pikant litet mail. Man ville använda min blogg för marknadsföring. Men så trevligt! Belöningen var iofs inte så stor, men vill det sig väl kunde det bli mycket skönt klirr i kassan. Funderade länge och väl, för namnet på företaget lät helt okej. Inte suspekt alls. Men ordningsmänniska som jag är tog jag mig en titt. Produkterna var väl inte helt ointressanta, men jag tillhör inte direkt målgruppen. Ska jag nu marknadsföra något måste det vara något jag använder själv och mina är vita ibomull, midjehöga och totalt osexiga! Så jag bibehåller min amatörstatus och bloggar glatt på om allt och ingenting. Utan att puffa för vare sig det ena eller andra märket av någonsort.

Annars då? Jo tack. Jobbet? Jo tack. De e mycke nu....*s* Men vet ni vad, jag är på ett så skönt humör att jag nästan blir orolig. Hallå! Var tog mina moods vägen? Har jag blivit vuxen eller vad har hänt? Shit the same, bra mår jag och livet är helt okej. Faktiskt riktigt bra t o m. Och så är jag rödhårig nu. Bara så där.

Men nu dritter jag i er, nu ska jag bejaka min massochistiska ådra och få stryk i Alfapet!

Trollmors bibliotek

Jag fick en bild idag. På en alldeles ny medborgare. Från en väninna som inatt fick sin lilla prinsessa. En liten vacker dam med vackra ögon och tjockt hår. Först kom känslan, vad fin hon är. Sedan följdes den av tanken "aldrig mer" och jag kände en sorg inom mig. För aldrig mer kommer jag att känna känslan av att bära ett nytt liv inom mig. Aldrig mer lyckan i att hålla mitt nyfödda barn i famnen.

Och en snabb sekund ångrade jag den tid som varit. Inte att den varit utan att jag inte tagit tillvara på den bättre. Att jag inte orkade glädja mig åt alla de fina stunder, då när de var där. Och nu är det för sent. Nu har de passerat. Och de kommer aldrig åter.

Men så lät jag mitt hjärta vandra i sina egna tankar. Hjärnan följde snällt efter, nyfiken på vad som komma skulle. Och då insåg jag. Att i min själ har jag ett bibliotek. Där förvaras alla de stunder som varit. Sorterade på känslor. Och i lyckans hylla finns där kvar alla de fina ögonblick jag inte kunde ta till mig när stunden var. Men jag kan det nu. Jag låter bara mitt hjärta leda mig dit. Sätter mig stilla och rullar bandet med känslor. Så återupplever jag allt det fina igen. Stunden när vi kom hem från sjukhuset. När mellantrollet först såg sin syster. Och mer. Så oändligt mycket mer. Så att det räcker en livstid och lite till.

Livet på en pinne!

Idag var det en riktig måndag. Ni vet, man vaknar och det känns som om man just gått till sängs. Trött, lite lagom grinig och totalt oinspirerad av allt. Kan kanske bero på att det var nattvandring i trollskogen inatt. Tror jag lyckades knåpa ihop hela 4 timmars sömn totalt, utspridda på 3 omgångar.

Hur som, tog mig iaf helskinnad till jobbet och lyckades såklart krascha en fil det första jag gör. Ni vet, fort och fel det här kan jag balla allan stuket. Bara att ta mössan i vacker hand, in och flirta med surmuletekniker så att han får lösa problemet (det fungerar alltid när man är "liten och hjälplös"). Öppnar mailen och får tre (3!) apmail!

Nummer 1: Syster i Alperna, strålande sol och snö i backarna. Äckligt!
Nummer 2: Kompis i Thailand. Strålande sol? Yes! Och de ska vara där i 4 veckor till! Superäckligt.
Nummer 3: Jobbarkompis. Bali! Strålande sol? Absolut. 2 veckor till. Megasuperäckligt!

Här är det kanonväder - gråsvart, halv orkan och lite lätt duggregn på det. Jag är inte alls avis! Not me inte. När man kan vara här och jobba.

Men sedan hände något mysko. Efter en lunch bestående av 2 promille från kostcirkeln så sa det bara "schwung". Jobbet flöt på, effektivt som attan och humöret peppade upp sig själv. Sådär bara! Trots att jag försökte vara häxan Surtant.

Så trots att jag är megatrött och ser ut som en utter just utkommen från torktumlaren så mår jag strålande. Känner mig som värsta baben, trots färgfläckad bebisblå pyjamas storlek small (läs för liten) och håret insmort i vaseling (trollmor har fått skorv!). Och med det mina vänner så ber jag allra ödmjukast om att få dra mig tillbaka. Jag ska till Paris ikväll igen! High heels och strumpor med söm väntar.

Au revoir!

Mission accomplished!

Nu är dagen avklarad. Enda kvar är ett mellantroll som envist vägrar somna, trots att hon legat i sängen i 2 timmar. Undrar vad hon fått sin envishet ifrån? Måste vara trollfar.....*s*

Kalasen avklarade utan blodvite eller andra åkommor. Middagen också den förhållandevis smärtfri. Det var en såndäringa social (läs plikt) som jag fasar för varje halvår. Var hemma hos barnens kompisar. Mamman är iofs hur snäll som helst, men totalt ego. Alla samtalsämnen landar hos henne. Allt som man berättar om sig själv eller sina barn har hon och/eller hennes barn gjort sju resor bättre. Så till slut tystnar jag, vilket inte direkt tillhör vanligheterna. Men som sagt, hon är snäll om än världens energitjuv. Trollungarna har hur roligt som helst så då är det värt det, det blir ju bara en gång i halvåret.

Det tråkigaste i kråksången är att hon alltid bjuder på samma maträtt. Och den misslyckas hon alltid katastrofalt med. Å andra sidan tillhör hon typen som skulle misslyckas med en hämtpizza.

Nu överger jag er för att bege mig till Paris under ockupationsåren. C U när jag kommer tbx!

ps: Om ni av någon anledning borstar tänder och hår samtidigt, se för fasiken till att ni har rätt borste i rätt hand! Framförallt om det är en elektrisk tandborste. Imorgon ska jag tvätta mitt nytvättade hår. Igen.

Vilodagen.....

Nu är den här igen. Vilodagen. My ass! Har iofs haft en lugn morgon, sov till 9.30. Gissa om det var skönt. Sedan softade jag med små troll och tittade på Barnkanalen. Lagom för mitt morgontrötta huvud. Sedan frukost med hemmapressad apelsinjuice som är ett led i mitt nya liv. En liten C vitaminkick för att starta dagen på ett bra sätt, tillsammans med Omega 3 smör. Och rökfri sedan länge. Fasiken, det ska nog bli folk av mig också.

Men det var ju inte det som var dagens issue. Vilodagen var det. Åter till ämnet! Dagens punkter är följande:

1. Presentinslagning - check
2. Håruppsättning litet troll - check
3. Pannkakssmet - check
4. Avstämning nya hemsidan - p g
5. Grädda pannkakor - snart så...
4. Lilltroll till kalas - at 1400
5. Mellantroll till kalas - same same but different (och här blir trollmor kvar som förkläde)
6. ETD mellantroll at 1600
7. Upphämtning litet troll at 1600
8. Middag hos kamrat ETA ca 1700

Asch då, vad gnäller jag för? Det var ju bara 8 små punkter. Klart jag fixar det!
Hej hopp i Trollskogen. I'm off!

Blå blå är kärleken...

och mitt senaste alster, veckans halsduk. Om jag inte ger mig snart kommer jag att drunkna i halsdukar...... Undrar vad nästa mani ska bli? Vad tror ni om badbyxor modell tanga? Finns många glittriga garner nu så det kunde kanske bli en hit.

Har en liten fundering på varför jag alltid måste overdo allt jag gör. De flesta nöjer sig med 1-2 halsdukar, då gör jag 10! Förmodligen finns det en hidden agenda bakom mitt agerande. Kommer jag på den så lovar jag att hålla er informerade.

Och vet ni vad? Trots åtta (8!) nya böcker på sängkanten slocknade jag utan att läsa igår. Det var väl en av de första gångerna i världshistorien. Om man nu inte räknar med Narnia för mellantrollet. Och kvällstidningen. Å andra sidan så spelade jag Alfapet halva natten så det kanske var därför......

Det var en gång.....

Nu är jag återkommen den rosa sockervaddens förtrollade land. Undrar vad Mr Disney himself skulle tyckt om evenemanget? Hans figur Joachim skulle iaf slickat sig runt näbben, för det måste varit ett antal kronor som trillade in. Eller vad sägs om sockervadd i plastpåse, med tillhörande plasttiara à 80:-, krossad is i prinsessmugg à 70:- osv. När jag blir stor ska jag också sälja popcorn i flashiga plastpåsar!

Vad säger man om själva evenemanget då? Otroligt proffsigt och stort underhållningsvärde, de små trollen var saliga. Lilltrollet "åkte" skridskor hela vägen till bilen, ögonen lyste och hon suckade saligt "mamma, det var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Så vackert". Och det var det.

Aladins rumpa var otroligt charmig att titta på, däremot var Törnrosas prins en mardröm. Han såg ut som Ken dockan, med plastat hår och stomatol leende. Läckrast av alla var dock Anden! Något jag blev imponerad över var hur alla prinsar lyckades lyfta upp sina små prinsessor med EN hand (strategiskt placerad på rumpan), rakt upp i luften. Skulle trollfar testa det på mig skulle det resultera i major damages, en bruten handled och en trollmor i backen! Ett visst underhållsvärde hade också Ariels meddansare, kändes ganska befriande att se vuxna karlar glida omkring i rosa glittertrikåer med stora fjädrar här och där. Ariel tyckte jag lite synd om, att strutta runt på isen med två snäckskal framför behagen. Hoppas hon inte ammade, för då hade det garanterat blivit mjölkstockning! Sjuttsingen, jag satt på läktaren i yllekappa och frös, de stackarna nere på isen var antingen insmorda i valfett eller så har de blåskatarr hela bunten.

Ändock finner jag det lite beklämmande. Att den här prinsessgrejen verkar trigga igång vilken liten tjej som helst. På raden framför oss satt ett gäng tjejer i 16-17 års åldern, med tiaror och rubbet. De var totalt hängivna det som utspelade sig på isen. Det kändes något strange måste jag säga.

Samtidigt som en del av mig kan känna att det är okej, att som liten få tro att världen är vacker och enkel. Att kärlek övervinner allt och att det går att få livslång lycka. Ni märker, jag är kluven. Är inte helt säker på vad jag egentligen tycker.

Däremot är jag helt säker på en sak. Varför i helvete är det alltid "prinsens" slott? Varför aldrig prinsessans? Och varför är alla starka, driftiga självsäkra kvinnor i sagornas värld elaka styvmödrar, häxor osv? Ja, okej då - det var två saker. Sorry!

Nu dritter jag i det här. Ska försöka landa i horisontalläge på rätt sida 24 timmars strecket ikväll. Igår "råkade" jag spela game boy till 04.00..... inte så smart! Avslutningsvis kan jag skryta med att jag har gjort kvällsgympa! Och att jag har 8 nya böcker vid sängkanten.....livet är gott!

Ljusare tider!

Vï är på väg mot ljusare tider! Sägs det iaf... men fan trot! Hur som, försökte hitta lite vårkänsla i de smycken jag gjorde i veckan. Vet inte om det är kameran eller om de inte blev bättre än så här, men helt nöjd är jag inte....

Sedan kan man ha en hel del åsikter om min layout. Det har jag med, men jag vet inte hur jag ändrar det. Säger som mellantrollet; vem bryr sig! *s*

Nu ska jag som ansvarstagande trollmor ta mig till Globen och låta barnen insupa en del av den imperialistiska världen, indoktrinera dem med glitter och glamour, prinsessor och lull lull. Yes folks, Princess on Ice! Ska försöka tygla mig så jag inte skuttar in på isen iklädd aladåbernas paraduniform - silvertejp och en strudsfjäder i rumpan!

Dagens hjältar!

Står i en lång kö, i en leksaksaffär där jag införskaffat presenter för helgens kommande kalas. Längst fram står en dam som verkar lätt omständig. Frågar om allt, skrattar högt i helt fel ögonblick, räknar pengar och börjar sedan om igen. Folk i kön börjar stånka och stöna, det tar tid. Kön rör sig inte en millimeter fram.

Personalen öppnar en kassa till och raskt försvinner hela ligan framför mig så jag står som nummer 2 i kön. Då förstår jag varför det tagit sådan tid. Kvinnan framför mig har någon form av handikapp, det är snarare ett barn jag ser framför mig. Och hon står där med kronorna för att kunna handla den finaste saken hon har råd med.

Genast försvinner all min stress och jag njuter av ögonblicket. Den otroliga glädje kvinnan visar när hon känner på små runda bollar, nyckelringar som blinkar m.m. Och det otroliga tålamod, den värme och respekt som den unga killen i kassan visar henne. Han har all tid i världen, visar henne sak efter annan och berättar vilka hon har råd med. Han är totalt omedveten om kön utan fokuserar helt på kvinnan.

Hennes pengar räcker inte riktigt till och jag är precis på väg att skjuta till det som saknas, när killen i kassan glatt säger "vet Du vad vännen, jag räknade fel. Dina pengar räcker och Du får några kronor över".

Kvinnan går därifrån med ett lyckligt leende. Killen ler han med, medveten om vilken lycka han kunnat erbjuda henne. Och jag ler för att jag fått bevittna denna medmänsklighet. Och det finaste av allt! När jag säger till killen att jag tyckte det var otroligt fint gjort ler han lite generat, berättar att kvinnan är en stammis och det är en speciell service de har för henne.

Det finns hopp om mänskligheten!

Nästan genant....

Så försöker jag börja det nya året som en vuxen & seriös människa. Vad händer då? Jo tack, jag blir utmanad av en blekgrön kvinna och då jag är lite rädd för sådana så svarar jag raskt...

1. Vad är det fulast plagg du har tränat i? Vad sägs om gummistövlar och bikini? Är det fult nog? Annars kan jag plocka fram andra förträngda minnen som när jag hade en pistagegrönd lycra kroppsstrumpa med utsvängda ben och till det rosa, hemmastickade benvärmare.... Jag slutar nu tror jag!
2. Vilken är den sämsta ursäkt du hört från någon som kommit försent? Möjligen mina egna, jag brukar aldrig vara sen. Dock var den här sanningsenlig, men ingen trodde på den. Jag fastnade med fingret i en våtservettsburk...... Det tog sin tid att frigöra mig....
3. Vilken är den märkligaste boken du har i din bokhylla? Kanske psalmboken från slutet av 1800 talet? Å andra sidan, sett till innehållet är det nog det gamla läkarlexikonet från 20 talet. De teorier som fanns då är lite lätt oroväckande...
4. Vilken vana/ovana tänker du lägga dig till med när du blir gammal och komma undan med ursäkten att du är just gammal? Att fisa utan att skämmas!
5. Hur gammalt är det äldsta klädesplagg du äger och när bar du det senast? Det allra äldsta är min dopklänning och det är väl en dryga 46 år sedan jag sist hade det på mig. Annars kan jag ståta med en balklänning som är 20 år och som var på fest (med mig i) förra året.

Sedan tror jag nog att den blekgröna hann utmana mer eller mindre hela bloggosfären, men de hon missade får gärna svara. Ex.vis Deep/Ed, Bambi, Kimmi och alla ni andra.

Uppföljning!

Slocknade som en liten bebis klockan 23.00 och slog upp mina ljusblå (som är gröna) 11 timmar senare. Var jag något snyggare då? Njae, inte direkt. Kände mig snarare som bakfull som en örn, som om jag pimplat hemkört brännvin istället för att vila i JBs ömma famn.

Var huvudet något piggare då? Inte mycket inte. Pantad som en gammal Rigelloflaska som legat till sig i sommarvärmen. Jag har fått klara mig på rutin och charm hela långa dagen. Tur att det var en kort arbetsdag.... 4 timmar bara. Så länge kan jag hålla masken och vara trevlig, sedan blir det tuffare.

En kort sejour på ateljen resulterade i 15 nya smycken, bränning i slutet av veckan så vill ni finns nya bilder i helgen! Får se om jag har kreativiteten kvar, man vet ju aldrig förrän alstren kommer ut ur hettan.

Väl hemkommen var både små och stora troll uppe, trots att klockan var närmare 21. Jag blev raskt inbjuden till en föreställning av små troll som transformerats till isprinsessor. Jag älskar dessa små troll högt och innerligt, men måste dock medge att föreställningen snarare påminde om Mr Bean på Ecstasy än om graciösa Disney prinsessor på is. Framförallt när mellantrollet valsade runt som Snöprinsessan, ackompanjerad av Lilltrollet som ylade "Zlatan" sången för fulla muggar. Kan dock inte klaga på vare sig deras koreografi, som bjöd på en hel del steg jag inte ens visste att man kunde göra.

Nu är det godnatt! Inatt tänkte jag sova med en inhemsk produkt, Leif GW Person får äran att dela trollmors kudde inatt.
Over and out från Trollskogen

Age before beauty!

Bästa skönhetskuren! Att gå på 80 års kalas. Snacka om att jag känner mig som värsta puman. Inte för att det är så mycket dans eller barhäng, men komplimangerna flödar.

Så i total motsats till mitt lite lätt uppgivna och sorgsna sinne från igår kan jag rakt från hjärtat säga: idag är jag vacker! Iaf i skelögda, starrangripna, lite lätt dementa 80 - 90 åriga herrars ögon. Men det tar jag, en komplimang är alltid en komplimang. Iaf när den kommer från hjärtat!

Nu säger jag godnatt, nu ska här sovas sig snygg, stark och pigg.

C U 2morrow!

Min framtid.....???

I den stora bloggdjungeln finns det alla möjliga sorter, däribland en klok och lycklig Groda som förnöjt skuttar omkring, och nu har hon utmanat mig! Sådant kan jag inte stå emot.... Temat är klokt och kanske inte så förvånande:

Mina förväntningar på år 2007

1. Att mina troll ska må bra, i både kropp och själ. Att de varken ska bli mobbade eller mobbas

2. Att stortrollet ska få iordning på sitt höga blodtryck och hitta gnistan igen

3. Att jag inte ska gå in i väggen, hitta nödbromsen och lära mig att NEJ inte är detsamma som att svika

4. Att världen i stort och smått ska göra sitt bästa för att vara snälla mot varandra. Att de s k axelmakterna ska ta sitt ansvar och hjälpa de länder som är i behov UTAN en "hidden agenda"

5. Att vi ska börja vara snälla mot varandra, börja värna om varandra och återuppliva saker som hänsyn, vänlighet, respekt mot varandra o dyl

6. Att jag själv ska våga / orka fortsätta på min inslagna väg mot välmåendet och även krydda det hela med mer fysisk träning

7. Att mitt nya företag ska växa och frodas, att jag ska kunna tjäna pengar på det och dra ned på mitt andra jobb

8. Att jag ska ta mig i kragen, ta mig tid och skriva boken som finns i mitt hjärta. Om så det enbart blir för den närmsta kretsen så ska den på pränt!

Ganska egoistiska önskningar, men utmaningen var ju "Mina" förväntingar och ingen annans.....