En titt i backspegeln

Jag var hos min terapeut här i veckan och vi gjorde en reflektion över den väg jag vandrat. Jag ser själv att jag kommit otroligt långt, rensat i bagaget och mår otroligt bra. Känner mig äntligen hel, trygg i min förmåga och jag har tillit till både mig själv & framtiden. Men jag har ett stort steg kvar att ta - att låta människor komma mig nära. Visst, jag är trevlig och finns där, lyssnar och kommer med goda råd. De flesta känner säkert förtroende för mig, men jag märker själv att jag håller tillbaka. Framförallt när det tar sig fysiska yttringar. Att krama någon man träffar och gillar är helt naturligt. Jag gör det, men samtidigt inom mig finns en liten liten tjej som undrar när knivhugget ska komma. Och den lilla tjejen måste bli övertygad om att det inte kommer något. Att människor tycker om henne och att de inte vill henne illa. Det är mitt jobb den närmsta tiden. Och som ett led i det så tittar jag i backspegeln. För att fundera över vad var det egentligen som hände. Varför blev det som det blev. Vill ni följa med så är ni välkomna. Annars får ni hoppa över de här inläggen, som förmodligen kommer dyka upp lite då och då den närmsta tiden.



Jag är barn till 2 alkoholister. Sådär ja, rakt upp och ned. Visst har jag hintat om det innan, men att sätta ord på det gör det så mycket mer kraftfullt. I familjen är det fortfarande tabu, mina mostrar debatterar ännu om mamma verkligen var alkoholist eller inte. Om man startar morgonen med några gammeldansk, knäcker en halv pava vin till lunch och den andra till middag samt däremellan lyckas peta i sig några drinkar - då är man alkoholist i min bok! Pappa är en något annorlunda story med, han är periodare. Numera är han så gammal och skraltig att han knappt tar sig till bolaget, men innan var det inte alltid så kul när perioderna slog till. Skulle jag tordas ta med kompisar hem från plugget? Skulle han vara nykter eller inte? Och skulle han flirta med mina 15 åriga kompisar, helt övertygad om sin förträfflighet till man? Att skämmas för sina föräldrar är inte direkt stärkande för själen. Jag vet att jag kände mig smutsig, tog på mig skulden för pappas uppförande. Bortförklarade mammas raseriutbrott, la skulden på min syster för att hon provocerade fram dem.

Det jobbigaste av allt var att aldrig veta när det skulle hända. Ovissheten var jävligare än när perioderna verkligen kom. Då visste jag iaf vad som gällde. Samtidigt var allt utåt så bra. Visst var föräldrarna skilda, men mamma framgångsrik egenföretagare med fint hus, bil och flashiga resor. Pappa tjänsteman på stort företag, intelligent och social. Men bakom kulisserna såg det annorlunda ut. Trots pappas höga lön bodde han och jag i en liten tvåa. Visst fanns det alltid mat på bordet, men hemmet var inte direkt trevligt. Varför skulle de surt förvärvade slantarna läggas på såna extravaganser som att göra trevligt hemma? Det var sådant min mamma sysslade med, så det skulle pappa definitivt inte göra. Det räckte att man hade en säng att sova i, alltså behövdes ingen soffa. Telefon var väl en onödig utgift, när man kunde ringa från jobbet. Och hemma hos mamma var det tvärs om, inredningen varm och inbjudande. Allt som kunde tänkas behövas fanns, men ändå en disharmoni som ständigt låg och lurade. Nagelsaxen i fel låda! Då brakade det loss, hysteriska utbrott om brist på kärlek, respekt och hela konkarongen. Följd av utfrysning som kunde vara i allt från några timmar till dagar. Att sitta vid samma matbord som de övriga men inte bevärdigas med en blick eller ett ord från sin mor var tufft. Det var hennes sätt att få oss att lära oss läxan.

Men utåt sett var allt bra. Vi var vackra barn, framgångsrika i skolan och väluppfostrade. Vi hade allt....