And the beat goes on...

Har nu läst gårdagens inlägg både en och annan gång. Som alltid känner jag mig naken, hudlös när jag skriver från hjärtat. Okej, fel uttryckt - jag skriver alltid från hjärtat, men normalt sett låter jag det kanaliseras genom hjärnan för att strama åt det lite. Den här gången var det bara rakt på. Det känns.... mysko. Både positiva och negativa känslor i det, men framförallt ovanan. Att vara emotionell är inte något jag direkt är van vid. Med en mamma som var överemotionell var det inget direkt som lockade, medan pappa å andra sidan var totalt emotionellt handikappad. Tror att jag som vanligt försökte balansera i mitten, undvika att vara lik vare sig mamma eller pappa. Efter skilsmässan användes de egenskaper jag har från min mor som ett skällsord hos pappa och vice versa. Inte lätt att veta vilken fot man då ska stå på, så jag steppade hejdlöst för att försöka hålla mig kvar i tillvaron.

Mina föräldrar var absolut inte elaka, och de älskade mig. Men de var barnsliga i sina känslor, totalt omogna och absolut inte redo för barn när de fick dem. Och så var de två motpo0ler som aldrig borde ha mötts. Pappa över 30, uppvuxen i småstaden och fostrad av en mamma som per automatik satte mannen på piedistal, men samtidigt förnekade alla emotionella behov. Mamma å sin tur var strax efter de första tonåren, uppfostrade till pappas prinsessa av en manodepressiv man som slog henne med samma känsla som han kramades. De var två sargade själar som aldrig borde ha mötts.

Jag har analyserat min barndom både fram och tillbak, har alla förklaringar och kan se alla skeenden glasklart. Jag har förlåtit det som behöver förlåtas, accepterat det och blivit stärkt av mina erfarenheter. Jag har gått vidare och lämnat det bakom mig. Men den där lilla tjejen inom mig har fortfarande inte släppt taget och för hennes skulle måste jag genomleva det igen. Utan analyser, bara genom känslor. Låta skiten rensas ut för att sedan släppa fram. Våga känna hur det kändes, att vara liten och otrygg. Att känna mig sviken av vuxenvärlden, rädd för min far och mor. Och det kan jag bara göra genom att låta filmerna från det förflutna spelas upp.

Jag har inga som helst minnesbilder från det att jag var riktigt liten. Inga bilder av en mamma som kramas eller pappa som leker.Mina minnesbilder börjar kring tiden från skilsmässan. Visst finns det enstaka "klipp" av mig som mindre, men aldrig tillsammans med mamma eller pappa. Och inga som helst minnen av en lycklig mamma och pappa tillsammans. Inga bilder av en familj. Och de minnesbilder som kommer från tiden efter skilsmässan, jag var 10 år då, är till 75% negativa. Visserligen var det nog inte så hela tiden, men det negativa var så otroligt starkt att det positiva avtog i kraft.

Jag är utlämnad till andras minnen och vilka är riktiga? De från mina mostrar som säger att pappa aldrig kramade oss barn, men smiskade oss rejält när vi varit olydiga? Eller de från min pappas syskon som säger att mamma inte bytte en blöja när vi var små, för att hon var helt apatisk? Att inte veta är obehagligt, att inte ha med sig en grundtrygghet av att jag kom till av kärlek och att min första tid var i kärlekens tecken, som ett älskat barn är skitjobbigt. För det som då blivit min barndom är det som kommit efter. När jag användes som ett slagträ i striden mellan mina föräldrar. När tårar föraktades hos pappa och mitt lugna sinne ratades av mamma, eftersom jag var känslokall. Vad jag än var så var jag fel. Jag dög aldrig till som barn. Och det är en tung känsla att gå ut i tonåren med, och att bli vuxen med. Genom knasiga förhållanden, knäppa upplevelser och trista jobb sökt bekräftelse från omgivningen. Att se mig, trots att jag gömt mig bakom en mask. Att tycka om mig, trots att jag försökt skrämma bort dem. Att acceptera mig för den jag är, när jag inte vetat vem jag var.

Men nu är den biten slut. Jag vet vem jag är och jag accepterar mig själv. Jag står kvar i min kärlek till min familj, den jag själv byggt upp. Trots att jag ibland känt att jag inte räcker till, att jag lurar dem på något. Men de behöver mig, för den jag är och jag behöver dem. De behöver både mig och den lilla tjejen inom mig. För hon har äntligen kommit till en familj som älskar henne, hur hon än är. Där hon är trygg och kan få frid i sinnet.