Pappa kom hem...

När jag var liten så älskade jag sången om Lillan, för raderna "pappa kom hem" kändes så starkt för mig. För även om pappa var hemma så var han inte där, hans tankar var någon annanstans. Jag saknade kramarna som flickan i sången sjöng så längtansfullt om, jag saknade den sympatiske och närvarande pappan som hon hade.

Egentligen inte hans fel, en typisk produkt från det sena 20-talet där pappas roll var att stå för den stränga uppfostran och mamma för den mjuka. Nu var det inte riktigt så i vårt fall, men strängheten hade pappa tagit på sin roll. Hans ilska kunde komma plötsligt, av ett mjölkglas som slogs om kull, en gräsfläck på de nya byxorna eller något annat värdsligt. Det hände ibland att straffet var kännbart i fysisk bemärkelse. Det var inte slagen i sig själv som gjorde mest ont, utan det förnedrande i att ligga utlämnad i pappas knä för att ta emot den hårda handflatan. Och att sedan somna utan tröstande kramar eller godnattsaga.

För någonstans fanns där ändå kärlek, även om han dolde den väl. Den fanns där när han sent på natten tyst sjöng godnattvisor när jag inte kunde komma till ro för att vattkopporna kliade. Den fanns där när han under sin långa konvelescens efter gulsoten för hand sydde en necessär till mig och broderade mitt namn. Den fanns där när han firade min examen med att ge mig en klocka. Men den låg långt under ytan, kamouflerad av krav och intellektuella utmaningar.

Pappa fick bli vuxen fort, han var 15 år när hans far dog och han fick bli mannen i familjen. Istället för att fortsätta till universitetet, som hans intellekt var lämpat för, blev det arbete på heltid och kvällsstudier. Farmor var i mitt tycke en underbar, varm kvinna som sparat sin ömhet till barnbarnen. Sina egna uppfostrade hon med riktlinjer och pekpinnar under devisen att "Du ska inte tro att Du är något" vilket fått min far att i hela sitt liv försöka hävda sig, även med sina barn.

Kramar har aldrig funnits i vårt förhållande och ömheten har gömt sig bakom konkret beröm för prestationer. Ett högre IQ har alltid värderats mer än en empatisk läggning. I alla fall till nu.

Nu börjar hans sista kapitel skrivas och han gör upp med sitt liv. Han har kraftigt återfallit till alkoholens tröst och det blir många, långa samtal där han ifrågasätter sina val. Försöker göra avbön för de synder han känner sig begått, men framförallt försöker han visa den kärlek han innerst inne alltid har känt. För han vill gå vidare nu. Och han vill göra det i fred, med sig själv och med sina barn. Det är honom väl unt, för vad för fel han än gjorde så var han ett barn av sin tid. Och det är han än idag, ett barn i en gammal kropp som börjar bli trött.

Och idag sa han för första gången de ord jag som barn väntade på att få höra. Och som jag idag vet att han sa genom sina handlingar. Men han behövde säga dem, inte för min skull utan för sin egen.

"I love you, förbaskade unge"