onsdag, augusti 22, 2007

Utbränd eller inte?

Det "senaste" i bloggosfären verkar vara utbrändhetens vara eller icke vara. En del tycker si och andra tycker så. Somliga anser att det har med lathet att göra, att det framförallt är en svensk åkomma medan andra tycker annorlunda.

Nu har jag absolut ingen alls kunskap i ämnet, för varken jag eller någon närstående har lyckligtvis blivit drabbade. Det som dock förvånar mig är att så många använder ordet "lathet" i sammanhanget, för om jag förstår det hela rätt är det väl främst en psykiskologisk åkomma som kan få fysiska följder? Likaså att många sätter likhetstecken med jobba mycket och utbrändhet. Är det inte den bakomliggande orsaken till VARFÖR man jobbar mycket eller känslan av att inte räcka till, bli klar med jobbet som gör att man blir sjuk? Inte själva arbetstiden?

Det jag har tolkat när jag läst om människor som drabbats är att de hamnar i ett läge när de känner sig utslitna, frustrerade, hjälplösa, utsatta o dyl. Och när det fått snurra på ett tag så säger både kropp huvud stopp. För somliga i tid medan det för andra tar avsevärt längre tid. Jag verkar lyckligtvis vara utrustad med någon form av autosäkring som gör att jag ibland "stänger och och stänger ned", tar dagar när jag gör absolut ingenting som kräver tankeverksamhet. Vilar i att göra ingenting.

Om det nu är så som jag spekulerar i ovan så är det heller inte så konstigt att det är mer utbrett i Sverige än ex.vis på kontinenten. För i det här landet har vi rent faktiska omständigheter som påverkar vårt psyke, såsom vintermörkret, regn och kyla. Och så har vi en lång och "anrik" tradition av att vara tysta & starka, att bita ihop och inte bryta ihop. Blir vi arga, frustrerade, ledsna osv så lägger vi locket på. Möjligen lättar vi vårt hjärta för våra närmsta, men oftast håller vi masken. Istället för att leva ut skiten som ligger där och gror. Och ju längre man lägger locket på desto mer tär det på psyket.

Och en dag så blir det för mycket. Det har gröpt ur ens inre och då säger det PANG, den berömda utbrändheten har slagit till. Och eftersom vi är så duktiga på att bita ihop blir vägen tillbaka lång. Och risken för att blir likadant igen är överhängande. För Sverige är likadant och traditionen lever fortfarande kvar.

Vi kanske skulle börja tidigare. Med barnen. Att visa våra barn att det är okej att misslyckas, men att man inte behöver ge upp. Att man får be om hjälp, det är ingen svaghet. Att visa känslor är helt okej för gråt, skratt och normal ilska är inte farligt. Just det där med tårar och barn fick mig att tänka på en sak, tror iofs jag sagt det innan men det tål att upprepas;

Handen på hjärtat, hur många föräldrar försöker inte distrahera sitt barn när det är argt eller ledset? Och de signaler man ger barnet då är att det är inte okej att vara arg eller ledsen, utan man skall vara glad. Istället för att bekräftande säga "okej, Du är arg / ledsen och det får man vara ibland. Här finns en famn till tröst".

Inser själv att det här blev långt och svamligt, men jag hoppas andemeningen går fram. Annars får ni väl fråga vad i helsicke jag menar *s*

7 kommentarer:

Bloggblad sa...

Näedå, jag förstår. Och tycker att vi är på tok för rädda för tårar. Många ungar i skolan har blivit arga på mig: MEN HON/HAN GRÅTER JU!!!! Jag brukar svara att det inte är farligt att gråta, och då förstår de inte alls.
Därmed inte sagt att jag inte tröstar när det finns behov - men ibland kan man behöva få vara ledsen.

Om utbrändhet kan jag bara säga att man vet inte vad det är förrän man varit där. Jag trodde ända till hösten -01 att det nog var lite pjåskigt i alla fall...
Tror inte det längre. Det går inte ens att jämföra med att vara trött eller lite överansträng/stressad.

Anonym sa...

När jag var barn fick jag alltid positiv förstärkning när jag var glad, så självklart har jag i hel amitt liv hållit masken, visat ett solig glad attitid, även om jag gått sönder på insidan. Samtalsterapi för 8 år sedan började att leda mig på rätt väg.
Jag har fått känslan av att de som uttalar sig negativt om utbrändhet inet har en aning om vad det är. Har man själv eller någon närstående drabbats av utbrändhet talar man inte om lathet...

Anonym sa...

Näe, nån lathet är det inte fråga om, snarare tvärtom. Man jobbar häcken av sig fast man inte behöver, lägger högre krav på sig själv än vad man behöver och stannar inte upp förrän man springer in i den berömda. Been there - done that. Att jag kanske är 'lat' nu beror på att jag inser mina begränsningar.

De som säger att det bara är ett påhitt att man inte 'orkar jobba' har inte en susning om vad det hela handlar om.

Men jag är på väg tillbaka nu, och det känns skönt.

Tutte i blåbärsskogen sa...

Bra, skrivet damen.... trots att du inte varit där. :-D

/På banan igen

Bloggblad sa...

Tutte: och inte svår att känna igen heller! :) Anonym eller ej...

Anonym sa...

Jättebra inlägg!
Det låg många kloka tankar bakom.

Ha det gott!

Batbut sa...

Som jag skrev, jag har ingen erfarenhet och jag hoppas att jag kan undvika det. Men om ngn jag känner skulle råka ut för det hoppas jag innerligen att jag kommer att kunna vara till stöd och hjälp!