Do not lektion nummer sjuttioelva

- Sitt inte i en nyoljad träsoffa. Soffan blir lite konstig efteråt.
- Om Du nu sätter Dig i en nyoljad träsoffa, se till att ha mer än en bikini på Dig.
- Gå inte på nymålat golv. Det blir så konstiga märken då.
- Om Du nu måste gå på ett nymålat golv, se till att ha skor på Dig. Då slipper Du tvätta fötterna i sprit.

Som ni förstår av ovanstående har semesterdagen inrymt en del hantverkaraktiviteter. Jag har både målat veranda, golv och oljat in en soffa. Däremellan hann jag med att granska 18 månaders redovisning. Och ta en tur till badet. Dock utan att nedsänka min smäckra (say what?) lekamen i det otroligt kalla vattnet (23 grader är minst 5 grader för lite!).

I övrigt har jag fått en bloggdepp! Av stora mått. Eftersom jag dels är tävlingsmänniska och dels gillar att synas så hängde jag ut mig själv på ett ställe där man blir poängsatt. Betygsskalan går från 1 - 10, där 10 är bäst. Och jag får 4.2!!!! Jag stinker! Bokstavligen och bildligen talat (luktar lite träolja och målarfärg). Så nu dritter jag i det här, skuttar i säng och hoppas på en lång natt i famnen på JB. Om jag är gladare imorgon kanske jag återkommer. Annars har jag fler ställen jag kan kludda färg på *s*

Tuttar i Trollskogen

På stranden idag utspelade sig följande dialog:

Mellantrollet: Kolla vilka stora tuttar hon har?
Lilltrollet: Wow, dom är jättestora.
Mellantrollet: Dom får inte rum i bikinin ens.
Lilltrollet: Skulle Du vilja ha såna när Du blir stor?
Mellantrollet: Njae, tror inte det.
Lilltrollet: Varför inte då för?
Mellantrollet: För jag vill bli som mamma när jag blir stor. Och hon har små tuttar!

Trollmor tackar och bugar så länge jag får vara idol. För en stund sedan var jag "den värsta och elakaste mamma som finns i hela världen" *s*

På olika planeter

Tänk hur enkelt det är att tala. Man öppnar munnen och ut kommer massor med ord. Och samtidigt är kommunikation bland det svåraste som finns. Och väldigt ofta med dem vi lever nära, med dem som vi borde kunna prata med eftersom vi känner varandra så väl.

Fast det kanske är just det, att vi känner varandra så väl att vi vill att vår partner ska höra vad vi säger utan att vi säger det. Att vår partner ska förstå vad vi menar utan att vi ber om det. Att vi ska få våra outtalade behov uppfyllda eftersom vår partner borde förstå dem. Oftast gör de inte det, förstår dem alltså. Och så är fighten igång!

Förväntningar som inte uppfylls svider något så oerhört. Vi blir kränkta och ledsna, förbannade och sårade. Känner oss oälskade. Som om vi inte duger till. Framförallt om vi kommer från lite trasslig bakgrund där kärlek och ömhet var förenat med krav. Där kärleken var villkorad och inte frivillig. För oss är det nog extra svårt att öppna munnen och enkelt säga "Jag behöver en kram idag, för jag är liten och ömklig. Jag behöver Dig och Din kärlek idag, utan krav". Och om vi säger det så är det ofta i en raljerande ton, för att mörka vår sårbarhet. Det ska till en väldigt stark, klok och tålmodig partner att se igenom det.

Men ibland så tar vi modet till oss, visar vår sårbarhet och kastar oss ut i det farliga, okända. I trygg förvissning om att vår partner är där och fångar oss. Men icke! Det blir ett platt fall till marken och besvikelsen väller över oss. För ingen tog emot oss. Ingen såg detta otroligt starka, stora och modiga steg vi tog. För hur skulle de kunna det om vi inte berättat om det? Det som för oss var så stort är för det stora flertalet "no big deal". Och så blir vi besvikna. Och vår partner förstår ingenting, för hallå - det var väl en skitsak eller? Och för dem var det så, men inte för oss. För oss blev det ett svek. En bekräftelse på att vi inte duger till, inte förtjänar ovillkorad kärlek. Samtidigt som en del inom oss protesterar, men vi vet inte hur.

Så här var det för mig iaf (och är fortfarande mellan varven, när jag hamnar i obalans). Jag kan inte ge några hokuspokus råd som gör att allt faller på plats. Kunde jag det skulle jag ha fler tittare än Dr Phil och Oprah tillsammans! Det enda enkla råd jag kan ge är att PRATA med varandra. När lugnet lagt sig, när känslorna inte svallar. Och kritisera inte utan förklara. Öppna upp och visa vem Du är, vilka behov Du har och var ärlig i Dina känslor. Sorg, ledsen, arg och glad är "rena" känslor. Medan besviken, bitter, missunsam är känslor som skuldbelägger. Och det enklaste sättet att försvara sig när skuldkänslorna sätter in är att gå till attack! Att projicera på motparten. Och så är vi där igen. Fight! Utan vinnare, bara förlorare.

Män och kvinnor är annorlunda, så enkelt är det. Vi kvinnor vill gärna att våra känslor och behov skall förstås utan att vi behöver tala öppet om det. Vi vill bli bekräftade, och istället för att säga rent ut så kommer det gärna på kringelikrokvägar. Och män är oftast inte så väl bevandrade i dessa kringelikrokvägar, så de går vilse. Och säger "fel" saker, inte alls det vi vill höra. Och så blir vi besvikna, då känner de skuld och blir arga. Och så blir det fight. You get the picture?

Sedan kan det bli fight ändå, för ens partner kanske har en dålig dag. Men inse då att det är inte Dig det är fel på. Och om partnern kritiserar Dig som person så har en gräns passerat som inte är okej! Det finns tyvärr förhållanden där den ena partner får sin styrka genom att göra den andre/andra svag. Genom att trycka ned, undergräva självförtroendet, med elakhet, ignorans osv. Det är inte okej och sådana förhållanden tycker jag att man helt enkelt ska lämna.

1. Drömpartnern finns inte. Lite kompromisser måste vi alla göra ibland.
2. Lite bråk är inte farligt, så länge det inte går till personangrepp. Det kan t o m rensa luften ibland
3. Visa vem Du är och öppna upp. Förvänta Dig inte att någon ska kunna gissa sig till vad Du tänker, tycker, behöver
4. Att bli bekräftad av omgivningen är bra, men Du blir aldrig hel om Du inte kan bekräfta Dig själv!
5. Var inte rädd för att be om hjälp (den här punkten är definitivt min största svaghet....)

Långt blev det, och svammligt. Men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Och att ingen tar illa upp av mitt lilla försök att "psykologisera". Nu återgår jag till att måla verandan!

Telefon i Trollskogen

Lilltrollet: Hej, det här är Lilltrollet som talar
Trollmamma: Hej hjärtat, hur har Du det?
Lilltrollet: Bara bra mamma. Hur har Du det?
Trollmamma: Det är bra, men jag längtar efter er.
Lilltrollet: Så går det. Men Du får skylla Dig själv!
Trollmamma: Jaså, varför säger Du så?
Lilltrollet: Det var Du som åkte. Vi är kvar
Trollmamma: Jag vet gumman. Men jag var tvungen att jobba.
Lilltrollet: Säger Du ja.
Trollmamma: Gumman, det är så. Men jag kommer ut tidigt imorgon eftermiddag.
Lilltrollet: Vi får väl se om vi är här då
Trollmamma: Jaså, vart skulle ni annars vara?
Lilltrollet: Vet inte.
Trollmamma: Ja, jag hoppas iaf att ni är där då. För jag längtar efter er.
Lilltrollet: Kanske. Vi får se
Trollmamma: Ska Du sova nu älsklingen?
Lilltrollet: Jepp. I eran säng. På Din sida!
Trollmamma: Mysigt. Då får Du gosa ordentligt med min kudde.
Lilltrollet: Okej
Trollmamma: Sov gott gumman. Jag älskar Dig. Vi syns imorgon.
Lilltrollet: Okej
Trollmamma: Puss hjärtat
Lilltrollet: Mamma?
Trollmamma: Ja gumman?
Lilltrollet: Jag älskar Dig med.
Trollmamma: Du är väl för go Du!
Lilltrollet: Mamma?
Trollmamma: Ja?
Lilltrollet: Jag tänker prutta i Din säng!

Världen är snurrig!

Eller så kan det kanske, fast bara kanske, vara jag som är lite lost in space ibland. Var tvungen att jobba idag så det blev till att lämna Trollskogen. Som den väderkäring jag är så var natten bedrövlig (oj oj oj vad synd det är om mig!). Huvudvärk av astronomiska mått och allmänt dålig sömn. Då kan inte dagen efter bli annat än lite strange.....

1. Bilfärd till den stora stygga staden. En sträcka jag kört typ 1000 gånger förut. Jag kör vilse!!! Hallå, ibland undrar jag om jag är totalt felskruvad. Men jag kom fram så småningom.

2. Lunch ute hos kunderna. Har jobbat där i 4 år och vet vad alla heter. Men helt plötsligt får ex.vis Thorvald hette Osborn. Och Osborn döper jag raskt om till Sillbert osv. Tack för mackan men nu ska jag gå!

3. Har lite shopping att göra ute på Ingvars chicka lilla place. Kan för övrigt tala om att det var inte bara jag som hade det som mål denna kväll.... Vad sägs om kilometerlånga köer i kassan? Fasiken, folk ska vara hemma och glo på fotboll! Lyckas iaf ta mig helskinnad genom kassan, för att köra därifrån. Passerar första rondellen utan problem. Men i den andra så börjar jag fundera på vart jag ska åka! Och så fick det bli 3 varv i rondellen innan jag kom ut. Fasiken, jag blev åksjuk på kuppen!

4. Måste tanka den lilla söta bilen som dricker soppa som om det var gratis (och det är det verkligen inte!). För er trogna läsare vet ni att jag har en viss noja mot bensinmackar efter ett litet missöde i unga år... (det går att bläddra bakåt för den som är nyfiken, för provar jag att länka så lyckas jag förmodligen knäcka CIAs brandvägg eller något annat spännande).

Hur som, med käckt mod griper jag tag i pumpen och börjar. Hör en gäll barnröst som skriker "mamma". Kollar i baksätet, men där fanns inga barn. Hallå, vart busan är ungarna? Har jag packat ned dem i bagageluckan? Men nej, de är ju på landet med trollfar. Rösten jag hör är Den Stora Bensinkedjans senaste bidrag till reklamutvecklingen! En chick liten bandupptagning som sätts igång när jag börjar tanka. Tack för den, snacka om hjärtsnörp. Funderar skarpt på skadestånd!

Nu ska här sovars i kubik och kvadrat! Solo! JB...I'm all yours!

ps: för eventuellt nytillkomna vilsna själar kan jag meddela att JB är min sängkompis, även kallad John Blund.

Karriärsbyte?

Funderar starkt på att byta jobb. Min kropp är som en levande barometer.

Svimfärdig och migrän, jotack - åskväder kommer som ett brev på posten inom 24 timmar
Svullen och lite lätt ledvärk - regnet är definitivt i antågande
Pigg och glad som en kexchocklad - lagom sommarvärme med en lite lätt bris
Seg och med huvudet i en glasbubbla - högtryck på gång med tropisk hetta

Vilken bonde som helst hade haft nytta av mig, men med min fallenhet för vad vi kan kalla för små missöden så ska jag nog hålla mig långt borta från bondgårdar. Vem vet vilken skada en skenande hötröska kan ställa till med när jag rattar den? Eller kan ni se synen när jag av misstag släpper ut alla brunstiga tjurar i kohagen? Eller när hönsen råkar få rödvin i vattenbehållaren? Tror nog det är lugnast för alla inblandade att jag håller mig därifrån.

Däremot finns det ett ledigt jobb har jag hört. Som meteorolog på TV4! Jag kan garantera att alla puritanska chefer kan sova lugnt, för jag behåller kläderna på i alla lägen. Visserligen kan man ana lite kroppsformer genom dykardräkten, men något naket skinn lär inte synas här inte. Och för att lugna dem än mer kan jag lova att ha cyklop med mig. Garanterat fritt från nakenchocker här. So vad säger ni moralens väktare på TV 4, ska vi slå till?

Trollskogsrapport Nr 1

Här ute i Trollskogen har vi det bra. Varmt, skönt och grönt. Men det finns en orm i paradiset. Eller rättare sagt, några miljoner sådana. Priset vi får betala för vår vackra björkskog är att vi därmed härbärgerar Norra Europas samlade tropp av B52:or, även kallade mygg!

En ung kvinna (under 40 enligt egen utsago) säger sig blivit nedlusad av dem och har fört ett gerillakrig. Det skulle inte fungera här i vår lugna lilla skog. Nej då, ska vi lyckas med en etnisk rensning bland myggen så är det atombomb som gäller, vilket kan vara lite väl drastiskt. Så vad gör vi då? Jo tack, här jagas det lite sporadiskt när andan faller på. Mestadels ägnar vi åt att klia oss. På benen. På tårna. På fingrarna. I huvudet. I princip över hela kroppen, för de små jäklarna verkar inte ha något som helst hyffs och vett. De gör även intrång i de s k intima delarna. Har ni någonsin haft myggbett på "ni vet var" så vet ni hur det kliar!

Atombomb uteslutet. Att försöka övervinna klådan med självdisciplin är omöjligt. Att riva sönder skinnet med sandpapper hjälper enbart för stunden. Så vad återstår då?

Yes folks, ni har gissat rätt - den hederliga gamla dykardräkten kommer till sin rätt igen! Så ni är ordningen återställd, trollmor är i Trollskogen och lullar runt i sin dykardräkt. Det enda som återstår nu är att jobba klart så att jag hinner blogga än mer. Jag har ju en historia att skriva klart.....

Just nu försöker jag bita ihop och överleva lilltrollets ljudattack! Hon står i princip på mina fötter och sjunger för fulla muggar. Med en snorkel i munnen! Det låter konstigt kan jag säga.

Med dessa ord drar jag mig tillbaka, om inte för dagen så iaf för stunden.

Over&Out

Mycket kärlek i Trollskogen

Mycket prat om kärlek har det varit i Trollskogen den gångna helgen. Vet inte om det varit midsommarblomstren under kuddarna eller solen som gjort sitt, men här har känslorna blommat hos alla våra små troll (i åldern 4 - 7 år!)

Mellantrollet: Vem är Du kär i?
Trollkompis: Det vet Du ju
Mellantrollet: Men Du kan väl säga vem?
Trollkompis: Ja ja, jag är kär i Dig, men gud vad Du tjatar!


Trollkompis 1: Jag vill ha ett marsvin.
Trollkompis 2: Jag vill ha en tjej.
Trollkompis 1: Ett tjejmarsvin?
Trollkompis 2: Nej, en tjej
Trollkompis 1: En tjej på riktigt?
Trollkompis 2: Ja, en levande tjej
Trollkompis 1: Men vad ska Du med en sån till?
Trollkompis 2: Vad ska Du med ett marsvin till?


Lilltrollet: Är Du ihop med någon?
Trollkompis: Med min kompis Trollet
Lilltrollet: Är Du kär i honom?
Trollkompis: Neeeej, men jag är ihop med honom.
Lilltrollet: Jag är inte ihop med någon.
Trollkompis: Vill Du inte vara ihop med någon?
Lilltrollet: Kanske, men det är så många så jag kan inte välja.

Kinesiskt ordspråk

Trasig gammal tant ska inte hoppa säck!

Uppvärming!

Om nu någon mot förmodan har missat det så är det midsommar imorgon. Och det har man ju firat några i sina dar. En del har jag förgäves försökt förtränga och andra minns jag med ett leende. Ärligen ska jag väl nämna att vissa kan jag inte komma ihåg hur mycket jag än försöker. Orsaken till dettta är preskriberat sedan länge. Numera förtär jag ytterst sällan alkoholhaltiga drycker. Inte av några principer utan mer av ren och skär lathet. Med stigande ålder har min förmåga att överleva en festkväll utan sviter avtagit betänkligt.

Nu är vi väl framkomna till Trollskogen, men resan hit var en upplevelse. Blunda och se följande syn framför er:
Lite lätt krockskadad bil, fullknökad med packning. I baksätet huserar två små troll, vrålhungriga och lite lätt irriterad av alltför lite sömn (vi har inte riktigt kommit över våra kontinentala rutiner). Istället för Trollfar på passagerarsidan vilar där en jättekasse med kläder, för bagageluckan var knökad med datorer, överkast, matkassar och annat "bra att ha" material. Detta åk rattas av en för dagen lite lätt sliten blondin, att jobba till midnatt är ingen skönhetskur direkt.

Vi tar oss precis utanför tullarna så börjar den sedvanliga rutinen med "jag är hungrig/törstig/kissnödig" för att åtföljas av "när är vi framme". Första kvarten lyckas jag distrahera dem genom att sätta igång den klassiska "räkna röda - vita - blå bilar" leken. Andra kvarten ägnar vi oss åt att gissa ord, och mitt i denna knoppar lilltrollet in. Mellantrollet börjar klaga på åksjuka. Men vad tusan, det har gått förr utan problem så varför inte denna gången? Trollmor steppar på gasen och håller tummarna så gott det går (testa att köra bil och hålla tummarna samtidigt, det är inte helt enkelt).

Ankommer staden som inte är en stad, men kallas så bara för att den ligger nära en internationell flygplats. Inser att det börjar bli lunchdags, så GI metoden får stå tillbaka. Här ska införskaffas färdiglagat hos den internationella kapitalistiska snabbmatsjätten, vars största fördel är att de har drive through.

Precis när jag försöker beställa vår specialkomponerade meny (laktosfritt, naturelle, utan is men med extra allt variaten) så ringer mobilen. Viktig kund - måste svara. Samtidigt börjar mellantrollet pocka på uppmärksamhet genom att frenetiskt knacka mig på ryggen. Och tjejen i kassan börjar se lite lätt itchi ut. Inser att mellantrollet har en påse i handen som hon vill jag ska befria henne från, vilket jag som ansvarskännande mor självklart gör.

Lyckas få ihop betalningen och rullar fram till utlämningen, samtidigt som jag försöker avsluta det "livsviktiga" samtalet med luren tryckt mot axeln då höger hand håller i en påse med mystiskt innehåll. Och så kommer maten. Tre drickor på bricka som ska transporteras några kilometer på guppig skogsväg. Vart ställer jag dem? Lyckas knö ned dem vid handbromsen och påsen med "gourmetmaten" får trona högst uppe på klädsäcken.

Vi påbörjar den sista kvarten på slingriga skogsvägar, med en hand på ratten och den andra upptagen av nämnda påse, ett öga på vägen och det andra på lunchen. Med tur, försiktighet och stort tålamod kommer vi äntligen fram. Det enda som återstår är nu för Trollmor att slita frenetiskt för att tömma bilen. Inser dock att första jag bör göra är att befria min högra hand från den mystiska påsen.

Då först inser jag vad den innehåller! Mellantrollets resultat av åksjukan! Snyggt förpackad i en plastpåse.

Tidiga trolltankar

Trollmor: Gumman, varför var Du så arg igår?
Mellantrollet: Det var mina elaka tankar mamma
Trollmor: Jag förstår det gumman, men Du får inte låta dom bestämma
Mellantrollet: Jag vet
Trollmor: Vet Du gumman, jag får också elaka tankar. Och vill göra dumma saker.
Mellantrollet: Varför gör Du inte det?
Trollmor: För jag bestämmer över mina elaka tankar. Och om inte det fungerar pratar jag med någon kompis. Så kan de elaka tankarna försvinna.
Mellantrollet: Men mamma. Jag kan inte bestämma över mina elaka tankar.
Trollmor: Jaså, varför kan Du inte det.
Mellantrollet: För jag är bara ett barn. Och mitt immunförsvar är inte så starkt än!

Och med denna sedeslärande historia tar Trollfamiljen semester. Pick och pack är stuvat i bilen, så nu far vi till Trollskogen. Trollmor kommer gästspela lite i asfaltsdjungeln (har tagit på sig för mkt jobb såklart) - så vem vet, nästa gång vi ses kanske det kommer en rapport direkt från sommargrönskan? Ha en trevlig helg ni alla. Själv ska jag dansa soldansen så att regndropparna låter oss fira midsommar utan paraply!

När själen sörjer

Jag vet att jag borde veta bättre. Mitt i stundens hetta, när jag hör mig själv höja rösten så hör jag min inre röst mana mig till lugn. Att det är inte så här jag borde vara. Jag borde inte bli arg. Men jag blir det ändå. Ordentligt. Och så kommer tårarna. Av besvikelse på mig själv. Av ilska som rinner av. Och av sorg för att livet inte alltid är så enkelt.

Jag älskar mina underbara troll och kan göra allt för dem. Jag försöker vara en lugn, pedagogisk vuxen men misslyckas kapitalt. Om det är min kompetens som brister eller deras styrka som knäcker den vet jag inte, men det blir bråk. Och först när jag höjer rösten och låter ilskan bryta ut så når jag igenom. Och då kommer gråten, hos oss alla. Och i tårarna kan vi försonas igen.

Men varför måste det bli så? Vad gör jag för fel? Eller gör jag inte det? Det kanske är så här det är?

Träningsvärk!

Idag lyckades jag äntligen ta mig förbi gymmet.
Tog mig dock aldrig in.
Men jag knep som fasiken när jag gick förbi.
Gills det?

Lost in transfer

Skulle hämta Gammeltrollet idag på Arlanda. Närmare 80 och med ett lätt tillstånd av förvirring hade vi garderat med assistans. Gammeltrollet skulle hämtas på flyget och eskorteras till bagagebandet, få hjälp med väskan och överlämnas till mig.

Kontrollfreak som jag är står jag där med god marginal. Men inget Gammeltroll dyker upp. Väntar lite till och försöker intala mig att allt är under kontroll. Men fortfarande inget Gammeltroll och nu har det gått lång tid sedan övriga Rivieranresenären stolpat ut med sina väskor.

Kontaktar informationen och undrar om läget. Jo då, alla väskor från Nice är avhämtade från bagagebandet för hela 45 minuter sedan. Frågan kvarstår dock - var är Gammeltrollet? Ser bilder framför mig att han vänt tillbaka mot gaterna och vandrar runt i jakt på utgången. Eller stött på några mindre tillförlitliga personer som lurat honom på villovägar. Eller har han kanske gått på herrklubben och fått hjärtsnörp?

Kontaktar informationen igen och ber dem kolla med assistansen vart de gjort av min far. Assistansen svarar mycket förvånat att någon sådan har Gammeltrollet inte fått! Oj då, det hade de visst missat.... så synd! Men inte kan de göra något inte. Nej, det ska SAS göra. Prata med bagageutlämningen via telefonen därborta.

Trots mina invändningar om att jag inte letar efter bagage utan ett livs levande Gammeltroll så är det ändå där jag slutar. Damen i andra ändan är lika förvånad hon, då det är flygbolaget som är ansvarig för passagerarna. Med en blandning av gråt och ilska väser jag ondskefullt "att jag skiter högaktingsfullt i vems ansvar det är. Antingen tar ni er in i ankomsthallen och letar eller så gör jag det!". Nu utbryter febril aktivitet, ingen kan ta på sig ansvaret utan alla snurrar runt med vem som ska göra vad. Hallå, hur jävla svårt kan det vara? Det är väl bara att gå in och leta efter en äldre herre, klädd enligt min beskrivning? Nej då, så lätt är det inte utan först ska värsta fackförhandlingarna företas.

Turligen nog kommer det stackars Gammeltrollet lullandes till ankomsthallen, ca 1,5 timme efter sina medresenärer. Någon assistens har han inte sett till, vilket nog hade behövts för han hade tillbringat tiden med att leta efter bagagebandet. Och därefter sin väska. Som någon vänlig själ ställt vid överblivet bagage eftersom det inte hämtades i tid.

Om jag var arg? Typ lite.....

ps: har nu vissa problem. Tidigare har Allbäck legat högst upp i min egen Golden League, men Henke börjar närma sig. Frågan är om man kan ha två på 1:a plats eller är det alldeles för veligt?

Still going strong

Huvudet kokar av massor med tankar och idéer, men inser att jag inte hinner få ned något vettigt alls på pränt. Nu brukar somliga kalla det fulblogg att göra som jag, men jag har aldrig riktigt hajat det. Blogg som blogg, ibland kort och svamligt. Andra gånger en liten historia. Och återigen andra gånger så blir det bara trams. Men vad då, det är ju precis som jag (och livet) är.

Nu ska jag dundra ut på min vita springare (som är en krockskadad bil) och hämta hem min klart förvirrade far från Arlanda. Har bokat följeslagare på Arlanda så att jag säkert vet att han kommer ut till ankomsthallen. Därefter är ansvaret mitt att se till att han lämnas av i lägenheten, det borde jag nog klara av.

Efter alla mina klagomål om små troll som aldrig sover kan jag be att få rapportera att idag så VÄCKTE jag barnen klockan 08.00! Det kändes så skönt så jag tar det igen, jag VÄCKTE barnen. Snacka om att utmana ödet!.

Har märkt bland mina bloggvänner att somliga har det lite tufft nu. Pressen att sköta jobb, hem och barn tynger, framförallt såhär i sommartider när det är tänkt att man ska springa jublandes glad över sommaränger. Till alla er vill jag säga: släpp taget och kraven, strunta i alla måsten och försök låta livet bestämma ett tag. Våga må dåligt, kampen mot det som är jobbigt kan ta mer kraft än att må dåligt i sig självt. Lita på er själva!

Med de orden signar jag av för idag. May the force be with you! Och må Sverige spöa skiten ur England!

Resrapport del II, inbrottet

Största fördelen med att flyga tidigt är att man landar tidigt. Lunch vid poolen med tillhörande rosévin är aldrig fel. I Frankrike är det så underfundigt att det är lag på att alla pooler måste vara larmade. M a o liten risk att småtrollen druttar i vattnet utan att trollmor snabbt som attans kan rusa dit och leka Baywatch. Måste här påpeka att jag inte springer fullt lika gungigt, men fort går det.

Lite siesta under parasollet för de vuxna, de små trollen som varit uppe sedan ottan bet sig kvar med hörntänderna och körde på till de stupade klockan 23. Trollmor log nöjt och såg en sovmorgon framför sig. Tjena! 05.12 vaknar jag av ett glatt "jag ska bada nu"! Gissa vem?

Det blev en väldigt tidig dag som helt tillbringades vid poolen, så även lunchen. Sedan utövade jag föräldraauktoriteten till fullo och det blev till att sova middag för de små liven. Själv placerar jag mig på en terass utanför deras sovrum. Övriga i sällskapet är uppe vid poolen och har det gott. Sitter och halvslumrar när jag hör en bil, reflekterar över att posten verkar komma sent idag och såsar sedan in igen. Blir totalt klarvaken när jag har syster gasta som en mistlur!

Bakom min rygg har en man smugit in i huset, tagit sig upp på övervåningen och botaniserat bland smycken, plånböcker och annat mumsmums! Syrran tycker sig höra något och går in, varpå mannen kastar sig ut genom fönstret och kubbar iväg. Även detta bakom min rygg. Och jag märker absolut ingenting! Jag är inte blind eller döv, men förmodligen helt avtrubbad. Å andra sidan kanske tur att jag inget märker, för jag hade förmodligen försökt fånga tjuven.

Kan väl säga som så att det lade en viss sordi på stämningen. Visst finns försäkringar, men det täcker inte affektionsvärde för en förlovningsring och det hjälper inte heller till att fixa det praktiska med nya kort, spärra kort osv. I Frankrike är man dock inte lika blasé på inbrott som i Sverige, så där kommer polisen ut och gör tar emot anmälan. Hade dock lite svårt att hålla masken när Dupond & Dupont kliver in, dock inte i svart kostym men väl i uniform. Reseskrivmaskinen i högsta hugg och rapporten knackas ned med pekfingervalsen. Det fullkomligt kliade i fingrarna på mig att rycka in för att styra upp det hela! Men jag stillade mig....

En av plånböckerna hittades några dagar senare, flytandes i en annan swimmingpool. I den lilla bergsby vi var färdas ryktet fort, så plånboken återkom till sin rättmätige ägare. Utan kontanter men med alla kort intakta. Efter en kort sejour i micron var de som nya! Dock inte plånboken. Det är inte bra att micra läder har jag förstått.

Abstinens

Inse hur bra jag passar för att ligga på en solstol och dricka rosévin? Tror jag missat mitt kall här i livet. Vad tror ni?

Jag vet, jag ska blogga om inbrottet. Kommer snart. Tror jag

Trollet DNA testar

På flygplanet hem idag utspelade sig en något mystisk konversation. Hela planet satt och lyssnade med ett stort leende på läpparna, dock inte jag. Lilltrollet har en väldigt kraftfull pipa....

Lilltrollet: Mamma, vem är min pappa?
Trollmor: Gumman, Du vet vem Din pappa är.
Lilltrollet: Är Zlatan min pappa?
Trollmor: VA? Zlatan? Men var har Du fått det ifrån?
Lilltrollet: Mamma, är Zlatan min pappa.
Trollmor: Absolut inte. Vet Du vem Zlatan är föresten?
Lilltrollet: Jag tror iaf att han är min pappa.
Trollmor: Det kan jag lova Dig att han inte är.
Mellantrollet: Lilltrollet, klart han inte är Din pappa
Lilltrollet: Det tror jag iaf.
Mellantrollet: Men trollfar är ju Din pappa.
Lilltrollet: Hur vet Du det?
Mellantrollet: Men han är ju vår pappa.
Lilltrollet: Är Du säker på det?
Mellantrollet: Njae, inte helt. Fast det är nog inte mamma heller!

Genom hela ankomsthallen på Arlanda marscherar Lilltrollet iväg, glatt sjungandes "Zlatan är min pappa". Efter kommer en lätt trött Trollmor, med en klädsam rodnad. Vad gör man?

För vän av ordningen vill jag dyrt och heligt lova att Zlatan är INTE far till mina barn. Jag lovar på heder och samvete att Trollfar är pappa, i såväl biologisk som annan aspekt.

Resrapport del I, avresa

Mitt i natten ringer klockan. Jippie! Dags för avfärd, men hallå! Måste alla flyg av lite mer prisvänlig karaktär gå i ottan? Blir jag någonsin lite mer kapitalistisk ska jag ha eget flygplan! Eller iaf åka lite mer drägligt. Vet ni hur tidigt man måste gå upp för att flyga 07.00? Och då bor vi för fasiken nästgårds med Arlanda!

Hur som, iväg kom vi. Trollmor som ragglade av trötthet, trollfarfar som var totalt förvirrad av den tidiga timmen, trollbarn som verkade gå på uppåttjack för de var speedade i 180. Och så trollväninna, som är något flygrädd och därför pratar oupphörligen! Med hög röst. Fast jag tror nog att trollbarnen klådde henne med ett antal decibel. Iaf tog de hem segern på flest ord / sekund.

Inga större missöden, alla pass med och incheckningen gick smidigt. Två små incidenter inträffade dock. Trollmor skyldig till bägge!

Scenario incident 1: . Två bankomater, en kö. En mycket lantligt (ja, jag vet - fördomar) klädd herre stolpar förbi hela kön och tar den som precis blir ledig.

Trollmor: Ursäkta, men det är kö här.
Lantlig herre: Säger vem då?
Trollmor: Men Du ser väl att vi köar?
Lantlig herre: Ja ni ja. Men den här är ledig.
Trollmor: Ja, för den som står i den här kön. Det är en kö till båda.
Lantlig herre: Det kan inte Du bestämma.
Trollmor: Jo det kan jag. För jag bor här och i Stockholm så gör vi så här! (och jag vet, snorkvarning)

Karln ställde sig snällt längst bak i kön. Fast han såg inte så glad ut. Wounder why?

Scenario incident 2: Nice flygplats. Ankomsthallen. Meterlång toakö och meganödigt lilltroll. Vi börjar köa och är någonstans i mitten när det blir akut. Trollmor går till handling!

Trollmor: Ursäkta, får min lilla dotter gå före i kön? (sagt på alla möjliga sorters språk)
Kön: Oui / Yes / Ja / Naturlich / Naturalmente / Certo osv
Trollmor: Tackar (på alla möjliga språk)

Lilltrollet går in på toan. Trollmor står snällt kvar i kön. Då kliver tanten bakom mig fram och bräker på värsta dialekten:
Eftersom Du lär Din dotter att trängas går jag före Dig!

Tyvärr blev jag så otroligt paff att jag inte sa ett endaste dugg.

Förutom att trollfarfar var 2 mm från att få en vägbom i huvudet, vilket undveks genom en snabb glidtackling av trollväninna, så gick resten av dagen smidigt. Lunch vid poolen, rosévin och grillat kött. Mycket seeeeeen kväll för alla inblandade, inklusive småtroll som varit i farten sedan 04.30 och inte sovit en sekund. Men vid midnatt rådde fridens liljor i den lilla provencalska bergsbyn. Dag 1 till ända.

Ho ho!

Jag är hemma nu.
Nu behöver jag semester!
Jag har skavsår i hörselgången.
Många bloggar blir det.... bl a inbrott!
Rapport följer, men till dess en liten historia om kärlek:

Mellantrollet: Ska vi gå och hoppa studsmatta?
Lilltrollet: Får jag hoppa först?
Mellantrollet: Jag vill hoppa först!
Lilltrollet: Det vill jag med!
Mellantrollet: Jag vet, vi hoppar samtidigt!
Lilltrollet: Ja, så kan vi öva på syskonkärlek!

SEMESTERSTÄNGT

Nu får ni klara er utan tabbar, Trollhistorier och andra sedeslärande små anektdoter i en vecka. För nu tar jag småtrollen och drar. Klockan 04.30 ringer klockan. Nice time, typ not! I'll miss you all!

Mrs Batbut alias Butsaida alias Trollmor

ps: för övrigt - vilken j*a skitmatch! Nu kommer jag vägra VM. Fasiken t o m jag hade nog kunnat peta in en eller annan boll i ett sånt läge.

Ödmjukhet i Trollskogen

Trollmamma: Hur har det varit på dagis idag gumma?
Lilltrollet: Bra mamma. Vet Du, att Trollpojken sa att han var kär i mig idag.
Trollmamma: Det var väl modigt. Blev Du glad då?
Lilltrollet: Njae, inte så mycket.
Trollmamma: Jaså, varför inte då.
Lilltrollet: Men jag är inte kär i honom ju.
Trollmamma: Men ändå, det är väl fint när man vet att någon tycker om en.
Lilltrollet: Men mamma, det är väl inget särskilt.
Trollmamma: Det tycker jag att det är.
Lilltrollet: Men mamma, Du vet ju hur det är.
Trollmamma: Nej gumman, Du får nog förklara.
Lilltrollet: Mamma, det vet Du ju.
Trollmamma: Vad är det jag vet?
Lilltrollet: Att alla tycker om mig!

Ett äventyr!

På söndag åker jag och de små trollen på semester. En hel vecka utan trollfar, alldeles själv med de små busungarna. En helt ny erfarenhet, det längsta vi varit utan trollfar tidigare är 3 dagar och nu blir det en mer än dubbel så många.

Jag ser fram emot det både med spänning och en viss nervositet. En hel vecka när jag ensam är den som tar det tidiga morgonpasset, när lilltrollet vaknar klockan 5 och välkomnar dagen. En hel vecka när jag ensam är den som försöker få mellantrollet att komma till ro, när klockan mer än väl passerat nio slaget.

Men samtidigt en hel vecka när jag ensam får alla kramar och ömhetsbetygelser. En hel vecka när jag är centrum i deras liv. En hel vecka med sol och bad, värme och äventyr.

Det kan bli hur spännande som helst!

Kul värre!

Då har jag lärt mig något nytt.
Lita inte på att folk (make) ställer in spagetti paket med öppningen uppåt.
Ibland hamnar den nedåt.
Och då knastrar det bra kan jag säga!
Just nu leker jag plockepinn.
Det lär ta sin tid!

I did it!

Förberedde mig mentalt. En stor kopp kaffe, snus och mental pepping. Likt Lasse Åberg stod jag där och mumlade "jag kan" ungefär tretusenniohundratolv gånger.

Gick med bestämda steg, valde ut 3-4 möjliga varianter och snabbt som attan in i omklädningsrummet. Innan ångesten slog tag i mig slet jag av mig kläderna och på med första varianten. Med djupa andetag och kisande ögon lyckades jag ta mig igenom alla modellerna, utan att kräkas, svimma eller ge upp.

M a o, jag fixade det! Årets bikini införskaffad! Utan valium eller andra lugnande preparat.

Morgonstund har guld i mun

Själv har jag nog fått en gammal skata i densamma. I munnen alltså. Vaknar med en smak av gammal apa (hur det nu smakar). Att somna med snus i munnen är ingen höjdare. Det går bort! Känner också att jag sovit på rygg hela natten, vilket resulterat i att näsborrarna känns som Sahara och jag har en snygg liten dreggellinje i mungipen. Ergo, jag har snarkat så in i bäng inatt. Hur snygg känner man sig inte då?

Igår var inte blogger direkt samarbetsvillig så jag lade ned projektet. Jag som hade huvudet fullt efter en späckad 12 timmars dag på jobbet. Synd, för jag hade ett delikat spörsmål jag hade velat dryta med er. Får ta det en annan gång. Det hade med näshårens vara eller icke vara att göra.

Lite så här i förbigående kan jag meddela att jag firar 1 år idag. Och snart får ni en veckas semester från mig. Just när värmen kommer hit till vårt kära fosterland så drar jag till grod- och snigelätarnas rike.

Nu vandrar jag ut i solen och försöker förtjäna mitt levebröd. Ska kanske ta en liten aladåbdans på Sergels Torg. Det kanske kan inbringa lite fickpengar, vad tror ni?

I huvudet på en Batbut

Ibland tycker jag att jag är klok.
Andra gånger undrar jag om jag är klok.
Sedan kan jag hux flux konstatera att jag inte är klok.

Vad blir då konklusionen av allt detta? Att jag är klokt oklok? Eller att jag inte är klokt klok? Eller så är jag helt enkelt klokt nog inte klok? Äsch, det blev nog ingen bra slutsats av det här. Jag ger upp!

Old fashioned girl part II

Fick en några reaktioner på tidigare inlägg som gör att jag vill klargöra följande:

Jag avsåg INTE relationen barn - föräldrar, för jag är inte av den åsikten att man måste/ska älska sina föräldrar per automatik, av den enkla orsak att de sett till att barnen hamnat här. Tvärsom, barns kärlek ska förtjänas genom att man är en bra förälder (och det förtjänar en helt egen blogg, men jag vet inte om jag är rätt person för det). Och barn ska inte fostras till att stå i någon slags skuld till sina föräldrar för att de blivit födda, matade etc.

Vad jag menade är människor generellt, och jag tog ungdomar som ett exempel. För att få något här i livet, för att komma någonvart måste man vara beredd att satsa, att jobba för det man vill ha. Jag har stött på otroligt många tonåringar och lite äldre ungdomar som "ska jobba med media etc", men som inte sköter skolan, som inte lägger två fingrar i kors för att skaffa sig den kompetens som behövs. Men det är klart att de ska jobba med media, "för man har ju rätt att bli vad man vill". Och visst har man det, men man måste då agera för det. Ingen kommer till dukat bord.

Inlägget hade absolut ingenting med barn/föräldra relationen.

An old fashion girl

Jag tycker det pratas väldigt mycket om vilka rättigheter vi har, men otroligt lite om att vi faktiskt också har skyldigheter. Den diskussionen hör jag ganska ofta bland ungdomar. Och visst är det klart att de har rättigheter, men också skyldigheter. Det brukar de sällan tala om av någon outgrundlig anledning.

Kanske jag är gammalmodig och bakåtsträvande, men i min värld så uppfyller man först sina förpliktelser innan man börjar gasta om sina rättigheter. Lite som att man först jobbar - sedan får man sin lön. Vilken arbetsgivare skulle först betala ut lönen och sedan hoppas på att få jobbet gjort? Absolut inte jag iaf. Skulle ni?

Stairway to heaven

Indiana Jones, släng Dig väggen! För mina prestationer idag är way out of your league!

Med risk för liv och lem klättrade jag sakta upp på en ranglig, halvrutten trästege. Högt som gatan var det och blåsten slet i mina svallande lockar. Men jag bet ihop, klättrade envist uppåt. Väl medveten om riskerna men också belöningen som väntade. Jag andades tungt, av både förväntan och räddsla. En snabb blick nedåt fick mig att darra till. Ett fall här var inte att rekommendera.

Så äntligen nådde jag toppen! Utsikten var bedövande och jag tillät mig vila en kort stund innan jag gav mig ikast med nästa utmaning - djuren. De hade fått härja fritt under en lång period och välkomnade inga inkräktare, men med dödsförakt tog jag itu med dem en efter en. Spindlarna var stora som elefanter, håriga och med ben snabba som en dopat 100 meterslöpare. Men inget hjälpte mot mitt mod. Slutligen stod jag ensam kvar och det var nu det verkliga jobbet började.

Ja, ni har läst rätt. Jag har varit på stegen. Och på taket. Och målat taknocken. Utan att blogga först. Förlåt mig kära bloggare för jag har syndat. Men jag klarade mig helskinnad. Enda lilla blessyren var när en tegelpanna bet mig i knogen. Lite blodvite uppstod men c'est la vie!

Att måla eller inte måla

Här krävs det enorm eftertanke. Ska jag måla resterande del av huset eller inte? En gavel kvar och så nocken. Det går ju egentligen ganska snabbt, men nu är inte situationen fullt så enkel. Tror jag måste strukturera upp förutsättningarna för att kunna göra en relevant riskbedömning.

Vad som talar för målningen är följande:
- det är roligt
- huset blir så enormt mycket finare
- vad ska jag annars göra?

Vad som talar emot är detta:
- det blåser halv orkan
- jag måste stå på en stege, vilket i sig är en viss risk när jag är inblandad
- lite mörka moln förvarnar om regn vilket inte är kompatibelt med målning
- min axel går knappt att röra, kan inte få upp armen över öronhöjd

Denna delikata fråga kräver nog en kopp kaffe innan beslut kan fattas. Lovar dock att om jag ska upp på stegen så tar jag en liten blogg om det innan. Bara omutifallatt jag skulle rassla ned och bryta armen

Naturelle

Med risk för att förvandla detta till en sexblogg så kan jag bara inte låta bli att delge er min visuella upplevelse från duschen!

Vet ni hur en inte helt vältrimmad medelålders kvinna ser ut naturelle? Lägg sedan på en icke oansenlig mängd blåmärken, typ ett 30 tal sisådär. Nu är det nästan klart, ska bara dekoreras med lite röda rivmärken från icke samarbetsvilliga buskar. Färdigt! Nej, något fattas men vad? Just det! Vita färgstänk av Beckers halvmatta oljefärg.

Sen så är Mona Lisa färdig att beskåda. Snacka om en fröjd (not) för ögonen!

Och med detta lämnar jag er åt ert öde, denna försommarkväll en juniafton i nådens år 2006.

Vilodagen

Seriöst, hur gör man när man tar det lugnt? Här ute i Trollskogen är det full fart, iaf på Trollmor. Idag har jag:
- målat ett litet förråd
- målat husgavlarna
- målat bjälkarna på verandan
- skurat verandan med såpa
- målat utemöbler
- målat en liten trappa

Däremellan har jag hunnit få i de små trollen både lunch och middag. Visserligen inga större kulinariska mästerverk, men väl så mättande.

Kan väl säga att jag är lite mör nu. Att måla är väl kanske inte vad sjukgymnasten skulle rekommendera för min sargade axel. Så här med facit i hand är jag benägen att hålla med. Men när jag börjar så glömmer jag tid, rum och smärta för det är så otroligt roligt.

Nu ska här bli tjejmys i soffan. Trollfar ska jobba imorgon så vi blir solo på landet de små trollen och jag. Tror att det blir en tidig kväll. Och om jag inte tar helt fel så lär vi alla hamna i samma säng. M a o är risken överhängande att det inte blir något mer bloggande ikväll. Står ni ut eller kommer ni sakna mig något alldeles otroligt?

Over and out from The forest of Trolls

Fåfängans marknad

När jag var liten var jag fåfäng och ville bli vacker. Jag trodde att livet var underbart bara man var söt. Och jag levde i fast förvissning om att jag en dag skulle bli söt. Bara jag blev lite större så skulle jag bli lika söt som min rosenkindade storasyster. Och med ett tjockt svallande hår.

Men var dag vaknade jag upp till samma verklighet, ett hår som var kortklippt för att växa sig tjockt och tanig som en sticka. Och som grädde på moset hade Moder Natur gett mig ett par otroligt utstående öron. Något som jag varit totalt omedveten om, ända till den dag jag började skolan. Då var mina klasskamrater vänliga nog att upplysa mig om min likhet med Dumbo.

I hemlighet började jag tejpa mina öron på kvällen och på dagarna gömde jag dem bakom ett tjockt hårband. Men allt var förgäves, öronen stod rakt ut vad jag än provade.

Jag vet inte varifrån jag fick idén, men en dag var den där. Jag skulle operera mig! Bestämd och envis som synden började jag spara varenda krona jag fick och en dag hade jag en full spargris. Med en röst som nästan sprack av nervositet och ögon fyllda av tårar lyckades jag övertyga mina föräldrar om vikten av operationen. Och de gav med sig! Läkartid bokades och operationen beviljades, utan att jag behövde använda mina sparade kronor.

Åtta år gammal klev jag in på Karolinska Sjukhuset, med pappa i handen. Förväntansfull och nervös, lite orolig för operationen men mest av allt glad. För att jag skulle komma ett steg närmare till att bli söt.

Trollet talar strunt

Mellantrollet: Mamma, jag är pinknödig!
Trollmamma: Gumman, inte det ordet. Säg kissnödig.
Mellantrollet: Men jag är pinknödig.
Trollmamma: Det kan Du vara, men säg då att Du är kissnödig.
Mellantrollet: Vad spelar det för roll?
Trollmamma: För att pinknödig låter inte speciellt trevligt.
Mellantrollet: Då får jag bergis inte säga fjärta heller!

Mellantrollet: Mamma, hur gammal blir en get?
Trollmamma: Vad då? EnTget? Ingen aning
Mellantrollet: Men vad tror Du?
Trollmamma: Jaaa, kanske en 30 - 40 år sådär. Men jag bara gissar.
Mellantrollet: Så om vi skaffade en get nu skulle den leva till jag blev vuxen.
Trollmamma: Ja, förmodligen.
Mellantrollet: Då tycker jag vi skaffar en hund.
Trollmamma: Men varför då?
Mellantrollet: Om vi skaffar en hund så där den kanske innan jag är stor. Och då blir jag jätteledsen. Men geten lever nog till jag blir vuxen och då är jag inte lika känslig.
Trollmamma: Nej, det förstås. Men var i hela friden ska vi ha en get någonstans?
Mellantrollet: I mitt rum
Trollmamma: Men det går inte gumman. En get tuggar på allt. Då äter den upp Dina leksaker, kläder, böcker och så
Mellantrollet: Men på balkongen då?
Trollmamma: Men på vintern blir det jättekallt. Då fryser geten.
Mellantrollet: Då kan den bo hos Dig och pappa. För ni har inga leksaker
Trollmamma: Nej tack Du, ingen get i vårt sovrum.
Mellantrollet: Men mamma, nu är Du inget snäll.
Trollmamma: Nej, så snäll kommer jag aldrig bli.
Mellantrollet: Mamma, vi kanske ska skaffa en hund i alla fall

"Jag mötte Lassie"

Jag vet en tjej som skulle hänga tvätt ute, snubblade över en liten myra och gjorde en baklängesvolt rakt ned på berget. Axel ur led och skadad hjärna som följd.

Den tjejen spelade inte Brännboll idag när det var picnic med skolan. För inatt ramlade hon ur sängen. Med den onda axeln först. Och numera bloggar hon med pekfingertekniken.

Känner ni henne också?

Renlighet är en dygd

Jag tror inte det är bra att tvätta mobiltelefonen.
Den blev lite konstig efteråt.
Den kanske inte tyckte om tvål? Eller så blev den bara sur