På olika planeter

Tänk hur enkelt det är att tala. Man öppnar munnen och ut kommer massor med ord. Och samtidigt är kommunikation bland det svåraste som finns. Och väldigt ofta med dem vi lever nära, med dem som vi borde kunna prata med eftersom vi känner varandra så väl.

Fast det kanske är just det, att vi känner varandra så väl att vi vill att vår partner ska höra vad vi säger utan att vi säger det. Att vår partner ska förstå vad vi menar utan att vi ber om det. Att vi ska få våra outtalade behov uppfyllda eftersom vår partner borde förstå dem. Oftast gör de inte det, förstår dem alltså. Och så är fighten igång!

Förväntningar som inte uppfylls svider något så oerhört. Vi blir kränkta och ledsna, förbannade och sårade. Känner oss oälskade. Som om vi inte duger till. Framförallt om vi kommer från lite trasslig bakgrund där kärlek och ömhet var förenat med krav. Där kärleken var villkorad och inte frivillig. För oss är det nog extra svårt att öppna munnen och enkelt säga "Jag behöver en kram idag, för jag är liten och ömklig. Jag behöver Dig och Din kärlek idag, utan krav". Och om vi säger det så är det ofta i en raljerande ton, för att mörka vår sårbarhet. Det ska till en väldigt stark, klok och tålmodig partner att se igenom det.

Men ibland så tar vi modet till oss, visar vår sårbarhet och kastar oss ut i det farliga, okända. I trygg förvissning om att vår partner är där och fångar oss. Men icke! Det blir ett platt fall till marken och besvikelsen väller över oss. För ingen tog emot oss. Ingen såg detta otroligt starka, stora och modiga steg vi tog. För hur skulle de kunna det om vi inte berättat om det? Det som för oss var så stort är för det stora flertalet "no big deal". Och så blir vi besvikna. Och vår partner förstår ingenting, för hallå - det var väl en skitsak eller? Och för dem var det så, men inte för oss. För oss blev det ett svek. En bekräftelse på att vi inte duger till, inte förtjänar ovillkorad kärlek. Samtidigt som en del inom oss protesterar, men vi vet inte hur.

Så här var det för mig iaf (och är fortfarande mellan varven, när jag hamnar i obalans). Jag kan inte ge några hokuspokus råd som gör att allt faller på plats. Kunde jag det skulle jag ha fler tittare än Dr Phil och Oprah tillsammans! Det enda enkla råd jag kan ge är att PRATA med varandra. När lugnet lagt sig, när känslorna inte svallar. Och kritisera inte utan förklara. Öppna upp och visa vem Du är, vilka behov Du har och var ärlig i Dina känslor. Sorg, ledsen, arg och glad är "rena" känslor. Medan besviken, bitter, missunsam är känslor som skuldbelägger. Och det enklaste sättet att försvara sig när skuldkänslorna sätter in är att gå till attack! Att projicera på motparten. Och så är vi där igen. Fight! Utan vinnare, bara förlorare.

Män och kvinnor är annorlunda, så enkelt är det. Vi kvinnor vill gärna att våra känslor och behov skall förstås utan att vi behöver tala öppet om det. Vi vill bli bekräftade, och istället för att säga rent ut så kommer det gärna på kringelikrokvägar. Och män är oftast inte så väl bevandrade i dessa kringelikrokvägar, så de går vilse. Och säger "fel" saker, inte alls det vi vill höra. Och så blir vi besvikna, då känner de skuld och blir arga. Och så blir det fight. You get the picture?

Sedan kan det bli fight ändå, för ens partner kanske har en dålig dag. Men inse då att det är inte Dig det är fel på. Och om partnern kritiserar Dig som person så har en gräns passerat som inte är okej! Det finns tyvärr förhållanden där den ena partner får sin styrka genom att göra den andre/andra svag. Genom att trycka ned, undergräva självförtroendet, med elakhet, ignorans osv. Det är inte okej och sådana förhållanden tycker jag att man helt enkelt ska lämna.

1. Drömpartnern finns inte. Lite kompromisser måste vi alla göra ibland.
2. Lite bråk är inte farligt, så länge det inte går till personangrepp. Det kan t o m rensa luften ibland
3. Visa vem Du är och öppna upp. Förvänta Dig inte att någon ska kunna gissa sig till vad Du tänker, tycker, behöver
4. Att bli bekräftad av omgivningen är bra, men Du blir aldrig hel om Du inte kan bekräfta Dig själv!
5. Var inte rädd för att be om hjälp (den här punkten är definitivt min största svaghet....)

Långt blev det, och svammligt. Men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Och att ingen tar illa upp av mitt lilla försök att "psykologisera". Nu återgår jag till att måla verandan!