Still going strong

Huvudet kokar av massor med tankar och idéer, men inser att jag inte hinner få ned något vettigt alls på pränt. Nu brukar somliga kalla det fulblogg att göra som jag, men jag har aldrig riktigt hajat det. Blogg som blogg, ibland kort och svamligt. Andra gånger en liten historia. Och återigen andra gånger så blir det bara trams. Men vad då, det är ju precis som jag (och livet) är.

Nu ska jag dundra ut på min vita springare (som är en krockskadad bil) och hämta hem min klart förvirrade far från Arlanda. Har bokat följeslagare på Arlanda så att jag säkert vet att han kommer ut till ankomsthallen. Därefter är ansvaret mitt att se till att han lämnas av i lägenheten, det borde jag nog klara av.

Efter alla mina klagomål om små troll som aldrig sover kan jag be att få rapportera att idag så VÄCKTE jag barnen klockan 08.00! Det kändes så skönt så jag tar det igen, jag VÄCKTE barnen. Snacka om att utmana ödet!.

Har märkt bland mina bloggvänner att somliga har det lite tufft nu. Pressen att sköta jobb, hem och barn tynger, framförallt såhär i sommartider när det är tänkt att man ska springa jublandes glad över sommaränger. Till alla er vill jag säga: släpp taget och kraven, strunta i alla måsten och försök låta livet bestämma ett tag. Våga må dåligt, kampen mot det som är jobbigt kan ta mer kraft än att må dåligt i sig självt. Lita på er själva!

Med de orden signar jag av för idag. May the force be with you! Och må Sverige spöa skiten ur England!