Jag älskar mina underbara troll och kan göra allt för dem. Jag försöker vara en lugn, pedagogisk vuxen men misslyckas kapitalt. Om det är min kompetens som brister eller deras styrka som knäcker den vet jag inte, men det blir bråk. Och först när jag höjer rösten och låter ilskan bryta ut så når jag igenom. Och då kommer gråten, hos oss alla. Och i tårarna kan vi försonas igen.
Men varför måste det bli så? Vad gör jag för fel? Eller gör jag inte det? Det kanske är så här det är?
Inlägg
9 kommentarer:
Det kanske är bättre att du visar att du är arg direkt. Barnen känner det ju i alla fall, skulle jag tro. Jag tror livet är så där, inte så lätt, och det viktiga är att man visar att man älskar. Och det gör du ju.
Kram, du är visst en bra mamma!
Ja, det är inte lätt. Men om man har brusat upp, kan man säga på en gång: Förlåt, jag är så trött och blev bara arg. Då förstår barnen att du är trött och ... du är bra mamma har jag läst mellan raderna!
Jag tror också att det är så här... och dom lär ju sig att du kan bli arg och ändå älskar du dom lika mycket, ni kan försonas efteråt och att lära sig att det är tillåtet att bli arg ibland, är också viktigt. (Det är inte nyttigt att svälja för mycket ilska!)
Dessutom är inte mammor perfekta maskiner, dom är människor, med allt som det innebär!
Kram!
det är livet såsom det är... och det finns inte något facit.. skrämmande och lovande samtidigt...
och för att riskera att låta tjatig..
du är en supermorsa..
kram..
Det är helt normalt att man blir arg på barnen ibland.
Det ingår i familjelivet, bara man kan hålla sig konstruktiv mitt i ilskan, och inte häva ur sig personangrepp över dom små liven så tror jag inte att barnen tar skada.
Dina barn är ju inte så gamla än heller. Min stora är 12 och börjar bli tonåring. Det blir något att bita i...
Alla har sagt vad jag tänker...Det är inte lätt alla gånger att vara förälder, dessutom har ju barnen olika perioder också. När de som värst testar gränser krävs det en ängels tålamod och vi är ju bara människor...Är övertygad om att dina troll vet att du älskar dem!
Ja, det är så det är. Och ännu värre blir det i tonåren när man som förälder dessutom är rädd för allt hemskt som kan hända om de inte ständigt har flytväst, cykelhjälm och är larmade.
Men - de barn som har perfekta föräldrar (finns dom?) mår säkert inte bra av det. Jag hörde nån lärd säga att barn mår bara bra av lite halvneurotiska morsor. Alltså måste mina må jättebra...
Perfekta föräldrar finns inte, det är jag säker på. Och precis som bloggblad skriver, så följer det med en gigantisk nackdel om man har det för skyddat som barn - nämligen att de smällar som man inte slipper ifrån som vuxen tar dubbelt så hårt... Ja, det är så det är. Och dina barn får förmodligen ca 98% kärlek/glädje/stöd, som mer än väl kompenserar de sista 2% av arghet...
Kan bara hålla med resten av gänget. Och jag tror såhär, att du är en super-duper-mamma, och du har super-duper-troll...men när alla är super-duper-trötta så blir det sådär skitjobbigt. Och det är nog mest att gilla läget, försöka undvika det en annan gång och se till att bli vänner fort fort fort. Då blir det bra.
Massor av kramar!
Skicka en kommentar