Den felande faktorn

Idag har jag varit på barnkalas på Kungliga Djurgården. En alldeles otroligt vacker lägenhet från slutet av förra seklet, med hur många kvadratmeter som helst. Avundsjuk? Yes! Defintivt. Tänk själva, hur många rum som helst (jag räknade till minst 6) och det på 3 personer. Snacka om att jag kunde ha atelje i huset med det svängrummet. Inte nog med det, jag skulle kunna ha en hel cirkus inackorderad utan att det kändes trångt.

Kalaset var det. Ja, nu var det inte så att det var jag som var inbjuden utan lilltrollet. Eftersom hon nu är inne i en blyghetsperiod så blev jag kvar. Med stickningen i högsta hugg parkerade jag mig i soffhörnet och förberedde mig på att vara social. Nu vet jag inte om det var min uppenbarelse, mitt sätt eller min stickning, men faktum är att alla varelser över 150 cm undvek mig som pesten. Så där satt jag i mitt hörn och höll hov för ett gäng små prinsessor som med stora ögon beundrade hur min stickning växte fram. Några små prinsar dök också upp, men de var mer intresserade av att dunka ballonger i huvudet på mig.

Försökte mig på att inleda samtal med förbipasserande kungar & drottningar, men jag ingick inte i kretsen direkt så jag fick svala, artiga svar och sedan tog det stopp. Så där satt jag, mol allena och kände mig lite lätt avvikande. Värdinnan hade häcken full med att styra upp 30 sjuåringar. Hur i helskotta kan man komma på att bjuda hem 30 små vildingar? Jag är lite lätt fundersam på vad det var i saften, för hela gänget gick igång som små duracellkaniner.

Men det var ju inte det jag skulle komma till. Nej så här var det tänkt; jag har otroligt svårt för det här kindpussande gänget. Smala som pinnar med långa storkben vinglar de omkring och suckar, stönar och svänger sig med "Côte d'Azur", "the Big Apple" osv när de diskuterar bästa shoppingen, häftigaste klubbarna m.m. Männen sitter med trendiga stubbade snorbromas och djupsinnigt diskuterar på mäns vis, exakt vad vet jag inte för i de kretsarna kommer ingen liten Trollmor från Söder in. De är så otrooooooligt kulturella och samhällsmedvetna, de sopsorterar, tankar miljövänligt och lämnar stora bidrag till välgörenhet - men deras egna små telingar rasar runt och ylar efter deras uppmärksamhet. Men det hinner de inte med, för de måste ju ta hand om världen gudbevars!

Droppen för mig blev när två syskon med stora ögon nästintill började gråta när de fick stå över fiskdammen. Det var ju g o d i s i påsarna! Och dessa små sexåriga tvillingar var veganer, så godis var "nono" till deras stora sorg. Ursäkta, men ska en sexåring verkligen vara vegan? Är det nyttigt för kroppen? Har de själva fått välja? Det mest absorda var dock att mamman stoltserade men en fluffig päls modell megadyr och den var defintivt äkta vara. Hur hänger det ihop?

För att sammanfatta det hela kan jag väl säga att jag är grön av avund på lägenheten, men om priset för det boendet är att fraternisera med det gänget så är det ett för mig alltför dyrt pris att betala! Nej tacka vet jag gamla knivsöder där man lever efter devisen "what you see is what you get".