En vilsen liten själ

Lilltrollet går i sexårsverksamheten, tillsammans med ett gäng stora små barn. Däribland två pojkar med diagnostiserad bokstavssyndrom. Föräldrarna var mycket öppna och informativa innan skolan började, vilket jag tycker var kanon. Då har vi en chans att för våra barn förklara stökiga händelser på ett vettigare sätt, än att som annars riskera att "stämpla" killarna som bråkiga.

Den ene en lintott med spelande glada ögon, charmig som få men med ett humör som kan blixtra till utan dess like. Han får sina utbrott och är ibland svår att hantera, men blir snabbt förlåten för sin charm. Den andre lille mannen har inte alls samma slående yttre, är lite trubbigare och mer inbunden. Även han får sina utbrott, men i avsaknad av den frapperande charmen är toleransen mot honom lägre - av de andra barnen såväl som av andra föräldrar.

Visst förstår jag att man inte vill höra att ens barn blivit slaget i skolan, även om det inte var personligt menat. Och det är en svår balansgång, för hur förklarar man det på ett vettigt sätt utan att lämna ut killen ifråga? Lilltrollet har ofta råkat ut för den sistnämnde killen, han blir arg och går då gärna på den som är minst. I detta fallet Lilltrollet. Hon har kommit hem biten, slagen och sparkad på. Ledsen såklart, men hon har samtidigt förstått att det inte är riktat mot henne personligen. Jag brukar förklara det som så att alla lär sig olika saker olika snabbt och den här killen har inte lärt sig att tygla sitt humör riktigt än. Lilltrollet bemöter hans attacker med ett leende och är extra snäll mot honom, har hon pepparkakor med sig får han alltid en extra.

Idag var det en liten juluppvisning av barnen. Ett strålande sällskap i luciadräkter, pepparkakoutifts och tomtar förgyllde vår morgon. Det gick bra, fram till slutet. Den ljushårige lintotten lyckades hålla sig stilla, men kastade samtidigt iväg provocerande blickar och tillmälen till den mindre charmige killen. Som såklart gick till attack. Hans resurs var snabbt framme och tog in honom i ledet igen. Första gången gick bra, men andra gången brast det för killen. Tårarna började rinna och han blev helt förstörd, han förstod säkerligen inte vad han gjort som var fel för han hade ju blivit provocerad. Turligen nog fanns hans mamma där med en stor varm famn att krypa in i, vilket tröstade något.

Jag tyckte så synd om dem båda att det stack till i själen. Synd om mamman som hade svårt att möta situationen. Hon brukar smyga sig in och ut från skolan, undvika att hälsa och ser ut som hon väntar sig att bli påhoppad när som helst. Och killen ifråga, som sett fram mot att få visa upp sina kunskaper och istället blir det kaos av det hela. Han blev återigen förpassad till skamvrån, och det inför allas åsyn.

Visst är han svår och inte lätt att få kontakt med. Jag brukar hälsa på honom, försöka prata lite allmänt om leksaker och sådant. Iibland får jag ett svar men många gånger ser han oförstående på mig med tom blick. Men jag ser honom iaf. Mer än vad de flesta andra föräldrar gör, som bara går förbi utan vare sig en blick eller ett hej. Och det gör ännu mer ont i min själ, för de har tillräckligt att slåss mot utan att behöva fightas mot oförstående föräldrar också.