Jul, jul strålande jul...

Jag liksom många andra har blandade känslor för det här med julen. För vad gör vi av den egentligen? Tiden som vi skulle tillbringa tillsammans, varva ned och kunna umgås? För många är det en tid av plikter och stress, för andra en stund av yttersta ensamhet. Men så är det några som lyckats lösa "gåtan" och får ihop det där med glädje och gemenskap.

Sedan jag fick egen familj har jag prioriterat lugnet, att göra så lite som möjligt och det som "måste" göras gör vi ihop. Storattroll rör ihop färsen och små troll rullar bollar osv. Vi har lugna jular, med anständigt med julklappar. Jag har lyckats uppnå den sköna känslan när det är roligare att ge än att få. Men samtidigt finns där alltid en känsla av sorg, oro eller kanske olust. Kroppens minnen gör sig påminda och jag tänker på de jular som varit.

När jag var riktigt liten kommer jag inte ihåg så tydligt, mer än den eviga väntan. På maten. På Kalle Anka. På tomten. Och innan dess skulle vi barn helst varken synas eller höras. Sedan kom skilsmässan och då blev det etter värre. Antingen gjorde föräldrarna en ansträngning att fira jul ihop, och då satt vi barn med påklistrade leenden. Bet ihop och hoppades att det skulle hålla hela kvällen. Resultatet blev nästan alltid arg mor och full far, varav den senare åkte ut i den kalla natten. Å andra sidan, om de inte firade ihop satt man där med det dåliga samvetet över den förälder som blev lämnad ensam. Fullt medveten om att de tillbringade julen med alkoholen som enda sällskap.

När vi sedan blev vuxna och fick egna hem blev det något lättare då vi blev utblandade med nytt blod. Svärföräldrar som kunde neutralisera spänningen, och vi barn turades om att "ta hand" om mor & far. Då blev det istället logistik av det hela och tog man friheten att resa bort, fick man igen det julen därpå. Det var sällan en glädjens högtid, utan istället en tid för plikter och dåligt samvete.

Svunna tider som sagt, men kroppens minne är starkare än mitt. Dock märker jag hur det blir lättare år för år, hur de tunga bilderna försvinner och ersätts med nya. Bilder av små troll, med blickar som lyser av glädje och spänning. En spänning som ibland tar överhanden och de ryker ihop, men det är ändå annorlunda. Lättare. För det är min familj. Inte den jag fick mig tilldelad utan den jag själv valt. Den vi skapar tillsammans.