Inser att mitt tidigare inlägg kanske kan ge fel signaler, och så drabbades jag (självklart) av ångest. Att jag utlämnar min älskling som jag gör, generad för att jag visar mig "naken" och en hel massa andra känslor. Visst går det att radera inlägget, men det är för mig att stoppa huvudet i sanden.
Bara det att få skriva om det, att veta att ni läser och kommenterar gör att bördan direkt lättar, kraften återkommer i viss mån och jag kan ta nya tag igen. För det är en process vi ärpå väg igenom, och som alltid är det mörkast innan gryningen. Det kommer att vända, det kommer att bli lättare men vägen dit är lång.
För er som inte är här så ofta eller kanske för första gången kommer här en kort bakgrund: mellantrollet (som är 7) är inte bokstavsdiagnostiserad, däremot är hon totalt hudlös och överperceptiv. Allt som händer runt om henne registreras och bearbetas. Alldeles för mycket information för hennes lilla huvud och det blir överslag ibland.Alla dumheter som barn kan i lekens hetta kan säga tar hon personlig. Det sociala spelet har hon inte riktigt kläm på, utan tycker att det man säger är det man menar. Iofs helt rätt, men så fungerar det inte alltid.
Hennes förmågor är ovärderliga, men alltför tunga för ett litet barn att bära på. Den perceptivitet, hennes empati och rättvisepatos, hennes logiska sinne och djuplodande tankar kommer vara både henne & omvärlden till glädje. Och hennes föräldrar såklart. Vi kommer att klara det, men jag kommer säkert ramla ned i en och annan grop på vägen.
Men med den hjälp vi faktiskt får (från skola, bup, vänner, bloggen och andra) så kravlar vi upp igen. Och igen. Till vi en dag når fast mark under fötterna. I promise!
Inlägg
5 timmar sedan
6 kommentarer:
Tänk om alla barn som är i mellantrollets situation hade haft en mamma som du, så mycket lättare de hade haft...
Filifjonkan här, Ang ej bokstavs.....har du tänkt på Aspberger.Mitt barnbarn har det och jag känner igen en hel del du beskriver ibland ,,men jag är ju amatör men läs in dej på Aspberger så skall du se att en del stämmer tror jag. Men som jag brukar säga dina troll är smarta och det skall de vara. På sin egen nivå inga krav alls. Nåväl Batbutistanare..önskar er allihop ett gott slut Samt ett riktigt Gott nytt år. Vi ses nästa år kanske!
Milda, tack! Det värmde. Jag hoppas att jag är så bra.
Filifjonkan, har tänkt på det. Har mailat Dig med utförligare svar. Tack för Din önskan och Din omsorg!
Gud vad jag känner igen mig i den dotter. Precis så där var jag som barn. Och tyvärr - ofta som vuxen med på ett eller annat sätt.
Det finns jättemycket att hitta om så´nna här barn på nätet. Jag har läst väldigt mycket om det. Summan av kardemumman är väl egentligen att som förälder att aldrig inlåta sig på de stigarna dit hon vill föra er. Ja - alltså det krävs ju ett avstängt snille för det. Men jag minns hur hysterisk min mor var när jag var liten och ja - vi triggade liksom varandra. Hon skulle varit som en filbunke.
Det är så många som har det precis såhär. Det är så sorgligt när alla egentligen ju vill vara vänner och känna att hemmet är en fristad.
Mette, ibland känner jag mig som en hysterisk mamma... men oftast brukar jag lyckas behålla lugnet och då fungerar det mycket bättre. Vi har många, långa samtal och det lugnar henne. Mycket fysisk närhet också, men som sagt - ibland orkar jag inte och då blir det stök..... Men jag är ju bara människa... *s*
Och det blev ju människa av Dig med gumman, så hoppet finns *s*
Hahahahh, tack för det! = )
Skicka en kommentar