Sanningen bakom ilskan

Efter mitt förra totalt okontrollerade inlägg så börjar jag landa. Det tar en otrolig energi att försöka hålla tillbaka känslor, för det är uppenbarligen det jag ägnat dagen åt. Jag hamnar i en situation som jag inte kan påverka, vilket gör att jag känner mig maktlös.

Och då vaknar kroppens egna minnen till liv, den maktlöshet som jag upplevde som barn kommer fram och ilskan kryper i kroppen. Men ilskan är bara ett kamouflage för sorgen som finns där under ytan. En sorg som jag inte vill släppa fram, men jag måste. För om inte den lilla tjejen får komma till tals, visa sin sorg och bli tröstad i den så kommer ilskan växa allt större. Och efter ilskan kommer bitterheten. Den är inte välkommen här! Så nu gråter jag. Tårar för den lilla tjejen. Tar henne i min famn, vaggar henne ömt och låter henne känna att hon duger. Trots att hon är maktlös. Att hon är bra i sig själv, för att hon är hon. Inte för vad hon presterar. Utan för att hon är en varm, omtänksamt tjej som bryr sig. Kanske lite för mycket, men hellre det än inte alls.

Jag ser det så väl, när den värsta stormen dragit förbi. Men just då, när jag är inne i det blir jag totalt blind. Men jag tog en delseger idag, jag accepterade min känsla och då blev den hanterbar. Och genast lyfte de svarta molnen, jag hittade glädjen i mig själv och de små trollen. Avslutade dagen i en kokong av värme, med små goda troll tätt, tätt intill.

Godnatt... och sov gott