Trollmor filosoferar

Ibland förstår jag mig inte på karlar. Eller för att vara helt korrekt, det är ytterst sällan jag förstår mig på karlar. Jag fattar inte hur de tänker (och ibland undrar jag om de tänker). Är det någon som listat ut hur de egentligen fungerar så tar jag tacksamt emot handledning i ärendet.

Tror alla vuxna karlar på trolleri?
- Oj igår var tvättkorgen full och nu är den tom. Undrar hur det gick till?
- Men så konstigt, igår var mjölken alldeles ensam i kylskåpet och idag har den sällskap med både ostar, pålägg, grönsaker och annat lattjo.
- Tänk så konstigt att våra barn växer från år till år. Detsamma verkar gälla för deras kläder för de blir tydligen aldrig för små. De bara finns där.
- Hm... var inte de här lakanen blå igår? Och vips har det blivit gröna lakan över dagen. Mysko.

Och så verkar de stenhårt praktisera "men Du förstår väl vad jag tänker" varianten. Exempelvis:
- Men det är klart jag tycker maten är god, förstod Du inte det när jag inte sa något.
- Såklart jag tycker Du är fin, det förstår Du väl utan att jag behöver säga det.
- Visst älskar jag Dig, det har jag ju sagt flera gånger. Om det ändrar sig säger jag till.
- Gumman, absolut att jag tycker Du är duktig. Så väl känner Du mig väl att Du förstår det utan att jag behöver säga det högt.

Och så har vi varianten av att samtala med varandra. Som möts av "Men vi pratar väl med varandra? Jag sa ju godmorgon."

I min möjligen naiva, men ändå önsketänkande värld så väljer man sin partner för att man trivs tillsammans. För att man har roligt ihop. Och en förutsättning för det är att man fortsätter prata med varandra, tar hänsyn till varandras behov och ibland gör en del "uppoffringar" för att ens partner har det behovet. Och ändå så är det så otroligt många som när förhållandet är etablerat "sätter sig i soffan" och slöar ihop. Och förhållandets näring kommer ifrån den depå man byggde upp under nyförälskelsens tid. Dock är det så att om den inte får någon påfyllning - vad händer då? Exakt, den blir tom en vacker dag. Och då är det oftast för sent.....

Nu vet jag att vi kvinnor inte heller är ofelbara, vi har också våra issues. Men om våra partner inte pratar med oss om dem - hur ska vi då kunna förändra? Och om vi förändrar dem, är vår partner beredd att göra förändringar? Det verkar vara så otroligt många som lägger över allt på sin partner och inte ser till sin egen roll i det hela. Istället för att tänka på vad ett förhållande innebär - ett partnerskap. Att man delar. På jobb, på kompromisser, på glädjen, på sorgen osv. Att man finns där för varandra.

Fotnot: Och nej, trollfar och jag ska inte separera. Jag älskar honom, men även vi har våra strider precis som alla andra. Ovanstående handlar inte specifikt om oss, utan om det jag ser runt om mig. Bland vänner, kamrater och annat löst folk.