Så kom och gick julafton, snabbt som bara den. All ackumulerad längtan och väntan som fanns hos barnen han knappt uppfyllas förrän det var över. Tänkt att vi skapar sånt ståhej för en så kort stund, tänk om vi kunde lägga samma energi på att göra det trevligt för varandra i vardagen?

Vi hade en lugn och skön jul. Stressen innan är i princip obefintlig, de få måsten vi har klaras av med ett minimum av förberedelser vilket gör att det blir ett nöje och inte ett tvång. Lunch hemma hos systern med flera nationaliteter vid bordet och mycket skratt.

Hemma relativt tidigt, för att avsluta med våra egna julklappar inom familjen. Men det höll på att ta ända med förskräckelse. Jag körde hem, inte ens en droppe glögg i blodet. Nästan hemma kör jag på en mörk gata när det helt plötsligt kommer en bil körandes emot mig i hög fart, i min fil! Hjärtat i halsgropen, men med reptils reaktionsförmåga kör jag upp på trottoaren och vi klarar oss helskinnade.

Tyvärr hann jag inte ta registreringsnummret, för något mysko är det närmman kör för fort, utan lysen och i helt fel fil!

Dan före dan

Snart jul och som alltid har jag en kluven känsla inför julen. När jag tänker tillbaka på barndomens jular finns det både bra och dåliga minnen, precis som för många av oss.

Tyvärr är de dåliga minnena så mycket starkare så de tar över, skuggar de bra och gör att min förväntan inför julen är ganska låg. Jag kan se på bilder från när jag var liten att visst hade vi bra stunder. Gran och julpynt, familjekänsla och roliga spel. Tyvärr var jag så liten att minnesbilderna är ganska vaga. Däremot står senare stunder klara för mig, som den gången pappa skulle få fira med oss, hemma hos min morbror. Eftersom han var i underläge var han nervös och inte helt nykter när han kom, vilket slutar med att blir utslängd strax före maten. Och jag blev orolig och ledsen, varpå mamma & morbror blev arga eftersom de inte kunde förstå att jag älskade pappa också. Enligt dem vrar jag tvungen att göra ett val, antingen älska mamma eller pappa för båda gick inte.

Åren som följde gick efter snarlikt mönster och när jag blev äldre började cirkusen. Lunch med den ena, middag med den andre. Och hålla masken. Inte nämna mamma inför pappa eller tvärs om. När jag sedan fick pojkvän blev det än mer cirkus, för då skulle tre besök in på en och samma dag. Och så tävlingen - vad fick du av din mamma/pappa då samt låta lagom glad när jag berättade. Och oavsett när jag lämnade så visste jag att resten av dagen skulle bli dövad med alkohol.

Och samtidigt visste jag att både mamma & pappa innerst inne älskade julen. Saknade de stunder som vi delat när vi var små barn. Och därför var det en sorglig dag för dem.

Mina första jular med egna barn försökte jag göra till minnesvärda stunder för oss, i all enkelhet och med mysiga traditioner. Samtidigt bar jag med mig sorgen efterr mamma som valde att dö strax före jul. Och sedan blev pappa dement, varför middagens med honom oftast präglades av hans irritation såsom vanligt är. Och de senaste jularna fick pappa tillbringa på hemmet, då han inte klarade av förflyttningar.

Och nu finns inte pappa längre. Första julen utan vare sig mamma eller pappa. Den första som vi kan göra till vår egen, utan då,iga samveten.

Jag hoppas vi ska hitta lite frid, gemenskap. Och skapa bra minnen för oss. Som framtida minnen.

Sista minuten?

Somliga är så välnavade att de blev klara i slutet av sommaren. Andra är mer som jag, sporadiska inköp här och där som helt plötsligt bildar en helhet. Och återigen andra är lite mer äventyrliga och väntar till sista minuten.

Själv ägnade jag gårdagskvällen åt att imunda den ädla drycken champagne och slå in de sista paketen. I år lyckades jag förmodligen slå någon form av rekord då det blev både getter och kycklingar, fotbollar och skolböcker samt skolgång. För oss tämligen osexiga och föga glamorösa ting, men för andra livsförändrande.

Av en god vän har jag fått en fyrfota vän som knatar omkring någonstans och glufsar gräs. Min namne och jag har vissa likheter, envisa och vi gillar inte att bli kammade mothårs. Den största skillnaden är dock att min namne har möjligheten att förändra livet för någon, vilket jag förmodligen aldrig kommer att få.

Kanske är Du ute i sista minuten? Eller har Du drabbats av överkonsumtionens dåliga samvete? Eller vill Du också ha en namne som knatar omkring med Ditt namn?

Då går Du och klickar Dig fram. Går fortare än Du HIT hinner säga GOD JUL!

Såklart får jag inte länken att fungera men då får Du jobba lite extra genom att skriva:

www.actionaid.se eller www. presentermotfattigdom.se

Borta....

Skrev ett långt och känslosamt inlägg, men det blev tydligen någon form av censur för borta är det. Så om någon kom hit pga pingandet så ber jag allra ödmjukast om ursäkt. Men tyvärr kan jag inte återskapa känslan just nu, efter att ha imundigat adventsglöggen och kurat ihop mig i soffan.

Å andra sidan kanske ni fått tillräckligt av mitt emotionella filosoferande för ett tag framöver.

Och med det bjuder jag er godnatt. Ska dejta lite med en ny bekantskap vid namnet mr Ford. Inte Harrison utan Jamie. So far so good!

Vaknar tidigt till ljudet av ett intensivt regn som faller tungt mot taget. Skönt utvilad efter en natt helt utan drömmar. Helt tyst och fridfullt, bara regnet som håller mig sällskap.

Det är tyst i Trollskogen så här i vintertid, nu när alla sommargäster har bommat igen till dess att våren gör oss sällskap igen. Jag älskar det lugn som finns härute då. Att vara ensam med skogen som sällskap. Se ett rådjur ta sin tidiga morgonpromenad, höra räven som letar intresserat bland buskarna.

En helg dag framför, utan småsten. Att fylla med en promenad i regnet, en kopp te uppkrupen i soffan. Läsa, sova, tänka. Bara vara en stund och ladda batterierna.

En frizon att hämta energi ifrån. Något jag behöver då och då. Och som jag har förmånen att ha.

Ibland behövs det inte så mycket för att hitta lycka en stund.

Sitter i soffan och gråter till Svesnka Hjältar. Jag gillar att gråta till historier med lyckliga slut, över fina modiga människor. Och justbidag känns det helt perfekt, bara jag och Mellantrollet ute i tystnaden på landet. Passar på att gråta för sånt som varit jobbigt de senaste åren, så det blir något av en rening.

Igår var det julmiddag med kunder, som intog på Globens annex och det var väl som väntat. Halvdan mat, knökafullt med folk och stor show till det. Showen var bra och bordet placerat längst fram vid scen så vi hade några artister som ålade sig fram på vårt bord. Passade på att hålla handen med Danny en liten stund, dock såg han lite förvånad ut för jag hade just smort in händerna lite väl mycket.

Brolle och Danny hade damerna klart i sig grepp och hade lätt kunna fått ligga med majoriteten av den kvinnliga publiken. Undertecknad hade nog sinnat sig om tillfälle hade getts.

Efter showen blev det Finlandsbåt för hela slanten. Fullast går först och raggningen var helt öppen utan någon som helst finess. Fanns nog en och annan som vaknade upp med ångest i 180. Partner som var så fin kvällen innan var nog inte alls lika attraktiv idag på morgonen. Själv vaknade jag med min vanliga partner, och helt fri från ångest om än lite tagen idag. Kan jag aldrig inse att jag ska inte headbanga? Nackspärren sitter som ett spännband och det lär bli en tidig kväll.

Men höll ju på att glömma.... Kvällens skämskudde! Tre män ur publiken kliver upp och kör ballongdansen inför flera tusen människor! Mot tusen spänn var i ersättning. Hur tänkte de där? Undrar om de är stolta över sin insats idag?

Karma

Funderar mycket som ni kanske har märkt. Borta ( eller på paus) är de lite mer humoristiska inläggen, men de kommer säkert tillbaka.
Som somliga av er vet så har jag en bloggmtill, som hålls fritt från denna då den enkom är fokuserad på en otroligt traumatisk händelse som drabbade oss för ett tag sedan.

Jag läste själv igenom den häromdagen då jag fåttmperspektiv till det som hände och min spontana tanke var; har detta hänt oss? Och hur i hela fridens namn tog vi oss igenom det? Men vi gjorde det och förhoppningsvis har det stärkt oss som människor, även om tilliten har fått sig en rejäl törn. Och det saknar jag.

Jag som alltid har sed saker och människor för vad de är, litat på att de inte har en " hidden agenda" kommer på mig själv att alltsom oftast undra" vad är det nu de är ute efter". Och jag vill inte att det skall vara så. Jag vägrar att bli en människa som är rädd. Jag kommer med en dåres envishet stå för det jag tycker.

Precis som alla andra har jag mina fel och brister, men jag tror att jag är medveten om dem. Och det är första steget till att kunna hantera dem. För att bli av med dem kommer jag aldrig. Ingen är perfekt och det finns heller ingen strävan i det.för det perfekta är som fabrikastillverkat glas, utan lyster och personlighet . Perfekt, men själlöst.

Så jag fortsätter min vadring här på vår jord, med mina små sprickor och skavanker. Älskar mig själv , mina familj och mina vänner. Och är trygg i att jag är älskad tillbaka.


Jag lämnar inte ut den andra bloggar hur som helst, men de som vill läsa kan maila mig.

Grand final

Lilltrollets dröm de senaste åren har varit att få se Idolfinalen live påmGloben. Och eftersom det har varit tufft för henne med den turbulens det är här hemma så tyckte vi att det var en bra "plåster på såret". De senaste veckorna har hon planerat, köpt Idol t-shirt, vattenfasta textilpennor och planerat strategin för att införskaffa autograferna.

Eftersom jag var sent ute så införskaffades vip biljetter, vilket innebar egen entré, buffé men framförallt besök av idolerna i vip loungen! Stor förväntan och mycket nervös tjej.

Så vad händer? Jo tack, två av de första att åkamut sveper förbi i ca 8 minuter, skriver så mycket de hinner men de lämnar hög is av ledsna barn efter sig.

Vi hämtat mod och satsar på efterköret då vi kan närma oss scenen. Där blev det en autograf.... Det stora problemet var alla vuxna som trängde sig brutalt fram för att få sitt kort, sin autgraf. Då har en tanig elvaåring inte mycket att komma med. Några få av idolerna var klart serviceinställda och gjorde sitt yttersta men en stor bunt av dem var ganska så nonchalant inställda till sina största fans - barnen!

Jag fattar att det är kaotiskt, mycket och trångt. Att alla inte kan hinna med alla och att några blir ledsna. Men idol är framförallt en grej för barnen, varför då inte lägga lite fokus på att de blir nöjda? Hur lätt hade det inte varit att i vip rummet ställa upp barnen i en kö, hålla undan de vuxna och sedan låta barnen få sina autografer? Att sälja vip paket med luddiga löften är inte okej. Barnen är framtidens konsumenter och jag tror många av dem kommer växa upp, luttrade och cyniska. Tack för det TV4!

För höga förväntningar?

I min värld är partnerskap ganska enkelt, man vill varandra väl och gör sitt bästa för att få företaget "familjen" att flyta så smidigt som möjligt. Men alltför oftast så fungerar det inte så. Det kommer prestige med i bilden, en tävling om vem som ska få rätt istället för vad som är bäst i situationen. Varför blir det så? Är det viktigare att ha rätt än att lösa ett problem? Måste inte vi som vuxna sätta vår egen prestige åtmsidan och agera vuxet i vår fostran av våra barn. Inse att alla barn är olika och det krävs olika ageranden i olika situationer.

Jag vet inte hur ofta jag från människor hör " jag vill ha respekt". För vad? Respekt är något man förtjänar, för att man agerar på ett sånt sätt att omgivningen kan förstå hur man handlar. Och det gäller i allra högsta grad barn. Att slå näven i bordet, brösta sig och säga " för jag bestämmer så" fungerar inte på lite större barn. Självklart ska de vuxna sätta de flesta reglerna men vi måste även till största delen se till att få med barnen på tåget. Genom att motivera dem eller helt enkelt, för att de respekterar oss och förstår att vi har rätt. Men då måste vi först ha kommit dithän att vi agerar vuxet. Inte alltid helt lätt, men då får vi kämpa lite till. Och om vi hjälps åt går det lättare!

Tack...för ingenting

Trollfar var hos sina föräldrar idag och informerade dem då om läget med Mellantrollet. Direkt efter att de åkt ringer svärmor mig, för första gången på säkert en månad.

Hon är ytterst medkännande, förstår hur tufft vi har det och avslutar med det sedvanliga "men vi tänker på er"! Precis som om det skulle vara någon tröst. Vad man behöver i en situation som vår är ren praktisk hjälp, någon slag fristad dit barnen kan ta sig ibland. Som vila för både dem och oss. Men det går inte. För de orkar inte. Vilket de aldrig gjort och aldrig kommer att göra. Sanningen är att de vill inte.

Vilket jag ganska direkt påpekade när svärmor sa den sedvanliga klyscha "säg till om vi kan vara till hjälp". Jag kanske är tuff och för direkt, men jag orkar inte med skitsnacket. Vi får massor med förståelse och tankar, men när det kommer till kritan är det ett fåtal människor som finns där och ger de hjälp och avlastning vi behöver. Och de är inte släkten!

Det jag dock inte kan förstå är hur man frivilligt kan välja bort sina barn och barnbarn. Och för vad? För att sitta hemma, framför tv:n och dricka alltför mycket vin, tycka synd om sig själva. Samt beklaga sig över att de har de tråkigt!

Very very strange.....

Fattar nada...

Hörde på nyheterna i veckan att det ska bli förbud mot tidelag, dvs sex med djur. Tidigare har det bara varit förbjudet om djuren lidit..

Och hur vet man om djuren led eller uppskattade det? Det är ju inte direkt så att de kunde protestera....

I veckan hade Lilltrollets klass det efterlängtade discot som började planeras direkt vid skolstart. Ett helt gäng små raringar dör upp, killarna coola med häng och vax i håret medan tjejerna visade en något större variation. Somliga var små prinsessor med lackskor och glittrig klänning, de coola tjejerna i disco top och tights. Och så hade vi de ubercoola, med MJ knacka och jeans.. Gemensamt för alla dock var lite rosa på både läppar och kind.

Disco dunk på högsta volym, somliga attackerade dansgolvet direkt medan andra var lite mer svårflirtade., några fällde tårar då de inte blev uppbjudna och andra drog helt sonika upp önskad partner på golvet. Allt som allt blev det en lyckad kväll och några fick t o m en pojk/ flickvän!

Det som fascinerade var hur vissa saker aldrig ändras, trots att det är nästan ett halvt sekel sedan jag själv var på motsvarande evenemang.
Där fanns den tuffa tjejen som hamnade höst i rankning vid ryska posten. Inte p g à sitt utseende , utan för att hon var den enda som tordes pussas på mun. Där fanns den söta med långt lockig hår och stora ögon, som alla killar hyste seriös förälskelse i. Den coole killen som stod i centrum för alla tjejers beundran, lite lagom busig och gränsöverskridande. Definitivt inte den snyggaste eller justaste, utan hela charmen bestående av "bad boy" stämpeln.

Turligt en nog växer de upp, skaffar sig andra preferenser och framförallt mognar. I alla fall de flesta av dem.

Missing you

När turbo tillvaron slår till längtar jag. Efter stunder jag haft där harmonin var total, där jag kände mig lycklig. Tillfreds. Och även om man på sistone kunnat tro att mitt liv bara varit en kamp så är det självklart inte så.

Jag tror att jag har haft förmånen att fått uppleva både mer händelser och mer kärlek än många. Och de guldkornen finns för alltid bevarade i mitt inre. Relativt nyligen hamnade jag i ett mycket naket och ärligt samtal, då vi osökt kom in på tillfällen av närhet. Öppenhet. Inte nödvändigtvis med fokus på kärlek. Och jag har en sådan stund bland mina guldkorn.

Det är ute i skärgården. På en ö helt fri från de turister som befolkar den sommartid. Hösten har kommit med full styrka. Regnet renar allt med sina tunga droppar och vinden kämparbför att få övertaget.

Det är mörkt, en riktig svärta så kompakt men ändå varm. Vi är trygga i värmen från den öppna spisen. Naturens musik är det enda som hörs.

Och så samtalet. Naket och öppet. Utan moral, pekpinnar eller ifrågasättande. Tankar. Filosofier. Allt fyllde natten när den sakta gick mot dag.

Jag har aldrig förr i mitt liv gråtit så renande tårar, blivit så själsligen trygg. Det var en magiskt stund, en milstolpe i mitt liv. Och den präglar mig fortfarande, när jag i stunder tar fram den. Och jag hoppas att jag kommer få möta något liknande igen. Om inte, så har jag ändå minnet kvar.

Totalt kaos....

Mellantrollet mår inte bra. Den kommande utredningen ligger och spökar. Hon har totalt hysteriska utbrott där vokabuläret och grovt och elakt. Hon gör helt vansinniga saker och sedan blåljuger. Och jag kan inte hantera det. Kan inte alltid hålla mig lugn och då blir det etter värre. Och lilltrollet får självklart ta mycket skit. Och hon blir arg på mig för att jag inte kan lösa det. Och den kan jag inte.

Just nu är jag en totalt misslyckad förälder som bara gråter. Och fattar inte hur jag ska fixa det här. Hur vi ska få någon harmoni i skiten.

Det känns som om jag måste "offra" ett barn på bekostnad på det andra. Och vad gör jag? Och vsrifråån jämtar jag kraften?

Imorgon kanske jag har svar. Men idag vill jag bara gömma mig från världen. Från ansvaret. Från plikten.

Men... Imorgon är en ny dag och då kanske jag har mer kraft. Hoppas jag.

Gummikvinna?

Eftersom jag inte längre är helt purung och kroppen har fått utstå en del genom åren så behöver jag lite experthjälp med jämna mellanrum. Bara för att få ihop alla delar på plats och förhoppningsvis stannar där. Bengan benknäckare är en av dessa experter. Uåålevelsen kan enklast beskrivas som njutningsfylld tortyr. Men känslan efterråt är värd vartenda lite smärtsamt ögonblick.

Tur i oturen är Bengan en liten skinntorr farbror med skratt som en åsna. Totalt könslös och tur är väl det för annars hade det kunnat bli lite lätt genant. Iförd enkom underkläder ligger jag på rygg, ett knä på vardera sidan om huvudet och ovanpå alltihop hänger bengan som glatt skriker " håll emot".......

Melankoli..

Ett väldigt vackert ord, som beskriver en dubbelbottnad känsla. En känsla med lycka omgiven av sorg, saknad och kanske även viss smärta. Men ändå en lycka.

Jag är melankolisk. Kanske är det åldern, kanske är det livet. Kanske är det jag. Oavsett vilket så är det så det är. Och som alltid när den känslan lever i mig så bubblar orden. Uttrycken jag måste få ur mig. Tankarna som lever i mig. Längtan som bubblar efter något som jag inte kan uttrycka. Saknaden efter sådant som varit och kanske aldrig kommer igen.

Jag har hittad tillbaka till min fristad i bloggen. Oavsett vem som läser, oavsett hur det väljs att tolkas så är det mitt. Mina tankar, mina känslor. Min frizon. Utan filter. Det är en befrielse, men jag saknar ändå mötet. Kommentarerna. Delandet av känslan.

Jag tänker mycket på möten. Händelser. Upplevelser. På de tankar de väckt. De känslor de mynnat ut i. Somliga människor finns kvar i mitt liv. Andra passerade en kort tid, men deras avtryck blev desto större. Främlingar vars liv jag delade en stund. Dessa möten har varit med och format mig. Några saknar jag stort då de för alltid gjort ett avtryck i min själ, andra fyllde en plats där och då. Men ändå är nyfikenheten stor.

Hur är det med dem idag? De jag delat upplevelserna med.

Kvinnan jag träffade på nätet efter min mammas självmord. Vi delade samma upplevelse och läkte varandra. En främling men ändå någon som kom in under mitt skinn.

Hur gick det för tonåringen som jag mötte i bloggen? Som mådde dåligt och ville hitta en utväg.

Vännen jag delade så stor del av mitt liv med, men som valde en annan väg. En som jag inte kunde dela.

En annan vän som delade sina djupa funderingar om livet. Vars ord stämde in på mina. Som funderade över vägvalen. Som sökte en känsla. Ville fylla en saknad.

Jag vet att vissa svar får man aldrig. Att jag får leva i ovissheten, trots min nyfikenhet. Men jag är nyfiken. Vill veta. Men jag får trösta mig med förhoppningen att de hittade vad de sökte. Att livet var snällt mot dem. Att de hittade friden. Lyckan. Harmonin

Nästa kapitel

Att vara en udda fågel är aldrig lätt. Att som barn vara en udda fågel är än svårare. Mitt älskade mellantroll har fått kämpa, ända från den stund hon planterades hos mig. Men hon kämpade, hon hängde kvar och hon blev till. Hon är en kämpe utan dess like och stark.

Men samtidigt så skör. Så hudlös. Så underbart vacker naiv inför livet i kombination men ett intellekt som är så starkt, så djuplodande men ändå så aningslöst.

Jag trodde vi hade den tuffaste tiden bakom oss. Att vår kamp, vårt slit och hennes arbete var i det mesta klart. Att hon nu var redo att sakta ta stegen in i tonåren, med vår stöttning. Vår kärlek och trygghet med sig. Men så är inte fallet.

Arbetet har bara börjat. Och vi har en lång resa framför oss. En tuff sådan. Att försöka bygga upp ett skyddsnät som kan ersätta det filter hon saknar. Att stärka henne i att säga nej, att våga säga nej. Att hjälpa henne sortera de onda från de goda. Att ge henne verktygen att se verkligheten för vad den är, men samtidigt låta hennes mjuka naivitet få leva kvar.

Att låta denna udda fågel, men hennes mångfacceterade sinne få växa upp och bibehålla sin unikitet. Att låta henne få vara annorlunda, oemotståndlig i sin öppna själ. Att låta henne få vara trygg. Omgiven av människor som ömt skyddar henne. Hjälper henne att hitta styrka. Hitta medel att filtrera.

Äntligen ser vi en möjlighet att få den hjälp vi skrikit efter. Att få på pränt att egenheterna inte är valfria, uppfostringsbara utan just egenheter, som följt henne med in i livet. Att hon behöver vår förståelse, vårt skydd mer än andra barn. Och att även omgivningen är skyldig att ge henne detta.

För mig är det än trygghet, även om jag självklart önskat att det sett annorlunda ut. Det hade varit lättare. Men å andra sidan, om det gjort det så hade hon inte varit min udda, vackra fågel. Min "fula ankunge" som befunnit sig i fel vatten, men snart kommer få simma bland svanarna. Och få simma tryggt. Medveten om att tryggheten, kärleken finns där. Från oss som förstår att uppskatta det som är annorlunda.

Att bli berörd....

Idag är en strålande vacker dag, himmlen är blå och solen gör sitt för att värma våra själar efter några dagar i mörker. Klar hög luft, bleknande färger och världen ser ut som en akvarellmålning.

Jag känner mig intensivt medveten om allt runt om mig. Inte på ett iaktagande, reflekterande sätt utan deltagande. Som att det som sker berör mig, påverkar mig och inte bara händer i utkanten av mitt liv.

Att bli berörd är häftigt. När känslorna kryper under skinnet, när de söker sig till själen så vaknar alla sinnen. Kroppen är levande, sinnet mottagligt och allt blir så mycket mer intensivt. Vackert, men även melankoliskt. För inget är för evigt. Det gäller att njuta när det pågår.

Att låta sig bli berörd. Av en vacker film. En låt som talar till själen. En bild där känslorna träder fram. En bok där handlingen väcker tankar. Möten i livet. Med människor. Med upplevelser. Med händelser.


Jag inser att jag alltför oftast stänger av. Fastnar i vardagen. I agerandet. I plikterna och ansvaret. Glömmer att njuta. Ta för mig av det enkla. Stanna upp och andas. Att bli berörd.

Även advokater bör ha moral!

Läser i tidningen om rättegången mot avskummet som anklagas för våldtäkt på en 12 åring i Stockholm, på ljusan dag. Det är inte Guds bästa barn, mannen är tidigare dömd för mord och har väl även haft en del annat fuffens för sig.

Visst ska en advokat strida för sin klient men det måste väl finnas gränser? Advokaten försöker få det till att flickan kan ha gått in i porten för att kissa och råkat då sätta sig där den anklagades sekret hamnat!!!! Flickan är 12 år och ska alltså ifrågasättas!!!

För det första annars jag att de som våldtar barn eller förgriper sig på dem ska ha lagens strängaste straff. För det andra anser jag att advokater som agerar som ovan nämnda advokat är ett rent äckel!!!!!!! Må sniglarna sätta sig på hans ögon och aldrig släppa taget!

Att skriva är aldrig något problem. Det som är svårt är att inte skriva om vissa saker. Det händer så mycket just nu, inga världen välvande men viktiga saker i min lilla privata sfär. Saker som i allra högsta grad påverkar min vardag. Både tuffa sådana och njutbaravsådana, men jag kan inte skriva om det än. Först måste jag i mål för det handlar om andra människor, som kan bli påverkade av mina ord. Inte för att de läser här men människor i deras närhet gör så. Och som jag varit inne på tidigare så vet jag inte om jag fortfarande har kvar människan som svek mig, kvar som läsare alltså. Jag förmodar det för efter vad jag fått höra så upptar mitt liv tydligen en del plats fortfarande. Shit the same, men jag kommer inte ge upphov till fler samtalsämnen!

Om allt blir som det är tänkt och som jag hoppas så kommer vardagen bli enklare. Omgivningen mer tolerant och förhoppningsvis kan vi få det stöd och den avlastning vi saknat.

Nu börjar julen närma sig och jag ser fram emot den på ett helt annat sätt än tidigare. Första julen utan pappa, men det är faktiskt med viss lättnad för de senaste jularna har mest varit ett dåligt samvete. När vi suttit med familjen och haft trevligt har pappa suttit ensam i sin fåtölj, smed tv:n som sällskap. Visserligen har jag inte haft något direkt val eftersom vi inte kunde flytta honom utan stora konsekvenser. Alternativet hade varit att fira julen hos honom, vilket inte heller gått då han inte klarade av mycket folk utan helst ville bara sova. Och i valet mellan min far och mina barn valde jag alltid mina barn vilket jag tror att pappa förstod.

Men visst finns där ändå en sorg och saknad. När jag ser en äldre herre i trenchcoat, tänds en cigarett och småmuttra lite för sig själv så kommer pappa osökt fram. Men nu gör inte bilderna längre ont, de är mer en melankolisk känsla i dem. Ett sakta farväl där tårarna blir färre och sorgen mindre.

Några dagar senare...

Är det onsdag och harmonin råder åter i trollfamiljen. Mitt opedagogiska utbrott gav effekt och de små damerna har skött sig över förväntan. Inte ens trollfar kan jag gnälla på och då är det kors i taket tycker han.

Däremot råder det konstant tidsbrist och det är definitivt inte pga dålig planering för jag är logistikens okrönta drottning (här ville rättstavningen ha det till degigt men det är inte min kropp vi talat om!). Jag börjar tro att den där boken som jag har i huvudet aldrig kommer att komma på pränt, glasfaten jag ser framför mig blir aldrig gjorda och den där kroppen som skall tordas gå på stranden utan kaftan lär,aldrig bli formad. Men what the heck, en gör så,gott en kan och just nu ärmdet fullt fokus på barnen. Är ingen lek med två prepubertala damer samtidigt. Lägger man sedan till att det finns vissa svårigheter för en av dem så får man agendan fulltecknad. Å andra sidan, den insats som görs nu kommer förmodligen vara dem till nytta längre fram i livet.

Helen Mirren är en bit äldre än mig och harnlyckats med sin figur så där finns en chans. Att debutera som författare vid pensionsålder kan ju på ett sett vara lite unikt, framförallt om jag ger mig in i ett litet udda gebit. Kan ju till och med bli den där berömda USP'n som gör att jag hamnar högt upp på bestsellerlistorna ( sa hon ödmjukt). Glaset då? Ja, det får nog bli en hobby trots allt. Men som Meatloaf sa, Two out of three ain't bad!

En riktig jäkla söndag....

Vissa dagar flyter allt perfekt och harmonin hägrar. Sen så kommer en dag när allt bara går i baklås. Idag var en sån dag. Små gnabb från morgon till kväll. Om precis allt. Som en mycket lång och utdragen tortyr och nu på kvällen fick jag nog.. Näven i bordet och ingen pedagogik what so ever. Så nu sitter jag är och kokar, inser att jag förmodligen kommer bli tvungen att dra i mig lugnande för att klara av tonåren som komma skall. Eller så flyttar jag hemifrån!

Sjuk vård....

Äldrevården katastrof, psykvården existerar knappt, läraryrket på väg att utarmas. Och ändå tror vi att våra barn ska växa upp till respektfulla, medkännande och ansvarsfulla vuxna. När alla signaler vi ger dem påvisar att arbeta med människor, att vårda/ lära, är ett lågprioriterat yrke där lönen är låg och resurserna ringa.

Däremot kan man tjäna storkovan och hamna högt i hierarkin om man spekulerar i börsens uppgång och nedgång.

Jag har Inge emot att duktiga människor tjänar pengar på sitt arbete oavsett inom vilket gebit. Det jag opponerar mig är att det i princip aldrig går att få en vettig lön om man arbetar inom någon form av omsorg, på rent operativ nivå.

Jag tror att samhället i förlängningen skulle spara massor av pengar om resurserna satsades på barnen vid unga år, en bra skola med engagerade lärare skulle i många fall kunna kompensera frånvarande föräldrar, minska mo bingen, stärka barnens självkänsla och självklart öka deras kunskaper. De skulle då gå ut i vuxenvärlden mer rustade och redo vilket i sin tur skulle leda till att färre blir utslagna, utbrända och den själsliga ångesten mindre.

Men för att åstadkomma det tror jag att man måste höja statusen på den hör typen av yrken, bl à genom högre löner och mer resurser.
Och nu, inte sen. För många barn och ungdomar mår skit idag. Och de får inte hjälp. För ingen orkar se. Ingen orkar bry sig. Tyvärr

Nya vänner och gamla bekanta...

En tanke som jag förmodligen inte är ensam om att reflektera över är vilka möjligheter internet idag innebär vad gäller att hitta nya vänner och återuppta gamla bekantskaper. Det går så fort, är så enkelt och jag vet att det är tid som jag inte skulle lägga ned om inte nätet fanns.

Häromdagen fick jag mail från en bekant jag inte hört av på över 20 år! Allt genom lite enkel surfing på face book. Det hade aldrig hänt om vi skulle använt oss av den gamla hederliga varianten med telefonkatalogen.

Jag har även som så många andra blivit helt hooked på Word feud. Roligt tidsfördriv medan jag sitter på bussen, i reklampauserna mellan programen osv. Ibland åker jag på storstryk och ibland vinner jag stort vilket såklart boostar mitt ego. Dock roligast är de matcher där det är strid på kniven. Förutom nöjet så lär jag mig en hel del nya ord också, inte alls att förakta.

Jag har även hittat en del vänner genom WF vilket är häftigt. Börjar lite enkelt med "grattis, bra spelat osv" och somligt har utvecklat sig till riktigt roliga konversationer, andra till mer djupsinniga dialoger om existensiella frågor. Och det är häftigt hur man kan "hitta" varandra i samtalen, trots att det är en total främling på andra sidan. Precis som det var när jag startade bloggen. Genom kommentarerna och ordväxlingarna som uppstod utkristalliserade sig ett helt gäng underbara människor som jag fortfarande har kontakt med. Och där jag räknar somliga av dem till mina bästa vänner.

Hade jag träffat samma människor i verkliga livet så är frågan om vi hade gett varandra en chans? Eller om vi överhuvudtaget hade mötts?

Slut på ego!

Nu har jag ältat mina känslor både hit och dit. En riktig ego tripp som det får vara slut med! Jag har fin familj, bra vänner, tak över huvudet och tar saker som mat, vatten m.m för givet. Så ser inte verkligheten ut i en stor del av världen. Många människor har inte en promille av vad jag har och de har ändå förmågan att uppskatta dagen mer än vad jag har..

Nu börjar vi närma oss julen med stormsteg och köphysterin har bara börjat. Somligt nyttigt men i mångt och mycket är det massor av inköp som hamnar i en garderob någonstans för att aldrig mer se dagens ljus. Och det leder mig osökt in på min vanliga rekommendation så hör års; ge gammelfaster, morfar eller storasyster något beständigt. Något som kan förändra livet utan alltför stor insats. Här hittar du ett bra utbud och något som verkligen är gåvor i julens ursprungliga anda,

Det är väl aldrig någon som har blivit besviken på att få en get i julklapp eller?

Bra början!

Vaknade och var arg. Hela dagen har gått i ilskans tecken. Tur att jag hållit mig undan från både vänner och kunder då. Och fryser gör jjag så att det värker i skelettet. Jag är inte skapt för mörker och kyla. Skulle förmodligen dansa på gatorna om jag just nu dra levde mitt liv i ljuset och värmen. Å andra siden skulle jag förmodligen skutta fram på kryckor imorgon med tanke på mitt track record.

Nu hat jag iaf inte längre en dotter som ser ut som en riktig emo. För dryga veckan kom jag hem från jobbet och hittade en tjej med kolsvart hår, trots förbud. Det tog två besök hos frissan och en ansenlig slant, men ser hon ut som mitt Mellantroll igen.

Inser att vi har inte ens börjat den riktiga tonårsrevolten och jag har två som ska genomgå den. Herre min je så mina nerver lär må de närmsta åren.......

Söndags melankoli

Inser att jag startat om bloggen med mycket djupa och i viss mån tungsinta tankar. Kan vara för att ett vemod bor inom mig, och jag är säkert inte ensam. Sommaren och de ljusa nätterna har lagts i träda och ute är det ett kompakt mörker i väntan på den första snön. Såklart det påverkar och i mitt fall bejakar det det tungsinta som finns inom mig. Men jag vill inte ha det så. Jag vill bejaka det som är ljust, glatt och som ändå finns där. Även om jag inte alltid kan se det.

Jag vill glädjas åt det vackra som finns, åt de fina människor jag har i min närhet. Det ligger i människans natur att sträva efter mer, framåt och så även jag. Men det gäller att inte för den saken skull glömma det jag har. Och även glädjas åt de fina stunder jag haft som har passerat. Även om de aldrig kommer åter så är de fina minnen. Istället för att sörja att se har passerat skall jag försöka glädjas åt att jag faktiskt fått uppleva dem. Och se fram emot de fina stunder som finns framför mig.

Just idag vet jag inte hur, men när melankolin har lagt sig kommer jag se nya vägar. Och de ska jag med tillförsikt vandra på. Med öppet sinne och nyfiket. Och jag ser fram emot att dela dem med de som står mig nära.

Att curla eller inte?

För några veckor sedan fyllde lilltrollet år. Planen var initialt att disco med en klasskamrat och då bjuda hela klassen. Tyvärr hoppar kompisen av dryga 2 veckor innan. Vårt alternativ då var att hitta ett alternativ eller ställa in. Vi valde ett alternativ som innebar att vi tog med 10 st av 30 på ett evenemang efter solan. De som lilltrollet umgås med efter skolan. Av ekonomiska skäl blev det en veckodag.

Samma dag som kalaset blir jag uppringd av en förälder som kraftigt ifrågasätter mitt agerande och tycker att jag bidrar till att frysa utt vissa barn. Att andra gjort på samma sätt ignorerar hon totalt. Avslutar med att informera läraren om mitt agerande. Vilket hon gör. Jag talar med läraren som säger att då att detta är något som sker utanför skoltid och därmed har hon ingen åsikt.

I veckan gick var det föräldramöte där klassens sammanhållning diskuteras och det konstateras att den är bra. Nämnda förälder försöker föra kalaset på agendan men får inget gensvar. Tror då att ärendet är lagt till handlingarna.

Idag kommer protokollet per mail. Avslutas med " på eget bevåg tar jag upp frågan om kalas " och sätter därefter upp "villkoren" för hur msn skall göra.

- alla kan bjuda alla om man vill
- vill man inte ska man bjuda 3-4 st och inte 10
- man ska inte ha det mitt i veckan

Och jag bara kokar!!!!!! Har jag fel? Eller är jag överkänslig? Gjorde jag fel?

Gårdagen var emotionell, med ett skal som sakta krackelerade och tårar dom äntligen förlöstes. Stllsamma, läkande tårar som förde med sig de rester av sorg som fortfarande funnits inbäddade i min själ. Natten var ett kaleidoskåp av drömmar med förankring i det verkliga livet. Och jag vaknade lättad. Som förlöst från den tyngd av ansvar och tungsinne jag burit med mig. Att slippa känslan av att jag måste orka och istället känna lättnaden i att jag vill orka, jag kan.

Det tillsammans med den befriande insikten om att det finns en värld därute som stöttar mig, som vill mig väl och som gärna följer mig dit. Jag känner en fysisk lättnad i det, som om jag fyllts av stärkande luft..och de nyheter som igår kändes tunga att bära, är idag en känsla av möjligheter. Att få vandra nya vägar som leder till nya upplevelser är berikande. Och jag vandrar inte ensam.

Long time no see

Fick ett mail idag som kort och koncist sa "jag saknar din blogg". Och då väcktes lusten i mig, jag insåg att även jag saknade den. Ventilen där jag fritt kan tömma mig på tankar och känslor. Jag hat saknat ert stöd och era kommentarer. Jag har saknat helt enkelt.

Häromdagen hade jag ett djupt samtal med en ny vän. Mitt i samtalet säger hon "men hur har du orkat" varpå jag rutinmässigt svarar "för att jag måste". Men med dessa enkla raka ord petade hon hål på mitt skal och jag kände hur jäkla tufft det faktiskt varit och understundom fortfarande är. Samtidigt var det skönt för många av spänningarna släppte, känslorna kom fram och jag känner mig mer närvarande.

Genomgår just nu en process där vi måste söka svar och lösningar på ett av de problem vi kämpat med. Och för att göra det måste vi se i backspegeln. Vilket gör ont. Att se de förhoppningar som funnits, de strider vi fått utkämpa och inse att vi måste fortsätta. Att vi inte tillnärmelsevis börjat vår väg mot " lösningen". Och att detta förmodligen är en resa utan slut.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Och just idag är det av mindre vikt. För just idag ägnar jag mig åt att känna. Vara i nuet. För en ny dag kommer alltid!

En ny vår...

Det är ganska mysko hur livet fortsätter även när omtumlande händelser sker. Jobb som skall skötas, räkningar att betala, läxor att läsas, barn att uppfostra osv. Ibland önskar jag att jag kunde få en bubbla att krypa in i, att få en halvtimme/timme om dagen där jag fick gå in i min kokong. Ligga i fosterställning och sörja. Stänga ute alla måsten och plikter, för att sedan hämta kraft och gå vidare. Jag försöker ta mig de stunderna, om än korta sådana. En stilla stund på balkongen när lägenheten är tyst och alla sover. Kör en extra sväng med bilen och låter hjärnan spela filmerna från min barndom, medan tårarna sakta rinner ned för kinden. Och efter varje sådan stund känner jag hur sorgen sakta kommer till ro, finner sig till rätta och gör lite mindre ont. Kraften återkommer och jag kan känna glädjen över att pappa fick ett fint slut. En slut där inga lösa trådar fanns, där alla oklarheter rätts ut och där relationerna var harmoniska. Han fick gå i frid och han fick vår kärlek med sig, till skillnad från det dramatiska slut som min mor mötte. Detaljerna kring begravningen är klara och vi känner tillförsikt i att vi skapat en stund som är väldigt mycket pappa. Sånger som han älskade, om än något okonventionella vid en begravning följt av en lunch där husmanskost står på bordet. En cermoni anpassad för en man vars devis var "ju enklare desto bättre". Jag tror pappa kommer titta ned på oss, nicka nöjt och tänka "vilka förnuftiga barn jag ändå lyckades fostra". Sedan kan han slå sig till ro med bridgegänget däruppe, stolt över den sista högtidsstund han får här på jorden. Tills vi ses igen.

Nästa kapitel

Idag var jag i pappas lägenhet första gången sedan han gick bort. Det var en blandad känsla när jag öppnade dörren, en del av mig kände lättnad att få rensa och gå vidare samtidigt som en del av mig bara ville vända, stänga dörren och glömma bort att pappa inte längre fanns. Att se stolen där han satt, med fötterna på pallen och pläden i knäet. Askfatet fullt och kaffe koppen halvtom. Precis som om han bara var ute för ögonblicket. Men så var det inte. Det var tyst. Själen hade lämnat och det var tomt. Vi hade redan innan bestämt att en firma skulle få ta hand om allt, lämna pappas kläder till insamling, möbler till välgörenhet osv. Däremot skulle vi gå igenom de minnen som fanns, plocka det som minde oss om vår barndom. Att se bilder på pappa som ung och förväntansfull inför vad livet hade att erbjuda, se bilder av honom som ung far, stolt och lycklig. Försöka förstå vad som hände under vägens gång. Hur hade denne unge man med glädje i blick kunnat förvandlas till den ganske inåtvände, tystlåtne far som jag upplevde som barn och tonåring? Var det skilsmässan från mamma som tog ifrån honom gnistan? Som gjorde att han såg cyniskt på livet och hade svårt att glädjas åt det enkla? Jag kommer aldrig att få veta. Jag kan bara hoppas att de upplevelser han hade i livet ändå någonstans bringade honom lycka och glädje. Att han kände att han gjort sitt avtryck på jorden. Och att han kommer bli ihågkommen med värme och respekt från sina vänner&arbetskamrater. Och med kärlek från sina barn. Mer än så kan man inte begära.

Ett steg i taget

Idag träffade jag en tjej som jag lärt känna via arbetet. Hon tycker att jag är stark, varm och en hel del andra superlativ. Och förmodligen kanske jag är det i hennes ögon, då hon enligt egen utsago så här långt haft ett lyckligt och harmoniskt liv. Däremot sa hon något mycket klokt, som har funnits i bakhuvudet men som jag inte kunnat uttrycka för mig själv. "För att klara av det som Du drabbats av måste man vara stark, och det är Du, men jag tror att det tyvärr inneburit att Du tappat spontaniteten. Att Du fått ett lugn i Dig är iofs bra, men det har skett på bekostnad av den sprudlande livsglädjen". Och det är så jag känner. Jag är harmonisk, jag är stark och jag mår bra. Men tyvärr är det sällan jag är spontan, sällan sprudlar och skrattar spontant. Jag saknar det. Jag vill gärna ha det tillbaka för jag känner mig så infernaliskt vuxen och klok ibland. Jag vill fånga dagen, jag vill vara barnslig. Jag vill vara mer lättsam i sinnet. Och jag hoppas det kommer åter. Jag tar ett steg i taget och hoppas på det bästa!

En bit barndom åter....

Idag ringde jag runt till några av pappas vänner, för att meddela att pappa somnat in och vilken dag som var bokat för begravning. Inte helt enkelt, för de är själva i samma ålder och självklart blir det en påminnelse om vad som väntar inom en inte alltför lång framtid. En av dem jag pratade med var en kvinna som en gång i tiden var min mamma & pappas bästa vänner, tillsammans med sin numera framlidne man. Denna kvinna var min stora idol i barndomen. Hon såg ut som en svensk upplaga av Liz Taylor, med mörka ögon och kolsvart hår. Alltid en snygg makeup och eleganta klänningar, mörk röst och alltid snar till skratt. Hon var min mammas bästa väninna i barndomen och vi tillbrinagde mycket tid tillsammans. Lämpligt nog hade de två killar som var i samma ålder som min syster och jag. Vi umgicks året om, men det är somrarna som satt sin starkaste prägel. Och vid det långa samtalet vi hade idag pratade vi minnen. Om underbara båtturer där solen självklart alltid sken. Om kräftfiske i Trosa ån som slutade i kalabalik då vi barn tyckte synd om kräftorna och släppte ut dem på köksgolvet. Om födelsedagar som firades ute i det fria, men Hallonsoda och hembakade kakor. Om långa lata dagar vid vår alldeles egna undangömda strand "Komötet". Och hon berättade om hur pappa var mot oss barn, minnen och bilder som jag inte har men som hon så målande beskrev för mig att de blev verkliga. Hon kände oss alla så väl, på den tiden vi fortfarande var en familj. Och hon fyllde de tomrum jag känt med vackra ord om att vi en gång i världen var just det, en familj. En lycklig och glad sådan, med kärlek mellan mamma och pappa. Och en stolthet och kärlek till oss barn. Känslor som hos mig har gömts under det ok av problem och konflikter som följde efter mina föräldras skilsmässa, och som sedan har tonat bort när jag nu själv har en familj att ta hand om. Att höra hennes minnen gav mig en bit av barndomen åter. Och den gav mig vissheten att jag var ett älskat barn. Det kändes bra. Mycket bra.

Tack och lov för svensk vård eller "Änglar finns!"

Har hört så mycket ris om svensk sjukvård, om neddragningar och överfulla avdelningar. Om stressad personal och misstag som begåtts. Och det finns säkert, inte tu tal om det.

Dock måste jag om ett inlägg i debatten ge min syn på saken, baserat på pappas sista dagar i livet.

Pappa bodde på ett äldreboende, där var och en hade egen lägenhet. Han fick röka och ha sina saker omkring sig. Ta emot besök när han så önskade. Och samtidigt fick han omvård i form av tålmodiga, omhändertagande tjejer och killar som kom till honom varannan, var tredje timme. Inte ens på natten var han helt ensam, utan då smög nattpatrullen in och tittade till honom. Samma nattpatrull som såg till att pappa fick komma till sjukhus direkt när situationen så krävde.

Och på sjukhusets akutavdelning blev han varmt omhändertagen av människor som gjorde sitt bästa att lugna honom. Samma sak på avdelningen där han blev inlagd för observation och självklart på intensivvårdsavdelningen. De så honom som människa, hade alltid tid med ett leende och lite småprat. En varm klapp på kinden och de tilltalade honom med förnamn, fick honom att känna sig lugn i det stora, okända han hamnat i.

Och änglarna på palliativa avdelningen var något helt enormt upplyftande att få möte. Att komma till en avdelning där det var harmoni och värme, respekt och glädje trots att det var slutstationen gjorde att min ångest inför döden fick ge vika för den frid som infann sig.

Personalen var så varma och omtänksamma, både om patienter och de anhöriga. De mötte döden och sorgen så naturligt att det i sig var en tröst. Unga tjejer drog sig inte för att krama vuxna, okända tanter i sorgens stund. De erbjöd sin kompetens och sin empati förutsättningslöst.

Att få lämna livet på en sådan avdelning borde vara en förutsättning för alla. Att få leva sina sista dagar så värdigt, med så mycket värme, borde vara något vi alla fick uppleva. För oss själva och för våra anhöriga.

Igår ringde en av de sköterskor som var hos pappa när han tog sina sista andetag. Hon ville bara höra hur det var med oss. Om vi behövde hjälp med något, praktiskt eller emotionellt. En människa som mött mig och min far i några få timmar kunde visa sån omsorg kändes helt fantastiskt.

Om det finns några änglar här på jorden så är det på Palliativa avdelningen på Södertälje Sjukhus de finns!

Sov gott pappa

Det är så många tankar som virvlar runt i mitt huvud. Minnen av olika sorter, från roliga stunder. Från svåra stunder. Från tillfällen när Du fanns där för mig, men också från stunder när Du svek mig.

När jag hjäpte Dig att flytta till äldreboendet för några år sedan kändes det som om jag sa adjö, rent emotionellt. Du var på väg in i Din egen värld och stunderna av kontakt blev allt färre. Du satt själv i halvmörkret och föredrog TVn som sällskap. Ungefär som Du alltid gjort. Din devis genom åren var alltid att ingen var tillräckligt intelligent för att Du skulle stå ut med dem en längre tid. Förmodligen gällde det även Dina barn. Men det var ett försvar, en mur för att dölja den osäkerhet Du kände inför det emotionella, det sociala var inte Din starka sida men Du försökte.

Du gjorde Ditt bästa på det sätt Du kunde, med Dina förutsättningar. Och Du var en bra pappa, med tanke på de normer Du fått växa upp med. Du blev tidigt faderslös och hade ingen förebild. Du gjorde det Du trodde var rätt och mer än så kan ingen begära.

För några dagar sedan blev jag väckt mitt i natten. Det var nattpersonalen som ringde, Du hade panikångest och fick åka in till akuten. Jag ringde dit och läget var lugnt, så jag kunde somna om. Men det kunde jag inte utan ringde tidigt på morgonen. Då var Du inlagd och mycket orolig så jag lovade att komma ned direkt. Och när jag kom låg Du på intensiven, med lungödem och en massiv hjärtinfarkt och jag fick frågan om livsuppehållande åtgärder. Tvära kast och frågeställningar jag inte var beredd på.

Både jag och mina syskon visste att Din vilja var att inga åtgärder skulle sättas in, bara Du slapp att lida. Och det lovade läkaren, som trodde att det handlade om några få dagar. Sedan följde en 48 timmars vaka non stop, där Du pendlade mellan djup vila och panikattacker. Då var det skönt att finnas där, att kunna tala lugnande till Dig, hålla Din hand och få Dig att känna ett lugn.

Efter 2 dygn lyckades vi få Dig flyttad till den palliativa avdelningen och det var som en helt annan värld. Personligt inredda rum i ljusa, glada färger. En mjuk och personlig atmosfär och ständigt närvarande sköterskor utan minsta stress i vare sig röst eller rörelse. Och Du piggade på Dig! Trots att Du inte fått någon annan hjälp än morfin och lugnande så kämpade Du Dig kvar. Du var inte färdig än och trots att vi kände en glädje så blev det ändå en oro i detta.

För vi visste ju att slutet var på väg. Och vi var oroliga för att det skulle bli en berg- och dalbana av känslor. Trots att vi inte önskade Dig död så insåg vi samtidigt att det för Din skull, och även vår, vore att Du fick somna i lugn och frid. Inte att det skulle bli en utdragen process mellan hemmet och sjukhuset.

Jag satt hos Dig hela måndagen, vi tittade på korten jag hämtat och pratade om olika episoder i vårt liv. Och Du var mycket mer närvarande än vad Du varit de senaste fem åren och vi hade en bra dag. På kvällen får jag ett samtal från bror min, då hade Du suttit upp och ätit samt druckit en öl. Din vana trogen hade Du flirtat med sköterskorna och skällt på utbudet på TVn. Precis som gamla vanliga pappa alltså och en viss tro på mirakel började infinna sig.

Dagen efter börjar Du starkt, dricker kaffe och vill sedan ta en promenad med sköterskorna. Och då vill Ditt hjärta inte vara med längre. Då gick det fort, på bara några få minuter och jag hinner inte dit. Men ödet var ändå på vår sida, för min syster hann precis in på rummet och fick hålla Din hand inför Din sista resa.

Du somnade som Du velat, omgiven av unga söta tjejer med ett leende på läpparna. Och en bättre sista tid än Dina sista dagar kan man inte önska sig. Omsorg och värme, närhet och ljus. Och nu sover Du den eviga sömnen. Nu får Du äntligen den vila Du förtjänat. Och förmodligen flirtar Du vilt med änglarna!

Sov gott pappa, till vi ses igen.

Full fart fram!

Tankar....

Kan inte riktigt släppa det där med tjejer och deras intrigerande. Möjligen att mitt minne sviker mig, men jag kan inte komma ihåg att vi hade någon sådan hos oss när jag gick i skolan. Eller rättare sagt, vi hade en sådan tjej som ingick en allians med en annan ung fröken. Och jag var deras utsedda hackkyckling. Möjligen för att min mamma var områdets enda frånskilda dam. Kan även vara i kombination med att min mamma var egenföretagare, tjänade hyffsat med pengar och vi reste en hel del utomlands. Samt att min mor lade mycket pengar på kläder, framförallt till oss barn. Jag var alltså inte helt enligt normen. Och så var jag duktig i skolan. Kanske räckte det så?

Dock fick hennes aktiviteter aldrig riktigt fäste, för när det gått dryga året så ledsnade jag på tillmälen och förföljelse. Jag lackade ur och tände till på alla cylindrar när ännu en attack kom, hoppade ur träskorna och gav igen. Två saftiga slag med träskorna och ett års förföljelse försvann på ett kick. Jag hade sagt ifrån och min status ändrades från någon att hacka på till någon att räkna med. Inte för att jag förespråkar våld, men i detta fall var det tydligen något som hjälpte och efter den dagen hade vi 6 harmoniska år tillsammans i skolan där alla räknades. Alla fick vara med, även de som inte följde normen.

Mellantrollet har det inte så lätt just nu. Hon har vuxit snabbt på både längden och bredden, börjar se ut som en riktig tonåring med de behag som följer med samt är huvudet längre än de flesta tjejerna. Därtill har hon kommit in i puberteten sedan mer än ett år tillbaka. Ganska tufft vid så unga år och hon är den enda bland klasskamraterna. Det är aldrig lätt att vara först. Det är inte lätt att vara sist heller, men just för Mellantrollet tror jag att det hade varit bättre.

Nu sticker hon ut, vilket hon absolut inte vill göra och hennes kropp har en ålder som hennes mentalitet inte riktigt är redo för. En balansgång som är nog så svår.

Lägg till då att en av hennes s k "vänner" tillika klassens prinsessa, inte riktigt kan acceptera detta. Hon har kört med lite aktiviteter såsom;

- om Du inte gör som jag säger berättar jag för alla killar att Du har Din mens nu
- knäpper upp hennes bh band på lektionerna (och ja, hon måste ha bh)
- på en skolresa tog hon en av hennes bindor, skrev Mellantrollets namn och klistrade upp på killarnas dörr
- tjuvläser Mellantrollets dagbok och sprider ut innehållet efter eget tycke och smak

Läraren vet om detta och har talat med henne. Återkommit till mig och sagt att hon kategoriserar detta som mobbing men att tjejen ifråga lovat att sluta och hon tror på henne. En iofs beundransvärd inställning, men inte har det slutat. Istället blir det mer subtila medel, små kodord, blickar osv som inte innebär något för någon annan de än de två inblandade. Och Mellantrollet reagerar, men säger inget om vad som orsakat reaktionen för som hon säger;

- hur ska jag förklara en blick eller leende, som bara hon och jag vet vad det betyder?

Prata med tjejens mamma kanske någon tänker. Visst, men det är tyvärr samma mamma som vid en incident i somras när hennes dotter spred ut ett rykte svarade som så:

- jag anser att det är X ensak för hon är stor nog att klara sig själv. Hamnar hon i konflikt får hon lösa det själv, det är inte mitt problem.

Bra tänkt när man har en dotter som är 11-12 år...... Inte undra på att det blir problem barn emellan när man har sådana föräldrar.

Och nu till något helt annat....

Nu har jag varit mycket seriös och tyckt om det mesta. För de som följt mig ett tag så kanske ni får bilden av att jag har blivit vuxen och slutat klanta mig. Så är icke fallet. Däremot har jag inte varit lika öppenhjärtlig med mina fadäser som jag brukar. Men den som spar han har så här kommer ett litet gäng på ett bräde. Alla hämtade ur den dagliga tillvaron för Trollmor!

- Är hos sjukgymnasten för att fixa till min höft som fick sig en törn efter min flygtur i Frankrike förra året. Ligger på magen och blir knådad så svetten ryker för att sedan vända mig om för att fortsätta på rygg. Kadunk säger det och jag lyckas missa hela britsen för att med en ograciös duns landa på golvet. Kan väl säga att sjukgymnasten inte helt lyckades hålla sig för skratt. Däremot gjorde jag det.

- Har just handlat på det lokala snabbköpet och ska ut genom dörren. Ser att en äldre dam är på väg in så jag håller upp dörren, artig som jag är. Väntar. Och väntar. Men ingen kommer. Börjar tro att jag fått synvillor och knatar ut. Då ser jag damen i dörren igen. Damen är jag! Ridå....

Det finns en hel drös liknande incidenter från min vardag, men vi nöjer oss så här långt tycker jag.

Tjejer....

Varför finns det så ofta en "prinsessa" i alla klasser? En tjej som vid första anblicken är rolig, charmig, påhittig och favorit hos både skolkamrater & lärare. Och som bakom kulisserna manipulerar, styr och ställer. Som sätter regler och ramar för hur resten av tjejerna ska bete sig för att få vara med. Vara en i gänget. Starka och dominanta bland sina jämnåriga och följsamma inför vuxenvärlden.

Som med små subtila gester kan få en liten osäker tjej att raskt falla till föga, medan en starkare tjej protesterar hej vilt och hamnar själv i dålig dager. För hur förklarar man ett ironiskt höjt ögonbryn, en försmädlig liten viskning eller ett spydigt leende när det sker bakom kulisserna?

Hur blir de sådana? Vad är det för föräldrar de har som inte ser, som inte märker vad som händer bakom den till synes fina ytan. Som inte reagerar när barnet kommer hem med saker som "lånats" och sedan aldrig lämnas tillbaka. Som inte reagerar över att kamraterna konstant byts ut mot nya och de gamla förpassas snabbt in i skamvrån.

Visst finns det "prinsessor" som kan hantera sin popularitet på ett bra sätt, som är bra kamrater och som inte hänger sig åt det manipulativa spelet. Det är inte dem jag menar, jag menar de andra. De som jag själv stötte på i min barndom, dock turligen nog inte personligen utan genom kamrater i andra skolor. Som jag stött på genom kamraters barn, genom bonusdotterns skoltid, genom mina trollungars skoltid.

Det är helt okej att de är prinsessor, för självklart är det något hos dem som de andra gillar. Det jag vänder mig emot är den intollerans de ofta har mot de som inte vill ställa sig i ledet, mot de som är lite annorlunda.

Är killar likadana? Jag upplever det inte så , men å andra sidan har jag ingen direkt erfarenhet av det. Jag hoppas att mina döttrar aldrig ska uppnå den sortens popularitet, på de villkoren. För den håller inte i längden och den lämnar svårläkta ärr bakom sig, både hos dem själva och de som drabbats av deras "popularitetsregim".

Jag strejkar!

Att vara förälder är stort men också ett sju attans ansvar. Att vara mamma till två prepubertala damer tar på krafterna ibland. Att ena sekunden ha en kramig tjej som gärna leker för att i nästa sekund stå framför spegeln och hävda att ALLA har mascara, är inte alldeles enkelt att greppa. Det är liksom helt olika ingångsvinklar och ibland hänger jag inte med i svängarna.

Igår var en sådan dag, där båda damerna hade en drös med hormoner och orsakade sin mor än mer gråa hår. Det var läxor som inte skulle läsas, rum som inte skulle städas och en mamma som var "den värsta mamman på hela jorden".

Så då gick jag i strejk! Efter middagen deklarerade jag att jag msmmastrejkade, tog en bra bok och kröp ned i sängen. Alla konflikter hänvisades med varm hand till maken.

Döttrarna var lätt förvånade och undrade när strejken var över. Imorgon blev svaret, när jag är pigg och batterierna laddade!
Vilket är idag. Så nu är jag mamma igen.

Från hjärtat...

Jag har funderat mycket den senaste tiden på vad som hänt. Bloggen som var min stora ventil, där jag kunde lägga ut stort och smått. Helt plötsligt har jag lagt locket på. Blivit opersonlig och lämnat hjärtat utanför. Tänkt efter och censurerat innan jag skriver. För inte är livet helt rosenrött och alla problem borta. Fortfarande finns oron för Mellantrollet och Lilltrollet, konstigt vore väl annars då de fortfarande är små barn. Och Mellantrollet är en speciell person vilket inte alltid är helt enkelt för henne.

Varför blev det så här då? Ni som känner mig väl, i verkliga livet, ni vet förklaringen. Ni andra, även om ni inte är så många kvar, tror förmodligen att jag tappat lusten för bloggandet men så är inte fallet. Jag vet att jag har varit inne på den här linjen tidigare, gett er några små hintar men inte öppnat upp till fullo. Det tror jag inte att jag är redo att göra nu heller.

Kort kan väl sägas att jag en gång litade väldigt mycket på en människa som fanns i mina döttrars värld. En människa jag utelämnade allt till, inklusive bloggen. Jag trodde förtroendet var ömsesidigt, men så var icke fallet. Jag vet inte om personen ifråga fortfarande läser bloggen, men jag törs inte chansa för det jag tidigare skrivit om gällande mina barn har personen ifråga använt mot mig. Förvanskat det, ryckt det ur sitt sammanhang och omvandlat mina ord så att de istället blev knivhugg i ryggen.

Denna personen var en av de drivande i den ryktesspridning som ledde till att Lilltrollet bytte skola. Och jag vill inte ge den här personen ett endaste litet frö att förgifta igen. Förhoppningsvis har personens intresse för mig och min familj försvunnit nu då h*n har vunnit, men jag törst inte lita på det.

Visst skulle jag kunna öppna upp en ny blogg och där vara lika öppen som jag tidigare varit, men samtidigt så är det här min blogg. Min historia. Och jag jobbar på att kunna öppna upp igen. Att tordas.

Hoppas ni har tålamod under tiden, att ni finns kvar.

Om någon är intresserad av historien bakom det hela, maila mig vem Du så tar vi det därifrån.