Fåfängans marknad

När jag var liten var jag fåfäng och ville bli vacker. Jag trodde att livet var underbart bara man var söt. Och jag levde i fast förvissning om att jag en dag skulle bli söt. Bara jag blev lite större så skulle jag bli lika söt som min rosenkindade storasyster. Och med ett tjockt svallande hår.

Men var dag vaknade jag upp till samma verklighet, ett hår som var kortklippt för att växa sig tjockt och tanig som en sticka. Och som grädde på moset hade Moder Natur gett mig ett par otroligt utstående öron. Något som jag varit totalt omedveten om, ända till den dag jag började skolan. Då var mina klasskamrater vänliga nog att upplysa mig om min likhet med Dumbo.

I hemlighet började jag tejpa mina öron på kvällen och på dagarna gömde jag dem bakom ett tjockt hårband. Men allt var förgäves, öronen stod rakt ut vad jag än provade.

Jag vet inte varifrån jag fick idén, men en dag var den där. Jag skulle operera mig! Bestämd och envis som synden började jag spara varenda krona jag fick och en dag hade jag en full spargris. Med en röst som nästan sprack av nervositet och ögon fyllda av tårar lyckades jag övertyga mina föräldrar om vikten av operationen. Och de gav med sig! Läkartid bokades och operationen beviljades, utan att jag behövde använda mina sparade kronor.

Åtta år gammal klev jag in på Karolinska Sjukhuset, med pappa i handen. Förväntansfull och nervös, lite orolig för operationen men mest av allt glad. För att jag skulle komma ett steg närmare till att bli söt.