Batbut Jones Dagbok

Idag har jag varit ute i solen. Med mina svarta kläder. Och jag överlevde! Ingen attackerade mig trots att kappan är av från förra århundradet. Å andra sidan var det ingen som flirtade med mig heller, men det är väl bara att inse - does days are gone.....

Sedemera har jag varit hos terapeuten och grinat mig pigg. Inte vacker för ögonen ser ut som en närsynt pekingnes med galopperande ögoninflammation. Jag har hört att modellen finns i vitt också, har även ett svagt mina av att mina ögonvitor en gång var just det. Vita alltså. Hur som, tyngden släpper i takt med att tårarna flödar. Så antingen är det en själsklig befrielse eller så har jag världshistoriens tyngsta kroppsvätskor! Note till mig själv: väg tårarna. Ev ringa Guiness.

Lite seriositet kanske är på sin plats och den kommer här: jag har jobbat bra den här veckan. Varit kanoneffektiv och känner mig i fas (iaf de närmsta timmarna....). Och jag har fått en drös med insikter vad gäller mellantrollet, så jag känner mig trygg i att den här situationen kommer att reda sig. One way or another!

Utöver det kan jag bara meddela att min talang för Alfapet är totalt obefintlig. Och med denna totalt oväsentliga information ber jag att ödmjukt få dra mig tillbaka.