Love and let go!

Jag har en väninna som jag gillar mycket. Och som jag känt länge. När vi först lärde känna henne var hon en försynt liten tjej, som gärna flöt in i väggen om hon kunde. Uppvuxen i en patriarkisk familj var hon van vid att "lyda sin man". Och de män hon träffade var inga man skulle lyda! Snarare springa ifrån.

Under en lång tid levde hon med en manipulerande och destruktiv man, som mer eller mindre hjärntvättade henne. Jag fanns där, i vått och torrt. Lyssnade, kom med råd men framförallt - ställde krav på henne! För om jag bara jamsat med hade jag blivit som hon var i deras förhållande, en medberoende. Istället så satte jag gränser och en dag, när jag hörde samma visa för sjuttioelfte gången så sa jag helt sonika "jag kommer alltid finnas här för Dig, stötta Dig. Men till den dagen Du bestämt Dig för att ta tag i Ditt förhållande så vill jag inte höra ett ord till om det. Vi kan prata om allt annat, men inte om det". Kanske hårt, men i min värld så blev jag bara en slaskhink som gjorde att hon kunde lätta på bördan för att sedan få rum med lite mer skit.

Visst var det en risk jag tog, men förmodligen rätt i det här fallet. För hon lämnade honom! Och hennes liv har blivit klart bättre, även om det fortfarande (som för oss alla) är tungt.

Jag tror det är viktigt att vi i vår strävan efter att vara goda medmänniskor, vänner, måste komma ihåg att även ställa krav. För det hjälper oss i vår utveckling. På vår väg fram. Att få tröst och sympati är skönt, det är nödvändigt men jag tror inte att det får oss att växa. Inte om vi inte göddslar det med lite krav.

Nu så har jag varit klok så det räcker för idag. Nu kryper jag till kojs och förlustar mig med Rebus igen. Någon som vill jag ska avslöja slutet?