Att gå igenom sitt liv själsligen, bearbeta gamla sorger som jag tryckt undan i förhoppningen att de skulle förmultna är som att med berått mod gå rakt in i en kolsvart tunnel.
Jag kommer från det klara, skarpa ljuset och ser det mörka hålet framför mig. Går med släpande, tvekande steg för helst vill jag stanna här ute. Där färgerna finns, visserligen med ett skimmer av grått men ändock färger. Och där framme väntar mörkret i en tunnel vars längd jag inte vet. Eller om jag kommer hitta vägen ut på andra sidan, för när jag väl tagit steget in finns ingen annan väg än fram.
Jag tog steget, jag har gått längre och längre in. Från den mörka skymningen till det becksvarta, där jag stått länge. Och nästan gått vilse. Tagit mig runt i cirklar, försökt hitta vägen fram. Och nu äntligen känns det som om ljuset väntar på mig. Visserligen långt där framme, men äntligen synligt. Det finns en väg ut, och jag har hittat den. Jag är på rätt väg!
Inlägg
1 timme sedan
4 kommentarer:
Vad skönt att du hittar ljuset och vet att det finns väg ut ur mörkret.....säger en som också irrat och trevat sig fram i det svarta.
Tänk på att det kan finnas flera olika vägar att gå och pröva de som känns bäst att ta!
Och en annan sak....du är inte ensam! Aldrig är man ensam när man går där...det finns alltid någon om du tänker efter som går där med dig....Be om hjälp ibland när det är vingligt! En hand att hålla i eller någon att ringa till.....Livlinor finns längs hela vägen ut ur mörkret, glöm aldrig det!
kram
londongirl skrev allt det som jag hade tänkt skriva, så jag håller helt enkelt med henne i allt!
Härligt!"Morskan"
Tackar mina damer!
Skicka en kommentar