Utanför

Hon vaknar och det är svart i rummet. Egentligen är hon inte rädd för mörkret. Det är varmt och tryggt, känns vänligt på något sätt. Och så hör hon sin systers andetag i mörkret, från sängen på andra sidan rummet. Hon är inte ensam.

Hon kryper ihop under täcket och lägger sig tillrätta, för att hitta sömnen igen. Men så märker hon att det är alldeles tyst. Inga andetag hörs, förrutom hennes egna. Hennes syster är inte där. Hon är ensam och det tidigare så varma mörkret känns med ens hotfullt. Som om något väntade på henne utanför sängen.

Efter en stund är hon klarvaken och rädd. Hon tar sin kudde och tassar på tysta fötter in till mamma och pappa. Lillebror ligger i sin spjälsäng och snusar tungt. Hon hittar sin syster sovandes på mammas arm och det är trångt i sängen. Hon kryper upp vid fotändan och kurar ihop sig. Borrar in sig i kudden och försöker få en bit täcke.

Då vaknar mamma. Buffar henne försiktigt med foten. Viskar med bestämd röst "gå in och lägg Dig i Din säng, Du måste sova". Hon svarar att hon inte vill sova själv, hon vill också sova där. Hos mamma och pappa. I tryggheten och värmen. "Inte inatt gumman, det blir för trångt. Imorgon är det Din tur".

Men när nästa kväll kommer är det samma sak. Det är för trångt. Men kanske imorgon.......