Jag vann! och mer ovidkommande information

Eller hur man nu ska uttrycka det. Jag deserterade och lät myggen hitta några andra stackare att terrorisera. Själv fick jag ett sug efter asfalt och åkte in till staden. Jag tror jag är lite kär i vår nya lägenhet. Tänk att kunna sätta sig i ett rum och få vara ifred! Att kunna använda toaletten utan att tre troll måste dit samtidigt. Lyx som jag uppskattar i allra högsta grad.

Lägger man sedan till sjuttioelva kanaler på TVn, mysfåtöljen och en knökfull kyl så har man det riktigt bra. Gäller bara att ha tunnelseende så jag missar de ouppackade kartongerna. Får heller inte göra om misstaget att öppna klädkammaren, för där har någon smart djävul ställt in alla "bra att ha" grejorna i väntan på deras rätta plats. Precis som om de skulle komma till insikt och själva placera ut sig där de ska vara.

En sak jag inte riktigt förstår med män är deras fobi mot att kasta saker. Allt är "bra att ha" grejor, eller så påminns de om någon patetisk innebandymatch de spelade förra seklet och därför får man inte kasta den totalt onyttiga prylen. Och varför måste man ha trettiotre triljoner förlängningssladdar? Och 5 sorters borrmaskiner, som alla ska stå i sovrummet? Är det om Timelltarmen vaknar mitt i natten och man bara MÅSTE borra lite hål?

Gamla scorekort från forntidens golfrundor, kan någon förklara nyttan med dem? Kanske samma nytta som man har av manualer till sedan länge kasserade maskiner, d v s "bra att ha" prylar.

Med tanke på hur jag gnäller får jag väl vara glad så länge jag platsar in i kategorin "bra att ha"!

Döda dem!

Totalt tyst, rullgardinen neddragen och mörkret totalt. Känner hur det tynger i ögonen och sömnen börjar sakta krypa över mig. En eftermiddagslur i lugn och ro. Då börjar det!

Zzzzzz Zzzzzz Zzzzzz

Ett helt jävla gäng B52 störtar in i rummet, surrar omkring och letar efter jungrulig hud.
Smack! Fick en, men en hel drös är kvar. Kommer till kompisens försvar. Inser inte att han är massakerad sedan länge. Kadong, attack mot vänster vad och jag är snabbt där. Splash! Fick 2 till på en träff. Jakten fortsätter och till slut är de utrotade.

Rullar över på andra sidan och försöker hitta nytt skönt "vila middag läge". Börjar dåsa in lite fint och då hörs det, igen. Zzzzzz Zzzzzz Zzzzzz

Hela jäkla flygvapnet är på gång! Hysterisk jakt börjar, och jag står visserligen som slagets vinnare, men kriget har bara börjat.

Ger upp, går ut och börjar laga mat istället. Jag hatar mygg!

Njutning

Stillheten är total, lite sus från träden och fåglarnas konversation på avstånd. Trollens stillsamma lek på gräsmattan, och stortrollets lugna andetag från hängmattan.

Inga måsten eller krav, bara total harmoni. Fridfullt och vackert. Regnets ihärdighet har gjort naturen glad och skogen har fullkomligt exploderat i frodig grönska.

Själen blir stärkt och gör sig redo för en resa in i höstens mörker. Vad som än sker kommer sommaren åter.

Ångesten över

Jag har en besöksräknare! Jippikajej, även jag har en sån däringa mordenitet. Men ta det lugnt med ovationerna, jag har inte lyckats knäcka den tekniska koden, blivit smart eller något sådant.

Jag har fått en coach i långtbortistan, ILVA the one and only!

Inte nog med att hon fixat både ett och annat hekto till min annars så aladåbliknande lekamen, hon har nu även fixat en b e s ö k s r ä k n a r e åt m mig. Nästan så jag måste bli seriös nu *s*.

Fast å andra sidan så ska hon ju adoptera mig, och en mor bör göra vad som helst för sina barn...

Checklista

Vojne vojne, det är mycket nu. Fick expertråd från allas vår flärdfulla guld madame att när det är mycket så skriver man "to do" lista. Såsom varande president (självutnämnd) har jag en hel del på min aktivitetslista.

1. Möte med Sir Bob Geldoff med syfte att utrota världssvälten. Införa en världslag som innebär att alla länder med överkonsumtion betalar "straffpengar" till uländer som kompensation.

2. Möte med världens terrorister för att få till ett avslut på de här dumheterna. Utröna vad de egentligen vill för att blåsa av kriget. Är det ex.vis en sann muslim stat så fixar vi det. Skapar en ny världsdel, där de kan fixa och dona som de vill. Imigrationen dit är frivillig.

3. Möte med Tony och George, för att få dem att sluta kivas med omvärlden. Eventuellt stävja deras krigslust med ett Risk spel.

4. Möte med världens diktatorer och smiska dem på fingrarna. Fungerar inte det låser jag in dem på vatten och bröd tills de tagit sitt förnuft till fånga.

5. Möte med all världens chefredaktörer för modemagasin och liknande. Nya riktlinjer för hur modeller får se ut; frodiga, välmående damer med både rondör och rynkor är nya given. Passar inte det inför jag censur.

6. Middag med alla mångmiljonärer och miljardärer. Kuverten kostar 1 miljon styck, närvaron obligatorisk och pengarna används till världens barn. Straffet för "non show" är konfiskering av hela förmögenheten.

7. Lite middagsvila där jag har videokonferens med världens pop stars. Nästa välgörenhetsprojekt ska ägnas åt barnens framtid. Alla barn ska få gå i skola i minst 9 år. Barnarbete ska utrotas.

Efter en dags hårt arbete unnar jag mig en lång och rofylld sömn. Säger sedan som Scarlet O'Hara:

Tomorrow's anoter day!

Ljuva minnen!

Vissa dagar vaknar jag i det förflutna, och blir lite sentimentalt gråtmild. Hör jag sedan vissa låtar på radion är det totalt kört, då regreerar jag till tonåring och är allmänt hopplös en hel dag. En del låtar väcker starkare känslor än andra:

1. Hotel California / Eagles: Club 33, Palma Nova. Snowbolls och hysteriskt kär i M.

2. Let's dance / Ola & The Janglers: Debut som cheerleader inför fullsatt basketpublik. Exhibitionisten fick sitt lysmäte fullt

3. Feelings /glömt med vem: Solosång för fulla muggar och grannen hotar med polisanmälan. Osympatisk herre tycker jag!

4. The Rose / Bette Middler: Seglora kyrka, vacker septemberdag med strålande sol, stortrollet snygg som attan i frack

5. Morning has brooken / Cat Stevens: småtrollens dop, vacker solosång i Seglora

6. I will always love you / Dolly Parton: bara för att den är så underbart vacker

7. No woman no cry / Bob Marley: Gröna Lund, knökat med folk i reggeatakt

8. Caroline / Status Quo: olovandes på konsert med ett gäng franska sjömän

9. Blame in on the boogie / KC & The Sunshine band: Club Med och party! Lite flirt med collegepojken L.

10. 1999 / Prince: Åre, charmige T och Country Club

11. I'm so Excited / Pointers Sisters: inledde romansen med C

12. Suicidal Blonde / Inxs: flirten med S tar sin början, nervig låt *s*

Och så vidare. Men nu kallar kökstjänstgöringen, eventuellt återkommer jag i ärendet.

Livet i Batbutistan

I Batbutistan har man ett bra liv. Inga krig, svält eller dödliga epedemier. Människor respekteras för sin person, oavsettt färg, sexuella preferenser, utseende eller något annat ovidkommande attribut.

Negativ stress är förbjudet, föräldrar har tid med sina barn. Äldre umgås med yngre, och ålderdom är något som symboliserar livserfarenet.

Djuren lever i sin naturliga miljö, och haven är friska. Luften är frisk och naturen mår bra.

Visst kan tragedier ske även här, för livet har sin gång. Men då finns empati och stöd, från när och fjärran. Ingen dör ensam eller för att resurser saknas. Vården är ett statusyrke, och skolväsendet likaså.

Här finns civilkurage, etik och moral. Här behandlar man nästan som man själv vill bli bemött. Självupptagenhet är utrotat, och småsinthet likaså.

Lyckan frodas och själen mår bra. Här är det gott.

Är någon förvånad?

Skulle klista in en bra bild, men misslyckades så jag testar att länka istället.

Vad det handlar om är det sänkta skadeståndet till den unga tjejen som blev våldtagen och fick se sin mamma mördas. Men tyvärr, jag är inte förvånad. Att kränka barn i dagens samhälle är inte belagt med speciellt hårda straff.

Överhuvudtaget saknas moraliskt tänkande gällande brottsoffer, man stirrar stint i vad lagboken säger och sunt förnuft har ingen bevisvärde. Visst är det en jäkla svår balansgång, för samtidigt vill vi inte att oskyldiga ska kunna dömas p g a godtycklighet.

Överlag tycker jag att lagen om våldtäkt och övergrepp är alldeles för mesig. Sexuella övergrepp i alla former är oförlåtligt, och när det gäller barn är det etter värre!

Bortsett från att lagen och straffsatserna borde spetsas till så bör man se till varför blir det så? Varför kränker killar tjejer? Varifrån får de sina värderingar? Det pågår idag, överallt! I skolor och även på förskolor, bland barn! Det är inte friskt eller sunt, och något måste göras. Frågan är bara vad? Kanske måste vi ut ur vår kokong och börja bry oss, få tillbaka vårt civilkurage och säga ifrån. På skarpen!

Skogstrollet filosoferar

Livet är en ganska lustig uppfinning, på sätt och vis. Först föds man, och kan i princip ingenting. Och så går man vidare genom livet, springer på sina smällar och lär sig förmodligen en del matnyttigt. Så blir man gammal, och så är det slut. Just när man lärt sig allt det man borde kunnat när man startade resan genom livet.

Jag vet att det finns massa med kloka människor som säger att det inte är målet som räknas, utan färden. Men gäller det verkligen för alla? För en del har ju grönjävliga resor för att ta sig i mål, ska det liksom vara bra med det? Känns i allra högsta grad orättvist tycker jag.

Det borde väl komma något mer, något som gör att man kan dra nytta av all den kunskap man insupit. Så att man får praktisera och få betyg, liksom. Och där rättvisefaktorn slår in, så att de som slajdat runt på räkmackan får slita spö ett tag och kämparna får surfa fram på en lyckovåg.

Fast det kanske inte är så det fungerar. Livet är kanske inte rättvist alla gånger.

Superkvinna!

Just så känner jag mig idag. En bagatell kanske för de flesta, men jag är attans så stolt. Känner mig oövervinnerlig och kompetent, redo att erövra världen. Fasiken vet om jag inte förtjänar en förstasida i tidningen *s*.

Storyn är följande; jag och mellantrollet sover själva ute i skogen. Nemas promlemas, för jag är inte mörkrädd. Prassel och dunsar, mystiska ljud osv bekommer mig inte.

Men på morgonen ställs jag på prov! Mellantrollet tittar ut genom fönstret och säger med förskräckt liten röst "Mamma, det ligger en fågel och sover på verandan".

Sover? Om det vore så väl, den var stendöd! Och döda djur har jag oerhört svårt för. Jag är så blödig att jag grinar, tänker att den lilla pippin var någons barn. Och samtidigt så harig att jag inte törs ta i fågeln med händerna.

Gråten biter jag ihop, försöker sakligt förklara för trollet att fågeln nog flugit lite vilse och krockat med fönstret. Föreslår att vi lägger fågeln i skogen, men den gubben går inte. Det ska bli begravning!

Så jag biter ihop än mer, fixar liten låda och gräver en grop. Blommor plockas och begravningen är nu avklarad. Den lilla pipppin är fint begraven under en björk, och det finns väl risk för att den får sällskap så småningom. Naturens gång och allt det där.

Men jag är stolt, jag övervann några av mina fobier och grejade det!

Livet är fullt av utmaningar

Har nu fasat och fullt beslutat mig för att skita högaktningsfullt i räknare och gästböcker! Har valsat runt den senaste timmen och försökt förstå vad jag gör, men nu läggs detta projekt ned. Trots stort stöd från min italienska coach Ilva. Möjligen om hon mutar mig med lite hembakt Chiabatta så ger jag det ett försök till, kanske. Kan förresten rapportera att jag åt en underbar cacciatore istället för middag. Så långt från kostcirkeln jag kunde komma, men det var det värt.

Jag får sväva i lycklig ovisshet om hur många som passerar förbi, och istället suga i mig de kommentarer jag får. Fast det där med gästboken suger lite. Men jag kommer nog över detta trauma också.

Fina människor

Undrar om jag är lite skadad, men jag får lite suspekta känslor när jag ser vissa typer av människor. De är så präktiga och gör allt rätt & riktigt. Vänder andra sidan till, säger inte ett ont ord om någon och har ett tålamod gudarna skulle avundas dem.

En del kändisar går i den här kategorien också, och jag kan inte låta bli att undra vad som döljer sig i garderoben. Eller kan de verkligen vara så genomgoda och felfria som de verkar? På något sätt blir det lite "Ken & Barbie" över dem. Gjutna i en felfri form, med perfekt polish och yta, men insidan då?

Faktum är att jag litar mer på människor som har lite skavanker. Känns mer trovärdiga, what you see is what you get. Kan man gå livet igenom utan att göra misstag? Kan man klara sig igenom en hel dag utan att göra misstag? Jag kan det definitivt inte. Ibland blir det små pikanta misstag, men ibland totala katastrofer. Mänskligare än så är jag inte, men till mitt försvar försöker jag lära mig av mina fel (även om stortrollet säkert säger annorlunda!)

Äntligen

Jag har fått en idol! Mitt livs första riktiga idol. Känns lite ovant, men what the heck, man vänjer sig väl. Gjorde några patetiska försök i min ungdom, med David Cassidy och Donny Osmond men lyckades aldrig riktigt bli ett fullfjädrat fan. Kan kanske ha med objekten att göra, men det är en annan story.

Min idol är Marie Söderqvist för gårdagens krönika i Expressen (kunde jag länka så hade länken stått här). Det hon skrev om civilkurage och folks flathet berörde oerhört. Så starkt och tyvärr alldeles sant. Äntligen någon som tar bladet från mun och säger vad hon tycker. Hoppas bara att det inte går obemärkt förbi.

Hur har vi blivit så här flata och fega? Är det för att det finns för mycket skit ute på gatorna? För att lag och ordning inte kan skydda oss? Eller har vi bara blivit egoistiska och självupptagna?

Jag har alltid trott mig ha civilkurage, och har ryckt in i en del situationer jag kanske inte borde. Men om något hände idag vet jag inte om jag skulle tordas längre. Tänkt om det är ett totalt psycho jag stöter på? Eller om omgivningen inte hjälper till och jag står där solokvist? Fasiken, idag törs ju inte ens en fullknökad t-banevagnmed vuxna säga till ett gäng snorungar som lever fan.

En kille blir nedsparkad i centrala Stockholm och nästan ingen rycker in till hans hjälp. I centrala Stockholm med fullt med folk i farten, gör ingen något och en ung kille dör. Vad gjorde omgivningen? Ryckte på axlarna och gick hem? Undrar om de är stolta över sig själva idag...

Man får alltid igen!

Igår var jag glad som en travhäst och höjde mig till skyarna, stärkt av en trevlig middag och lite goda druvor. Somnade såklart alldeles för sent, en mycket dum vana jag tillskansat mig. Den hör definitivt inte hemma när man har två små morgonpigga troll.

Hur som helst, ibland glömmer jag bort det och aktiverar mig halva natten, lite blogg, lite deckare och allmänt filosoferande.

Straffet kommer i gryningen, när små trollfötter tassar in och kryper upp i sängen. Känner små lätta andetag mot örat och hör en kraftfull viskning (mina troll kan inte viska) "Mamma, det är morgon nu". Och om det kan vi diskutera, är det morgon när klockan är 5.14 eller är det natt?

Å andra sidan är det ingen höjdare att diskutera med ett 5 årigt troll så dags, det är bra att masa sig upp. Fixar frukosten och kurar ihop mig i soffhörnet, tänker lura till lite medan trollet sitter framför morgonens barnvakt "Bamse och den lilla Åsnan" (träffande titel förresten, det är jag som är åsnan). Men återigen lurar jag mig själv - oups mamma, en olycka! Juice i hela soffan (stortrollet kommer bli tokig, han har förbjudit soffrukostar) och det plaskar fint på parketten.

Och som fin avrundning på morgonen händer ännu en olycka på väg till toaletten. Ännu ett golv att torka och en tidig morgondusch för lilltrollet.

Men jag är iaf vaken *s*

Hurra vad jag är bra!

Ibland känner jag mig som en riktigt klok person, mogen och ansvarstagande. Gör massor med prylar som ger mig vuxenpoäng. Och så out of the blue kommer den lilla hondjävulen fram och stökar till det, ramlar raskt ned på vuxenskalan och stortrollet tittar förundrande på mig. Är det 2 eller 3 döttrar han har?

Fast det är ju det som är charmen med mig, tycker iaf jag. Ville han ha ett lugnt och stillsamt liv skulle han väl inte gift sig med mig? Här är det berg och dalbana, upp och ned i ett jäkla tempo men alltid med ett pirr i magen. Vet inte om han riktigt håller med mig, men han har å andra sidan ingen talan här - detta är min blogg! Tycker han annorlunda får han skaffa en egen blogg, så det så!

Tänk så skönt att få höja sig själv till skyarna utan att någon protesterar *s*, kommer för många neggo kommentarer kan jag ju alltid deleta (det har jag lärt mig trots mina totala missar med räknare och gästbok).

Kände bara för att berömma mig själv lite innan sängdags, tänkt vilket bra självförtroende man kan få av några glas av shiraz kvalitet *s*.


Typiskt, fel direkt. Stortrollet har 3 döttrar, utan att räkna in mig. Glömde bort min extra dotter... så det ska vara 3-4 döttrar såklart! Tur att han inte hittat min blogg (vad jag vet iaf)

Bloggens regelbok

Nu har jag ägnat förmiddagen åt att surfa runt bland olika bloggar och så hittade jag lite "regelböcker" om god blogg sed.

Andemeningen bland dem alla var att man skulle ha något viktigt att skriva om, som väcker debatt och åsikter. Ha en röd tråd och vara av allmängiltigt intresse. Det var det jag trodde man hade kåsörer, debattörer och journalister till.

I mitt dagliga liv är jag ordentlig, samhällsinriktad, handlar ekologiskt, källsorterar, skänker bidrag hitan och ditan, debatterar och har åsikter, uppfostrar mina (och ibland även andras) barn. Och man ska ha mnst 60 läsare per dag, för annars är man misslyckad bloggare.

Jag trodde i min enfald att det var just friheten som var grejen med bloggen. Dumma mig! Och jag har inte några 60 besök om dagen, men har inte vett att känna mig misslyckad. Ännu mer dumma mig!

Vad jag har på bloggen är frihet att skriva om det jag vill och behöver få ur mig. Har t o m fått ett antal bloggissar (blogg vänner) och är glad för det. Visst vore det kul om 60 pers hittade min blogg och uppskattade den. Men det är inte mitt mål eller strävan.

Ge fan i att förvandla bloggen till ett kommersiellt forum, låt det vara den "enkla" människans ventil i fortsättningen också!

Lyckliga gatan..

Appropå allsång så är det väl en given hit! Iaf här ute hos oss i skogen idag. Jag undrar varför jag måste leka Blixt Gordon varje gång jag får en idé? Borde jag inte uppnått en viss mognad vid min ålder? Men nej då, jag får en snilleblixt och så gör jag utan att tänka efter.

Satt och tittade på ett mycket vackert, men slitet gammal tvättskåp och insåg hur vacker det skulle bli laserat. Woops så var pensel och lasyr framme, skåpet ute på gräsmattan och jag igång. Nästan klar, blixtar och dunder (men inga magiska under *s*) så släpper himmlen loss. Kanonsmart och stå med ett nylaserat skåp! Försökte övertyga Stortrollet att stå med ett paraply till dess att skåpet torkat, men det ville han inte. Konstig karl *s*.

Ska sedan hjälpa lilltrollet att ta fram en tvättservett ur en rund fin liten burk. Servetten åker liksom ned i burken och en eftertänksam person skulle lyft locket, tagit fram servetten och sedan skruvat på locket. Inte jag!

Jag pillar ned pekfringret och fastnar! Med mycket vassa små plasttaggar som biter sig fast i fingret. Försöker jag dra ut handen så åker taggarna allt längre in. Och hålet var inte dimensionerat för mitt ringfinger, möjligen ett lingfinger.

Ont som fan gör det och jag vrålar på Stortrollet, som kommer ilandes och fullkomligt bryter ihop av skratt. Undrar mellan skrattsalvorna om jag aldrig lär mig, för jag gjorde likadant i förra veckan. Så jag älskade denna man just då, eller not!

Det höll på att sluta illa, men jag hade under inga omständigheter åkt till sjukhusets! Hellre amputerat fingret à la skogshuggare, än att få skämmas ihjäl. Efter lite pill med sax och pincett lyckades ringfingret frigöras, men det ser lite mysko ut.

Om jag inte ens kan få ut en våtsersvett utan blodspillan hur i helskotta tror jag att jag ska få till en besöksräknare och gästbok?

Lite mysko att det bara händer mig privat, aldrig i jobbet! Finns säkert en Freudiansk teori bakom det, men det tar jag nästa gång. Nu skall jag kurera mitt finger med mycket medlidande från Stortrollet och en blodig deckare.

Godnatt från Trollskogen

Kan själv!

Fast tydligen inte! Jag får snart frispel. Tycker att jag kan läsa och förstå instruktioner hyffsat, men tydligen inte. Nu är jag sur som ättika!

Här pysslar, fnular och duttlar jag för att få till min lilla hemsida. Piffa upp den, besöksräknare, länkar och gästbok. Gogglar runt och hittar bra saker. Går in i Temp. och skriver in det på lämpligt ställe.

Voila tycker man då. Istället Kattpiss! Inget finns, inget händer. Borta!

Nu dritter jag i det här och tar en nikotinkick istället. Kanske jag törs ge mig på det igen.

Fråga stortrollet är absolut ingen idé. I den här skogen är det jag som är tekniker *s*

Onödigt vetande

Ser just reprisen på Allsång på Skansen, och inser att jag inte står ut med Christer Sjögren. Är jag en dålig människa då? Läste en gång för hundra år sedan att kvinnor brukade sticka tröjor och skicka till honom. Why? Om jag blev förtjust i en karl så skulle jag nog satsa på förförelse med skumpa och rysk kaviar och inte hemstickat.

Lite lycklig är jag, vann först 5:- på en lott. Gör mig inte direkt rik, men alltid kul att vinna. Tog en till och vann en ny lott. Då sätter jag den, 500:-! Känns lite bra faktiskt, så mina nyinköpta ceriserosa gummistövlar blev gratis.

Inser just att jag är äldre än både Lotta Engberg och Elisabeth Andreassen, men jag ser fasiken inte alls lika tantig ut. Ha! Fast jag kan garantera att de klår mig i sång med hästlängder. Senast jag sjöng högt kom grannen in och klagade. Bussiga klubben!

Smart att ha kraftig pollenallergi och köpa sommarhus med gräsmattan hubert. Hade jag varit klokare (och rikare) hade jag satsat på Stockholms skärgård. Får nog satsa på lite fler lotter så kanske det löser sig *s*.

Nu ska tant batbut gå och lägga sig!

Mina livsplaner!

Snacka om humörsvängningar, kan inte ens skylla på hormoner *s*. Inser när jag läser igenom tidigare inlägg att om man inte känner mig så får man en bild av en totalt obalanserad kvinna, som pendlar mellan hopp och förtvivlan. Så är inte fallet, jag är bara på lite olika emotionella plan ibland. Följande plan finns i denna boning:

Plan 1: surfar på en räkmacka och allt flyter på.
Plan 2: mamma i 180! Vill helst bädda in mina små troll i vadd och bära dem ömsint genom livet
Plan 3: Frustrerad över tillståndet i världen, och även bland människorna, kombineras gärna med plan 4
Plan 4: Djupt filosofiskt funderande över meningen med livet (i positiv mening)
Plan 5: sentimental och gråtmild, kombineras oftast med plan 2

Hm... när man ser det i skrift så ser det lite mysko ut. Verkade så mycket bättre när jag tänkte det. Ska nog återgå till att skriva utan att tänka.

Snacka om ego!

Hamnade på bloggen av en ren slump, gluttade lite på Fru Skugges blogg där hon hyllade ett gäng bloggisar och när jag läste bl a mamselamsen så gick jag igång! Raskt en egen blogg och så fick den sedan ett eget liv.

Hade en plan att vara sådär lättsam och spirituell, bara sprida glada skratt omkring mig. Istället svänger jag vilt mellan kärlek, nattsvart och allmänt blahablaha.

Upptäckte att jag egentligen skrev mest för min egen skull, skönt att tömma huvudet. Men så började det komma lite kommentarer och jag blev peppad. Skönt med bekräftelse!

Men så dök diskussionen om besöksräknare upp, och jag hakade på. Installerade en och loggade in i spänd förväntan. Hur många läser mig egentligen?

Kolsvart.... typ noll! Och jag som trodde jag skrev för min egen skull - pyttsan! Bekräftelse upptäcker jag att det handlar om, iaf i mitt fall.

Får nog sova lite på saken och ta nya tag, för jag gillar ju att blogga. Måste bara komma över bedrövelsen först *s*


ps: hyser ett litet svagt hopp om att jag gjort fel i installationen....

Nattliga tankar

Förstår inte varför jag inte kan gå och lägga mig som folk, utan sitter uppe halva natten och filosoferar. Och inte löser jag några värdsliga problem inte, inte ens problem i min egen lilla värld. Nu har jag väl iofs inte så många problem, jag är en lyckligt lottad människa (jag har bara lite svårt att inse det).

Mitt mellantroll och jag har en ritual vid läggdags, först läser vi en saga och sedan kryper hon ihop i min famn, ber med mjuk liten flickröst "mamma, berätta något om när Du var liten". Och så tar vi oss en tur genom mina barndomsminnen.

Varje gång är det ett nytt minne som dyker upp, något jag stuvat undan långt bak och glömt i min strävan att bli vuxen. Och varje gång upplever jag händelsen som på nytt, med barnets känsla och den vuxna insikten. Det har gett mig en hel del förklaringar varför jag reagerar på vissa saker, och även ökat min förståelse för de val min mamma gjorde. Val som jag då inte förstod, men framförallt inte accepterade. Och som påverkat mig mycket genom hela mitt liv.

Denna resa i minnenas värld tillsammans med trollet ökar vår närhet, men den läker mig också. Helar såren från min barndom, bekräftar den kärlek jag faktiskt fick om än svår att förstå. Ökar min tilltro till kärlek, att det faktiskt finns kärlek som är ren och som ges utan egen vinning. Livet är för kort för att bara överleva, man måste våga leva också! Och snart törs även jag

Ett litet farväl

Mitt stora troll börjar skolan i höst! Hon är redo att lämna de första barnaåren bakom sig. Första steget till frigörelse är på väg, och jag vill backa bandet.

Jag vill uppleva alla bra stunder på nytt och sudda ut de dåliga. Gå tillbaka och med stort tålamod hantera de konflikter vi haft. Att verkligen få inpränta min totala kärlek i henne. Få henne att förstå att vad som än händer så finns jag där för henne.

Jag vill ännu en gång få krypa ned nyduschad i sängen med min lilla bebis, hålla henne tätt intill mig och somna med henne i min famn. Känna hur min närvaro ger henne lugn, höra hennes små lätta andetag flämta mot min hals.

Jag vill återigen bjuda henne den första glassen, höra hennes lyckliga skratt. Jag vill tillbaka till den stunden när mammas famn var all den tröst hon behövde, när alla problem kunde lösas med en kram.

Jag vill tillbaka igen, inte för alltid men en liten kort stund. Få uppleva vår okomplicerade kärlek när närheten löste allt.

Världsliga ting

Känner mig liten kluven av kontrasterna i livet, igår satt jag och målade pallar med regnet som sällskap, filosoferade lite och var allmännt nöjd.

Nu sitter jag här, toppspeedad efter ett 12 timmars pass på jobbet, och försöker få hjärnan att stänga av alla måsten. Har redan kluddat almenackan full med actions, och fastän de inte händer förrän i augusti så går pulsen upp.

Hur fasiken hittar man mellanläget? Det är så j*a typiskt mig, allt görs i hundraåttio. Om jag kopplar av, så gör jag det rejält - mer lik en saccosäck än någonsin, och jobbar jag så knökar jag in en månads jobb på 12 timmar med kortslutning som följd.

Om jag fick önska mig något i julklapp så är det en våg - för balansen skull!

En stilla sommarregn

Sitter på verandan och lyssnar på det milda regn som faller. Dripp, dropp i en sövande melodi. Dåsar bort lite i min gungstol, hör barnens lekande röster.

Känner doften av nyklippt gräs, syrenen som fyller luften av sötma. En båt som far förbi på fjärden, och fåglar som lockar varandra.

Låter tankarna vandra i egen takt, känner friden som sakta sprider sig. Njuter av frihet och välbehag. Tänker på mitt liv, det som varit och det som nu är.

Jag har det bra, jag är priviligerad, framförallt är jag lycklig!

Almost there...

Efter någon vecka i spenaten tog vi oss en asfaltsdos igen. Egentligen hade vi inget hemma och göra, men trollen skrek efter parken. Att vi hade hela naturen omkring oss uppskattades inte alls på samma sätt som den lilla gröna oas vi har hemma i stan.

Och vad mötte oss hemma? Jo tack, dryga 100 ouppackade flyttkartonger! Ingen vänlig själ som åkt dit och packat upp, utan allt stod där så snällt och väntade.

Iofs var det lite roligt, för på de 3 veckor som gått sedan vi packade ned sakerna har jag glömt vad vi hade. M a o hade jag lilla julafton, varje låda innehöll någon ny överraskning. Har slitit som en gnu, och nu är det 20, jag upprepar tjugo, kartonger kvar! Nästan ingenting, en fis i universum och så är det klart!

Och då kommer vi till den roliga biten - inredning! Stortrollet har börjat svettas redan nu, vet att han måste välja mellan pest eller kolera.

Pest - han följer inte med på inredningsrundan, och då kan han inte styra över vare sig ekonomin eller inköpen.
Kolera - så följer han med, men måste å andra sidan gå igenom a l l a inredningsbutiker.

Det är m a o en omöjlig ekvation, för han loosar hur han än gör. Stackarn! (hihi)

Och själv kan jag gå där och sukta över soffkuddar, lampskärmar, mattor och annat smått och gott. Har dock lovat mig själv dyrt och heligt att vinglas blir det inga fler! För att vara en person som nästan aldrig dricker vin så har jag en otrolig förkärlek att shoppa vinglas. Slutade räkna när jag kom till 50, är det riktigt normalt? Tror det är någon form av obsession, kanske finns terapi för sånt?

En annan sak jag är helt tokigt i att köpa är stearinljus. Om man packar upp en hel flyttkartong fylld av stearinljus, kan även det räknas till ett beroende då?

Däremot hittade jag nästan inga servetter! Måste nog ta en tur till IKEA igen, fast då lär maken lägga in sitt veto. Mina två senaste IKEA besök gick inte som planerat;

Besök 1: skulle köpa bäddmadrass till övervåningssäng, köpte sommarhus (dock inte på IKEA)
Besök 2: skulle köpa bäddmadrass till sommarhuset, köpte nya "motordrivna" sängar (dock inte på IKEA).

Å andra sidan ser jag nu att det kanske har något med bäddmadrasser att göra. Måste testa, om jag en tredje gång kommer hem och köpt något som är 1000% dyrare än avsett så vet jag att det är IKEA det hänger på. För några fler bäddmadrasser behöver vi inte!

Trollets visdomsord

Var inne och shoppade med ett av trollen idag. Vi hade lovat mini trollet att köpa med oss glass tillbaka, men halvägs hemma inser jag att jag glömt det. Glassen fixar sig iofs, för kompisar ska komma ut senare och de tar med sig glassen.

Men jag måste ju förklara för mini trollet varför jag inte har glassen med. Skäms för att säga att jag glömt den, så kommer på den geniala idén att säga att just den glassen var slut. Eftersom mellantrollet var med, så måste hon invigas i bedrägeriet. Jag förklarar mycket pedagogiskt att ljuga är inte bra, men ibland kan det vara bättre att ljuga än att säga sanningen. Exempelvis om man inte vill göra någon ledsen, som i detta fallet osv.

Frågar mellan trollet om hon förstår vad jag menar, och hon svarar

"Mamma, oroa Dig inte för jag är jättebra på att ljuga. Jag gör det varje dag"!

Tror att jag missat någon kurs i barnuppfostran.....

En dag på landet

Den tropiska hettan har för tillfället lämnat oss, vilket iofs har varit skönt men ändå så saknar jag den. De små trollen har haft en aktivitetsnivå som skulle gå en dopad Duracellkanin att bli avundsjuk.

Här har det hunnits med lasering av möbler, grillning, badning, fotbollsmatch, pajbakning, blåbärsplockning, sagoberättning, hårfrisering, gräsklippning, blomplockning osv osv. Är det här verkligen det som är semester? Längtar nästan efter att jobba så att jag får ta det lite lugnt *s*.

För er som väntar på kapitel 12 ber jag ödmjukast om ursäkt, vi har haft kompisar på middag och vi fastnade i gamla minnen. Just så där eländigt trist och patetisk som jag tyckte att mina föräldrar var, inser jag att jag själv blivit... "kommer Du ihåg bla bla bla" och så tror man att det var några år sedan det hände. Räknar tyst i huvudet och inser att det var 25 år sedan!

Vad tusan har jag gjort sedan dess? Det var ju igår jag dansade till Tainted Love med Soft Cell, inte ett kvarts sekel sedan. Hallå, "ett kvarts sekel", hur lät inte det? Jag är en tonåring fast i en medelålders kvinnas kropp... släppt ut mig!

Kärlek

Som liten var jag en orolig själ, kände mig aldrig riktigt hemma någonstans. Alltid lite av en särling, och ståendes vid sidan om. Osäker på min familjs kärlek, och otrygg i tillvaron. Utom hos farmor.

Hos farmor var allt så enkelt och självklart. Farmor var en okomplicerad människa, uppfödd av den sörmländska myllan. Slitit hårt i hela sitt liv, och ändock behållit förmågan att uppskatta de små nöjena i livet.

Dagarna hos farmor var alltid fyllda av små uppgifter som måste utföras och som fick en tanig liten tjej att känna sig kompetent. Fönster att tvätta, golv att sopas, mat att lagas och sopor att kasta. Att 7 år gammal själv få gå ned för trapporna till gårdshuset, för att öppna den tunga tunnan och sedan gå upp igen, kan få vilket barn som helst att känna sig stor.

Det var aldrig några större utsvävelser i farmors lilla två rum och kök, men fredagen förgylldes alltid av en hallonsoda och gelehallon som åts sittandes i farmors gungstol. På TV såg vi bara på lördagar, när farbror Hylland trollband det svenska folket. Farmor knirrandes i gungstolen, och jag nedbäddad i finsoffan. Att somna till det sövande ljudet av farmors gungstol gav mig lugna rofyllda drömmar.

Hos farmor hände det aldrig något speciellt, men ändå var det aldrig tråkigt. För vem kan ha tråkigt när man har en farmor som kan förvandla kökssoffan till ett sjörövarskepp? Balkongen till en djungel eller källaren till ett grotta fylld av hemliga skatter. Som kunde gunga högre än alla barn i parken, och gärna sprang kapp till fontänen på torget.

Vem kan ha tråkigt med en mäniska som alltid lyckades se det goda hos människan, trots de jordiska misstag de må ha gjort? Som lyckades förvandla ett besök på kyrkogården till en släktsaga fylld av vackra stunder. Som ställde krav, satte gränser, och belönade mig med kravlös kärlek. I alla fall inte jag.

Stunderna hos farmor gav mig ro i själen, ett andligt hem. Och även som vuxen ett tillflykt till kärlek när verkligheten blev för svår.

Farmor finns inte längre i livet, men hennes kärlek har jag alltid kvar.

Barndomsminnen

När man själv blivit förälder tycker jag att min egen barndom kommer tillbaka i form av gamla journalfilmer, som vid läggdags spelas upp i mitt huvud. Trots att min barndom inte var en historia fylld av solsken, så är det de fina stunderna som återkommer i mina tankar. Dessa stunder vill jag gärna återskapa för mina barn, så att de i vuxen ålder kan se tillbaka på somrar fyllda av glass och bad.

Mina somrar tillbringade jag på ett torp av enklaste slag, utan rinnande vatten och elektricitet lagades maten på vedspis. Varje kväll tog vi en promenad till skogstjärnen och tvagade våra små taniga kroppar, för att sedan bli hemburna inlindade i tjocka handdukar. Midsommardans runt egenhändigt tillverkad stång, hemsnickrad koja i den stora eken och egenregisserad cirkus på stora ängen. Det fanns alltid något att göra, även de mest regniga dagar. Då förvandlades grusplanen till ett oändligt stort nöjesfält, där bilar och dockor byggde sig ett samhälle av kottar och sten.

Kvällarna var en stund av stillhet, när pappa läste högt i skenet av en fotogenlampa. Ett varmt, välkomnande mörker fyllt av nattens ljud. En uggla som sa godnatt, igelkotten som kröp till ro under verandan, småfåglarna som vaggades till ro av nattens stilla bris.

En sommar som gav kraft och minnen så det räckte över den långa mörka hösten, och den kalla vintern. En sommar som kom, om och om igen, till dess att jag lämnade barndomen bakom mig. Och ändå så stark att jag bär den med mig än idag.

Tid för bekännelser

Jag har stulit. Viserligen inte mycket och det för hemskt länge sedan, men ändock. Faktum kvarstår, jag är en brottsling.

Som tanig liten 7 åring kämpade jag febrilt på att hänga med de lite modigare tjejerna. I huvudet var jag snabb nog, men det som räknades var prestationer av mer fysisk karaktär och det var inte min bästa gren.

Skötsam och ordentlig liten plugghäst som jag var hade jag min mors fulla förtroende, och fick sköta småinköpen till hemmet. Ett paket mjölk, en limpa eller en kvällstidning som behövde införskaffas ombesörjdes av fröken Duktig.

En sen höstkväll var cigaretterna slut och jag skickades iväg för inhandling, med mammas plånbok i stadigt tag i näven. På väg till affären stötte jag ihop med kvarterets primadonna, den bortskämda Monica. För att samla pluspoäng berättade jag att jag skulle till affären och handla alldeles själv. Som knorr på historien la jag till att jag även skulle få handla godis för 50 öre.

Självklart fungerade godiset som morot, så det var två små taniga flickor som knatade iväg i det lätta duggregnet. Plikten utfördes och godiset inhandlades, precis så mycket att det räckte till promenaden hem.

Väl hemma överlämnades cigaretter och plånbok till mor, och själv gick jag till sängs. Där stannade jag sedan i 3 dagar, sjuk av ångest och fullständigt övertygad att min väg till himlen va för evigt stängd. Söndagsskolan hade gjort ett starkt intryck på mig.

När de 3 dagarna var gångna började mamma undra vad det var som fattades hennes barn. Ingen feber, ingen snuva men uppenbarligen ett embarligt och eländigt litet barn. Hon kom in och satte sig vid sängkanten, tog mig i famnen och undrade om det var något som hade hänt. Då rämnade mitt försvar och jag fick ur mig hela historien, att jag stulit pengar av den som stod mig närmast och vars tillit jag hade fått.

Lättnaden över bekännelsen var starkare än skräcken för bestraffningen, och jag kunde äntligen slappna av. Mamma var klok nog att inse att min ångest var straff nog, så efter ett kort förmaningstal kramade hon om mig och gav mig förlåtelse.

Den natten sov jag gott för första gången på flera nätter. Och några fler stölder har jag inte tordats ge mig på

Dominon goes on (från Dilona)

Tämligen ensam ute i skogen med stora och små troll har jag inte haft så många okända att utöva min vänlighet på, men lite har jag lyckats med iaf:

- jag var oerhört trevlig mot en telemarketingman som ringde, svarade snällt och glatt på alla hans frågor trots dålig mottagning och kroppstemperatur kring 100 grader celsius

- jag socialiserade med okänd, kontaktsökande kvinna vid badet och lyckades vara trevlig i hela 30 minuter, trots att hon var så tråkig att klockorna.

Inte mycket men något. Jag har försökt iaf!

Heureka! Vägen till evig ungdom

Nu har jag kommit på varför mitt troll kan reta gallfeber på mig. Ibland räcker det med en blick så känner jag mig lika balanserad som Courtney Cox i högform. Han vill bara hålla mig ung!

Genom att reta upp mig, ökar blodtrycket. När blodtrycket ökar så ökar blodgenomströmningen. När genomströmningen ökar så rensas kroppen på slaggprodukter och risken för hjärtinfarkt blir mindre. Adrenalinet strömmar till, och rusar till hjärnan. Sätter igång tankeverksamheten, och de små grå får sin gympa.

Till råga på allt blir min kropp spänd som en bågfil, vilket håller musklerna i form och cellulliterna borta.

M a o så gör han mig egentligen en tjänst! *s*

Avsked

Livet med Dig var aldrig enkelt. För att överleva var jag tvungen att gå. Söka min egen väg till lycka, och lämna Dig i mörkret kvar.

Den väg Du valt att vandra, ledde mot sitt slut. En önskan Du länge förnekat, gick ej att stå emot. Du gick utan ett avsked, inte ett endaste ord. Tvivel, sorg och saknat har länge fyllt min tid.

Jag räckte aldrig till, Din tomhet var för stor. Själen var så sargad, Du ville söka frid. Du har fått Din vila, jag har fått ett liv.

Bördan jag fick ärva, finns alltid i min själ. Var dag ett steg mot lycka, var stund är nu till låns. Livet är förgängligt, lyckan även så. Den stund vi har fått till oss, är livet är och nu.

Deja vú

Var nere på den lokala playan idag och såg tonåringarna blygsamt flirta med varandra. Blev lite sentimental och tankarna började vandra tillbaks till min egen första förälskelse. Första sommaren jag träffade honom var jag nybliven tonåring, och han såg ut som en grekisk gud (hur jag nu visste det vid denna unga ålder). Jag hängde med storasyster i hennes gäng, och blev som en maskot - den gulliga lillasystern som alla tog hand om. Även Han.

Det var inte mycket som behövdes för att glädja mitt unga hjärta, en blick eller en beröringen under beach volleyn var tillräckligt för att fylla dagboken sida upp och sida ned. I slutet av sommaren hade vi beachparty, med brasa och gitarrmusik. Jag hängde återigen med som ett bihang, fick se men inte synas. Den grekiske guden var barmhärtig och bjöd upp mig till mitt livs första tryckare, "The House of the rising sun" på aukustisk gitarr under medelhavets fullmåne. Och jag var kär! För första gången i mitt unga liv brann jag för en annan människa.

Under det kommande året räknade jag dagarna fram till sommarlovet. Sida upp och sida ned handlade om tankar och känslor inför mötet med Honom igen. Desperationen jag kände när föräldrarna funderade på att byta semesterort och lyckan när de slutligen bestämde sig för att stanna vid det gamla.

Det sommarlovet blev mitt livs bästa. Den spänning jag känt under de senaste dagarna fullständigt exploderade när vi kom till playan, och jag såg Honom stå där. Lyckan när han vänder sig om och ser mig, leendet jag får. Än idag kan jag känna pirret i magen när jag tänker på de känslor han väckte i mig.

Första kvällen på det lokala discot, Bay City Rollers i högtalarna och vi dansar, tätt intill. Första beröringen, första kyssen. Den unga, oförstörda kärleken som tyvärr alltför sällan varar.

Just det såg jag idag och det gjorde mig ömsint. Jag ser fram emot den dag mina små damer hamnar där, och jag lovar att jag skall respektera deras känslor för vad de är - den första, skira kärleken!

Grannsämja på torpet

Idag höll vi på att orsaka en megastor konflikt på samfällighetens badplats. Nykomlingar som vi är här i det chica lilla sommarstugeområdet är vi medvetna om att vi lär granskas med lupp de närmsta 3-4 somrarna innan vi kan anses eventuellt att duga. Vi har inte direkt börjat på plus, eftersom vi än så länge missat varenda oskriven regel som finns.;

- vi kom inte med plockade blomsters till midsommarstången, men hade ändå mage att vara med i dansen runt stången. Ingen som helst självkritik besitter vi!
- dagen för dikesröjning flyttade vi i stan och var alltså inte med. Hur lat får man vara? Vi skulle självklart ha åkt ut direkt efter flytten och kastat oss med nästan i dikesrenen för att röja
- gräsklippningen skedde alldeles för sent, mitt i Rapport, vilket visade att vi är klart självupptagna människor som hellre sköter om vårt än frossar i världens tragedier
- barnen har inte lärt sig tomtgränserna utan plockade smultron i grannes skog. Tror de lyckades ta hela 4-5 stycken! Voine voine, hur ska grannen klara sig?

Och så dagens malör, vi lade oss på en "bokad" plats, som familjen X legat på i alla de 18 år de haft sitt sommarhus. Hur kunde vi? Som lägst stående på rangordningen skulle vi självklart lagt oss i den dikesren vi egentligen borde ha rensat... Och till råga på allt lyckades vi ta fel hink med oss hem...

Undrar om hoppet finns till försoning eller om vi ska ringa mäklaren direkt?

PS: ovanstående är lite lätt överdrivet....*s*

Till mina troll

När jag är som lyckligast är jag som mest sårbar. Ser mina egna exemplar av Madicken och Lisabet rusa runt på gräset, i vild jakt på sköra små fjärilar.

Går på skogspromenad med trinda små flickor med gängliga ben nedstuckna i alltför stora stövlar. Blåbärskorgen i ena handen och mamma i andra.

En stilla stund på verandan, strax före kvällningen. Uppkrupna i soffan, nära tätt intill. Lena små armar runt halsen.

Ömma ord av kärlek, utan baktankar. Magen fylld av ömhet, hjärtat vekt av glädje.

Denna stund av lycka vill jag bevara i mitt minne. Stanna världen och förbli i mina döttrars gryende barndom. Stark av kärlek, skör av ömhet.

Vilken väg ni väljer att vandra kommer jag följa er, skydda och älska er. Oavsett vad kommer min förståelse och kärlek alltid finnas där för er.

Jag älskar er

Semestertider

Undrar om jämlikheten tagit semester? Varje sommar inträffar ett underligt fenomen, mitt annars så jämlika stortroll genomgår en total transformation till mullig mansgris (eller manstroll). Eller hur förklarar man följande;

- matlagningskunskaperna förtvinar totalt, utom när det gäller grillning. Och gud nåde om jag närmar mig detta heligt manliga redskap, grillen.

- för att öka vindraget i torpet står alla skåpdörrar på vid gavel, eller kan det vara av ren lathet han inte stänger dem?

- någonstans gömt på vinden har vi förmodligen en hushållerska, för vem annars ska bädda sängarna, tömma soppåsen och sopa golven?

- förmodligen har vi även en herr- och damtoa, även om jag bara kan hitta en, för hur kan man annars förklara att toaborsten aldrig används och att ringen aldrig är nedfälld?

- Aladins ande brukar också komma på besök, då kör vi frasen "bord duka Dig" alternativt "Bord duka av Dig", eller så är det ett rent önsketänkande av stortrollet.

Undrar om min roll ska bli att vacka omkring i högklackade sandaletter, vifta med nymålade naglar och vara allmänt hjälplös? Skulle inte tro det!

Men annars är allt bra här i Trollskogen *s*. Solen skiner, kyl- och frys är välfylld och inte ett ouppackat flyttkartong så långt ögat kan nå, vi lämnade kvar dem i stan (är nere på 50 nu!).

Parkinsson

Gud vad jag älskar den mannen, så "brittish" och underbar lågmäld, lite torr humor. Och bredvid honom en kanonsnygg 2 barns mor, urläcker i rosa dräkt (där ligger både Ebba och Mamselemamsen i lä). Patsy Kensit är det ju, nu kom jag på det. Snygg som attan, och numera både nykter och drogfri. Bra jobbat tjejen!

Ute på landet igen, efter 48 timmar inne i stan. Det var rena asfaltsgrytan, närmare 30 grader. Fullt med folk ute på gatorna, nästan som om man vore på kontinenten.

Kan inte påstå att aktivitetsnivån ligger speciellt högt, lyckades iaf ställa iordning småtrollens rum någorlunda. Tur att den finns en stor klädkammare som sväljer både det ena och det andra. Jag kommer väl få en chock om några månader när jag öppnar den dörren. Just nu är jag starkt inne på förträngning. Allt som är jobbigt finns inte. Tror jag ska bli struts i mitt nästa liv. När världen blir för påträngande så stoppar jag huvudet i sandenö. Voila, problemen borta.

Från det ena till det andra, jag hajar inte riktigt det här med plastikoperationer. Okej om man har någon missbildning eller defekt som man lider av, men att göra det för att se ung ut? Njae, det är inte riktigt min melodi. Fast å andra sidan så står det alla fritt att välja.

Nu ska jag ut och sätta mig på gräset, pula i mig lite jordgubbar och försöka plita ihop kapitel 6!

Ett trams i natten

Kan någon klok människa förklara varför mina ögon går i kors kring 7 rycket, och jag somnar sittandes när jag läser godnattsagor för barnen? För att sedan när jag verkligen kan gå och lägga mig hamnar i andra andningen och kör på till 1-2 på nätterna? Kan det vara så enkelt som att jag är knäpp månne?

Det är ingen skönhetskur att sova för lite, afganluggen till trots syns mina påsar under ögonen. De har numera antaget modejang soppåsar, svarta och riktigt riktigt stora. Tur att det är inne med jättebrillor. Ser ni synen framför er? En afganhund iklädd riktigt tight dykardräkt, krönt av solglasögon modell Tefat? Yes folks, that's me! Till detta fotriktiga scholls tofflor. Jag lär aldrig någonsin få mail från Ebba om att jag är stylish! Är nog fortfarande lite avis på Mamselemamsen *s*, fast riktigt arg kan jag ju inte bli - hon namedroppade mig! *vågen*. Då är man iaf en miniminimini bloggkändis eller?

Tror alla mina seriösa tankar har kokat bort i hettan, fast jag klagar inte på värmen. Hur läckert är det inte att gå ned och bada på Långholmen eftermiddagen? Och så har jag nog gjort något riktigt dumt. Tyckte det här med en "provbok" på bloggen var en strålande idé, men nu har den blivit ett monster som fått eget liv. Ett tvång att skriva nästa kapitel fastän hjärnan känns totalt tom. Och så "konstruerar" jag istället för att bara skriva.

Som jag ser det finns det lite olika vägar att gå
1. Lägga ned "boken"
2. Skriva när andan faller på och inte dagligen
3. Dricka lite vin varje dag så jag slappnar av och skriver avstressat

Rent sponant verkar ju alternativ 3 trevligast! Säger som farmor sa:
Om jag får sova på saken så ger det sig nog!

Skogssvammel

Sitter på verandan och ser kvällsolen sakta sjunka ned bakom björktopparna. Kärleken ombesörjer disken och de små trollen sitter bänkade framför Bullibumpa.

Vindens susande blandas med fågelkvitter, och ett tyst brummande från datorn. Sitter med datorn i knäet och kan inte 100% njuta av friden, utan måste ut och blogga lite såklart *s*.
Tänk vilken lycka att äga ett sommarhus, ha en bärbar och ett PC kort! Det bästa av världar!

Badkruka som jag är har jag lyckats undvika att doppa min sköna lekamen även idag med. Föredrar en varm dusch före sängåendet. Satt här och filosoferade lite, tänkte jag skulle komma på någon underbar undergörande sanning att delge er här på bloggen. Men icke sa nicke, det bidde kattpiss av det. Fast en liten rolig anektdot kan jag alltid delge er;

var ute och konsultade på ett dataföretag. Skulle ut och kolla en pryl på nätet, fick länken per telefon av chefen. Jag skrev och det blev fel, skrev igen och fortfarande fel. Till slut kom chefen ut för att se vad som gick åt pipsvängen - och simpelt var det. När någon säger "punkt", skriv då . och inte p u n k t som jag gjorde!

Tror jag ska blogga lite på min novell igen, se om jag kan fabricera ihop ett kapitel till

Data för dummies!

Behövs typ nu! Har gjort en ny blog och försöker lägga in länken, men misslyckas totalt! Hjälp, help, aiuda me, hilfe!

För er som är nyfikna är länken:
http://tjejsnack.blogspot.com

Fördomar

har jag många, tyvärr. Jobbar och kämpar med att ge alla en chans, och inte döma någon på förhand. Ganska nyligen hade jag en häftig upplevelse, där jag verkligen insåg att man inte ska döma någon på förhand...

I ett jobbsammanhang träffade jag en kille som var mycket trevlig och social, hade en hel del kloka åsikter och vi kunde bubbla om allt. Visserligen var han inte "min typ" av umgänge, vi umgick i klart olika sfärer - men kul hade vi!

Vi jobbade och slet, avslutade den tunga dagen med att dricka några GT tillsammans. Kärleken, jag och killen satt och bluddrade om livet, och helt plötsligt börjar han gråta. Lite paffa blev vi! Här sitter vi och har det hur trevligt som helst, och killen bryter ihop. Då berättar han att det är första gången på över 20 år som folk behandlat honom som en vanlig person. Varför? Jo, han hade just muckat från kåken, där han suttit för dråp, och han hade äntligen lyckats bli fri från 20 års narkotikamissbruk!

Jag satt nog som en fågelholk, för det hade jag aldrig kunnat misstänka. Och hade någon dagen innan berättat för mig att jag skulle umgås en hel dag med en f d narkoman och kriminell hade jag definitivt inte trott på dem. Hade till råga på allt sagt att jag skulle haft kanontrevligt hade jag garanterat undrat hur det stått till på hjärnkontoret!

Tänk så skönt det kan vara att ha fel ibland! Och så skönt att se att även en människa i de svåraste av omständigheter kan vända sitt liv till något positivt.

Det finns hop om människor, och det är skönt att veta!

Kritik efterlyses!

Jag efterlyser feedback och kommentarer, inte bara om vad jag skriver utan även om hur jag skriver. Jag skriver alltid spontant, låter texten komma när jag lägger fingrarna på tangenterna och läser aldrig igenom det jag skrivit. Märks det? Kom igen, bomba mig med kritik - jag vill utvecklas, hitta min nisch i mitt skrivande. Hjälp mig och jag kommer vara er evigt tacksamma.

Farväl!

När jag lämnade vår gamla lägenhet igår kändes det som ett oerhört stort steg, det var inte bara en flytt från en lägenhet till en annan. Det var även ett steg in i en ny fas i livet, och en hel del farväl.

Farväl till lägenheten där våra barn fötts och lärt sig ta sina första steg. Farväl till ett vardagsrum där jag tillbringat många vaknätter, med kolikangripa små bebismagar. Farväl till min underbara takaltan där jag suttit många nätter och filosoferat över livet, gråtit efter uppslitande gräl med Kärleken.

Farväl till en hel del materiella saker som inte fick följa med till vårt nya liv. Farmors gamla bord, morfars handgjorda skrivbord, trollens första barnstolar och alla gosedjur som följt dem genom åren.

Farväl till grannar och vänner jag fått i kvarteret, sorger och glädje vi haft tillsammans. Farväl till kvinnan jag hjälpte att ta steget till en skilsmässa från en misshandlande man. Farväl till den ensamstående grannen vars barn jag haft en viss inverkan på genom de tuffa tonåren. Farväl till den goa gubben i korvkiosken som blivit en vän, och till damerna på frisersalongen.

Farväl till den lägenhet där jag såg min mor för sista gången. Farväl till det sovrum jag grät mig till sömns efter dödsbeskedet. Farväl till min grannen A som fanns vid min sida genom den tuffa tiden, torkade mina tårar och gav mig styrka.

Farväl till en lägenhet som sett så mycket sorg, men även glädje. Jag lämnar sorgen bakom mig, att läkas på den soldränkta altanen. Glädjen tar jag med och sprider i våra nya rum, att fylla oss med harmoni och lycka för framtiden.

Skjut mig

Om jag säger att jag ska flytt de närmsta 30 åren! Jag har ett halvt ton grus i ögonen, damm i håret och kroppen ser ut som jag gått en rond mot Mike Tyson. Tror vi slog ngt slags rekord...
- flytten tog dubbelt så lång tid som beräknat
- totalt antal kartonger 124 stycken, nu snackar vi alltså BARA kartonger.
- hissen havererade och stod i 3,5 timmar och vi talar om 7 trappor UPP!
- rekordvärme

Och till råga på allt lyckades 4 fullvuxna karlar missa alla viktiga instruktioner - jag hade en!
"Dessa 2 lådor ska INTE under några omständigheter in i flyttbilen, innehåller vår frukost samt frysvaror. Vad tror ni hände? Hittade dessas två lådor 24 timmar senare, längst in i hörnet bland alla andra 124 kartonger! Mer imponerande; jag blev inte irriterad!

Efter 1 GT slocknade jag sött igår kl 02.00, och vaknade i soluppgången! Vår rullgardin försvann i flytten...

Ska nog sova ovaggat inatt!

C U all!

ps: Mamselemamsen - Du och Ebba hade garanterat ratat min outfit igår, det enda guld som jag stod för var plomberna. Inte en flärdfull glimt så långt ögat kunde nå... Men jag flirtade iaf med flyttgubbarna, lite plus för den?

Nu blir jag feminist!

Fy fasiken vilka j*a idioter det finns. En man som suttit frihetsberövad för våldtäkt får över 200.000 kr i skadestånd. Flickan (barnet) som blir våldtaget får 100.000.-! Vilket är värst? Sitta inlåst i några månader eller bli skadad psykiskt för livet? Berövad tilltron på vuxenvärlden, och framförallt män?

Vad ger det för signaler till oss kvinnor?

Jag blir så j*a skogstokig så jag vet inte vad! Fy fan fy fan fy fan!

Nu går jag och skrubbar toaletten - dels blir den ren och dels får jag avreagera mig.