Förstår inte varför jag inte kan gå och lägga mig som folk, utan sitter uppe halva natten och filosoferar. Och inte löser jag några värdsliga problem inte, inte ens problem i min egen lilla värld. Nu har jag väl iofs inte så många problem, jag är en lyckligt lottad människa (jag har bara lite svårt att inse det).
Mitt mellantroll och jag har en ritual vid läggdags, först läser vi en saga och sedan kryper hon ihop i min famn, ber med mjuk liten flickröst "mamma, berätta något om när Du var liten". Och så tar vi oss en tur genom mina barndomsminnen.
Varje gång är det ett nytt minne som dyker upp, något jag stuvat undan långt bak och glömt i min strävan att bli vuxen. Och varje gång upplever jag händelsen som på nytt, med barnets känsla och den vuxna insikten. Det har gett mig en hel del förklaringar varför jag reagerar på vissa saker, och även ökat min förståelse för de val min mamma gjorde. Val som jag då inte förstod, men framförallt inte accepterade. Och som påverkat mig mycket genom hela mitt liv.
Denna resa i minnenas värld tillsammans med trollet ökar vår närhet, men den läker mig också. Helar såren från min barndom, bekräftar den kärlek jag faktiskt fick om än svår att förstå. Ökar min tilltro till kärlek, att det faktiskt finns kärlek som är ren och som ges utan egen vinning. Livet är för kort för att bara överleva, man måste våga leva också! Och snart törs även jag
Inlägg
7 timmar sedan
3 kommentarer:
Du tors redan, nar man har barn sa tors man leva! Dels for att man ar tvungen annars overlever de ju inte om man inte vagar nagot och dels for att ens karlek till sina barn ar liv. Jag har ofta tankt pa vad jag egentligen fatt ut av livet so far o kommit fram till att fa hysa san 'unconditioned' (ursakta engelskan men jag tappar sa manga svenska ord har nere i Italien) karlek till mina barn ar nog det basta som hant mig, en karlek utan krav som far mig att asidosatta mig sjalv for nagon annan-det ar nog det finaste med livet. Det man sjalv inte fick att foraldrar helas pa nagot satt kanner jag det som och sa blir det for ens barn hoppas jag...
Ingen har perfekta föräldrar. Dom som säger det, tror jag ljuger eller är bra på förträngning. Vissa människor kallar mig "navelskådare", men denna "navelskådning" har resulterat i en massa bra saker. Mina föräldrar gjorde SITT bästa. Och därför kan jag acceptera det idag. Med det i bakhuvudet, försöker jag göra annorlunda mot min "höns" och mot mig själv. Det värsta med att jag "navelskådar", är att jag tror att ungarna gör det samma, och jag är inte säker på att jag vill veta vad dom kommer fram till. Man får väl hoppas på att man gjort nått rätt.
"Kravlös kärlek"? Vänta bara till de kommer i tonåren. *skrattar*
maste kolla:)
Skicka en kommentar