Just så känner jag mig idag. En bagatell kanske för de flesta, men jag är attans så stolt. Känner mig oövervinnerlig och kompetent, redo att erövra världen. Fasiken vet om jag inte förtjänar en förstasida i tidningen *s*.
Storyn är följande; jag och mellantrollet sover själva ute i skogen. Nemas promlemas, för jag är inte mörkrädd. Prassel och dunsar, mystiska ljud osv bekommer mig inte.
Men på morgonen ställs jag på prov! Mellantrollet tittar ut genom fönstret och säger med förskräckt liten röst "Mamma, det ligger en fågel och sover på verandan".
Sover? Om det vore så väl, den var stendöd! Och döda djur har jag oerhört svårt för. Jag är så blödig att jag grinar, tänker att den lilla pippin var någons barn. Och samtidigt så harig att jag inte törs ta i fågeln med händerna.
Gråten biter jag ihop, försöker sakligt förklara för trollet att fågeln nog flugit lite vilse och krockat med fönstret. Föreslår att vi lägger fågeln i skogen, men den gubben går inte. Det ska bli begravning!
Så jag biter ihop än mer, fixar liten låda och gräver en grop. Blommor plockas och begravningen är nu avklarad. Den lilla pipppin är fint begraven under en björk, och det finns väl risk för att den får sällskap så småningom. Naturens gång och allt det där.
Men jag är stolt, jag övervann några av mina fobier och grejade det!
Inlägg
7 timmar sedan
6 kommentarer:
har rasar de ner fran taket hela tiden, sma nakna fagelungar o jag grat forsta gangerna men nu slanger jag bort dem.. fast nar det trillade ner en levande, naken fagelunge i Kattis huvud i forra veckan sa var vi lite fega o klarade inte av att ta livet av den TROTS att vi visste att det var det ratt. Vill du verkligen bli adopterad forresten for har lever man farligt, min aldsta dotter fick en geckoodla i huvudet en gang nar hennes besokande farmor oppnade fonstret...
Impad! Dels att du vågar spendera natten ute i djupaste skogen utan att vara det minsta skraj - själv hade jag gjort i brallan vid minsta kvistbryt! Impad också, att du klarade av den lilla fågelolyckan.
Tack damer! Känner mig riktigt stor och stark idag. Är faktiskt inte minsta mörkrädd, har sovit själv ute i skogen tom. Och adoption - ja tack! Jag kan ha hjälm på mig, matchar min dykardräkt
När Camilla var liten, hade vi ofta begravningar hemma. Akvariefiskar som dog. Vi hade stora ceremonier vid toastolen och det hela avslutades med att Camilla mycket höglidligt spolade.
Men det finns gränser för begravningar. Båda tjejrna har under tonåren, varit vegetarianer. Och när de en jul, ville begrava julskinkan fick vi nog och bara fnös åt dom.
Begrava julskinkan hehehehehehe .... tonåringar har sådana fantastiska övertygelser ibland :-)
hihi.. begrava julskinkan! Snyggt. Inlindad i guldfärgad cellofan då antar jag *S*
Skicka en kommentar