har jag många, tyvärr. Jobbar och kämpar med att ge alla en chans, och inte döma någon på förhand. Ganska nyligen hade jag en häftig upplevelse, där jag verkligen insåg att man inte ska döma någon på förhand...
I ett jobbsammanhang träffade jag en kille som var mycket trevlig och social, hade en hel del kloka åsikter och vi kunde bubbla om allt. Visserligen var han inte "min typ" av umgänge, vi umgick i klart olika sfärer - men kul hade vi!
Vi jobbade och slet, avslutade den tunga dagen med att dricka några GT tillsammans. Kärleken, jag och killen satt och bluddrade om livet, och helt plötsligt börjar han gråta. Lite paffa blev vi! Här sitter vi och har det hur trevligt som helst, och killen bryter ihop. Då berättar han att det är första gången på över 20 år som folk behandlat honom som en vanlig person. Varför? Jo, han hade just muckat från kåken, där han suttit för dråp, och han hade äntligen lyckats bli fri från 20 års narkotikamissbruk!
Jag satt nog som en fågelholk, för det hade jag aldrig kunnat misstänka. Och hade någon dagen innan berättat för mig att jag skulle umgås en hel dag med en f d narkoman och kriminell hade jag definitivt inte trott på dem. Hade till råga på allt sagt att jag skulle haft kanontrevligt hade jag garanterat undrat hur det stått till på hjärnkontoret!
Tänk så skönt det kan vara att ha fel ibland! Och så skönt att se att även en människa i de svåraste av omständigheter kan vända sitt liv till något positivt.
Det finns hop om människor, och det är skönt att veta!
Inlägg
3 timmar sedan
5 kommentarer:
Just det - att se folk för vad dom är, det är viktigt. Att inte falla i fällan bara se den etikett som oftast andra klistrat dit.
Där gjorde du dagens goda gärning utan att ens veta om det!
Håller med dig! Är det ngt jag själv försöker träna på så är det att inte direkt "döma ut" folk. Man vet inte hur folk har det förrän man gått i deras skor.
Vilken häftig händelse, både för er och för honom. Säkerligen en positiv puff för honom och en ögonöppnare för er. Ballt!
Min"soul-mait" på högskolan, var i början av studierna villkorligt frigiven efter 8 år i fängelse. Han var den jystaste(kan man skriva så?) som jag träffat. Han tog sig samman och fortsatte att läsa. Nu är han föreläsare på ett av universiteten i Sverige.
Frågan är: "Hur länge ska man straffas"? Fängelsetiden eller resten av livet?
Tror den största kicken i detta möte, var att upptäcka att jag hade förmågan att se bortom mina egna fördomar. Självklart var det kanon att se en människa som lyckats ta sig upp på spåret igen, men egokicken var som sagt att jag övervann en fördom!
Skicka en kommentar