Slutstation

Att åldras i Sverige idag är inte lätt. Och att få ha det bekvämt de sista levnadsåren är inte alla förunnat. Det är svårt att åldras med värdighet i vårt land. Har man sedan inga barn, släktingar eller förmögenhet så är det i princip omöjligt.

På fredag ska jag hjälpa min far att flytta. Vid 80 års ålder och med en hjärntumör så blir hans liv ganska förvirrat ibland. Min systers 2 veckors resa till Frankrike omvandlades i hans tankar till en 2 årig emigrering till USA. När hans tankar genomgår sådana loopar är det lätt att förstå att han glömmer om han har ätit, tagit sin medicin eller tillgodosett andra grundläggande behov.

I dagens välfärdssamhälle räknas han dock som alldeles för frisk för att få någon som helst hjälp eller tillsyn. Hans ben och armar hänger än så länge med, men att motorn som styr det hela hackar betänkligt tar man ingen hänsyn till.

Visst kan man sedan tycka att vi barn borde klara av att hjälpa vår far med detta, men nu är inte livet fullt så enkelt. Han bor i en annan stad och vägrar flytta, vilket jag respekterar. Vi syskon har små barn och heltidsjobb, så den tillsyn vi kan ordna får ske på helgerna. Men det räcker inte för vem hjälper honom dessemellan?

Nu är både jag och min syster ganska så påstridiga personer, som inte drar oss för att använda charm, pock, smicker och argument för att få vår vilja fram. Det har gett resultat på så sätt att pappa fått förtur till seniorboende, där det iaf finns grannar som håller ett öga på honom. En restaurang han kan besöka och sociala aktiviteter som håller honom igång.

För oss är det en stor lättnad, men för honom är det förenat med sorg. Visst förstår han det förnuftiga i flytten, men samtidigt finns det en baksida. Han vet att slutet närmar sig. Detta är "the last resort".