Idag har jag målat fönster. Hur kul är det? Inte alls kan jag meddela. Iofs, själva målandet är kul - det är mecket innan som jag får spunk på. Det ska tvättas med rödsprit (doftar iofs så att man blir lite soft), slipas och skrapas, filas och duttas. Värst av allt är den eländiga målartejpen, som är ett rent helsicke att få dit i ett stycke och rakt! Å andra sidan är det sju resor värre om man skippar den. Tro mig för jag har provat den varianten också. Rekommenderas icke, om man inte vill sitta och slipa fönster med rakblad i tid och evighet.
Nu efter denna omständiga inledning så kommer jag till kärnpunkten. Min släkt är inte klok! Fast det har ni kanske redan misstänkt? Lite lätt tragikomisk. Lars Norén borde vara grön av avund, för här finns stoff till en och annan maraton pjäs. (Ni kanske märker att jag tänkt en del? Det är ganska så kontemplativt att stå på en stege i solen och måla).
Jag har en relativt nära släkting, några år yngre än mig. I hela mitt vuxna liv har jag vetat att h*n är homosexuell, utan att det överhuvudtaget har diskuterats. Hela min familj har förstått det och så har det inte varit mer med det. Släktingen lever i ett harmoniskt samboförhållande sedan massor med år, båda har bra jobb och är hur nice som helst.
Men släktingens föräldrar och syster har svävat i totalt mörker! De har bara väntat på giftemål och barn, med en partner av motsatt kön såklart. Vilket de fått svävande och vaga svar på från släktingen. Förra året så blev det förlovning, och släktingen informerade äntligen sina föräldrar. Vilket jag tycker var på tiden, framförallt för partners skull som fått finnas i det tysta i mer än 5 års tid! Min släkting insåg sin läggning för mer än 30 år sedan. Föräldrarna är strax över 50 och relativt liberala i sin livsstil. I mitt tycke helt knasiga och lite lätt maniska, men jag har aldrig upplevt dem som fördomsfulla.
Fadern reagerade med att pompöst skratta och försöka förvandla det hela till en lustig anektdot, "det tillhör ju den nya livsstilen ha ha ha". Moderns enda önskan var att det inte skulle berättas utanför familjen "för då kan människor undra vilken sorts mamma jag är!"
Hur tragiskt är det inte att leva i förnekelse merparten av sitt liv, att inte kunna stå för den man är? Och att ens föräldrar inte kan acceptera den människa man är, oavsett vem man väljer att älska?
När / om den dagen kommer hoppas jag verkligen att mina troll har så mycket respekt och tillit till mig att de inte behöver gömma sig i vare sig garderober eller självförnekelse! För om de gör det, då har jag verkligen misslyckats som mamma!
Inlägg
35 minuter sedan
11 kommentarer:
Och vi snackar 2006... inte klokt.
För att inte tala om dom som inte tål homosexuella av eget kön, men av motsatta är helt OK (även som vänner). Jag känner både kvinnan som umgås med bögparet men tycker att lesbiska är äckliga, och mannen som inte står ut med bögar, samtidigt som han umgås en hel del med en lesbisk!
Är dom rädda att det ska bli något raggningsförsök, eller?
Fast sedan har du ju även föräldrarna som "kräver" att barnen ska hålla sig inom liknande yrken (akademiker, "jobbare", konstnärligt...) som dom har...
Det är mycket som man måste acceptera och respektera som förälder!
Synd att barnen inte väljer föräldrar...*suckar högt* Slötittade på Dr Phil i går, det var evigheter sen oc hdet var ex som bråkade med varandra och glömde barnens bästa. Hur själviska kan dom vara???
Tragiskt!
Sorgligt att det ska behöva vara så här. De där föräldrarna borde istället vara glada att deras son/dotter har någon att älska och dela sitt liv med. Det finns så många människor som lever ensamma och som inte är lyckliga.
Hoppas det går bra för dem i framtiden.
Syrran bodde med en kvinna i flera år. Mina föräldrar reagerade lite som de du berättar om. Resten av släkten fick inget veta! Ajabajja.
Och då kommer Fellatrix (döper härmed om mej själv - Fellatrix är död, leve Avataria) som kärringen mot strömmen, och försöker förstå vilka mekanismer som ligger bakom föräldrarnas reaktioner - alla föräldrar förlägger så oerhört mycket hopp och kärlek i sina barn, många målar upp hela liv inför sina blickar, går och glädjer sig i förväg åt att få barnbarn, ordna traditionellt bröllop osv, kanske att få en svärdotter/-son till familjen osv...och så går barnet och skaffar sig ett liv som inte tänkt sig...man kanske aldrig nånsin kommit i kontakt med homosexuella/utlänningar/militärer/konstnärer/byggnadsarbetare eller vad det nu månde vara, och upplever det konstigt, skrämmande, hotfullt...Inte konstigt man blir rädd...
Sen önskar man ju för alla att föräldrarna kommer över det där, både för sin egen skull, och för barnets...acceptans är det största!
Skrämmande,,,och varför tror så många föräldrar till homofolk att det är "deras fel"? (föräldrarna´s alltså).
Vad jag blir beklämd när jag läser sånt här. Det primära är väl för 17 att din släkting är lycklig och mår bra, inte om h*n är lycklig och mår bra tillsammans med en person av det egna könet, det är ju en fis i rymden.
F ö delar jag din åsikt om fönstermålning/kittning. Det är endast och allenast p g a detta arbete som vi A L D R I G mer kommer att skaffa oss hus...no way never!...*ryyyser* ;o)
Jag håller med dig. Jag försöker lära mina små att det spelar ingen roll vilken läggning man har, vilket land man kommer ifrån eller vilken hudfärg man har. Det som är viktigt är hur man är som människa.
Oerhört tragiskt att ingenting får gå utanför ramarna, allt måste vara "normalt", för "vad ska folk säga?"... Usch!
Skicka en kommentar