En blick bakåt

Höst, i slutet av novembers dystra månad. Efter en tuff tid började jag äntligen se solen igen, såväl på himlen som i mitt inre. Vi hade äntligen börjat glädjas åt den graviditet som vi väntat på i åtta långa år. Nu var vi halvvägs på en väg som hitintills bjudit mycket oro, fostervattenläckage, förvärkar och mycket annat. Nu vågade vi äntligen se frammåt, glädjas åt den lilla tjej som fanns där inne.

Jag var tidigt på jobbet, med mycket att ta igen efter två veckors sängläge. Viktiga möten väntade, beslut skulle tas och tidsplaner spikas. Telefonen avstängd med stränga tillsägelser om att inte ens Kungen själv fick störa satte jag igång. Fokuserad och målmedveten, äntligen i farten igen efter veckor av grubbel och funderingar.

Då ringer telefonen! Jag ignorerar den, försöker koncentrera mig men telefonen ger inte upp. Höga, gälla signaler och jag sliter till slut upp den. Frågar med arg röst varför jag får samtal när jag bett om att inte bli störd. Tjejen i andra änden säger försynt att det är från Frankrike, att jag bör ta samtalet.

Genast blir den tidigare så soliga dagen mulen, humöret dalar och jag ser framför mig ännu ett samtal med min mor. Som är ledsen, besviken, förbannad, hysterisk eller något liknande tillstånd, men framförallt onykter. Även så här dags på morgonen.

Med iskall röst svarar jag på samtalet som släpps fram. Hör en för mig okänd stämma tveksamt fråga efter mitt namn. När hon hör mitt jakande svar säger hon med svag röst att min mor är död. Att hon tagit sitt liv den gångna natten. Hon finns inte längre. Och inte heller hoppet om att allt en dag ska bli bra. Att jag ska få en mamma. En mormor till mitt väntade barn.

Just idag är det åtta år sedan det samtalet. Jag har hämtat mig från chocken sedan länge. Men jag tycker fortfarande illa om tidiga telefonsamtal.