Har nu tillbringat kvällen i ett långt samtal med en mamma till en av lilltrollets klasskompisar. Här börjar det blåsa upp till om inte storm så iaf kulingvarning. De små damerna gaddar ihop sig och små gängbildningar börjar bildas. Det som händer är att man går ihop i grupp och vänder sig mot enstaka tjejer, ibland mot lilltrollet - ibland mot någon annan. Nu har lilltrollet avsevärt mer skinn på näsan så hon säger ifrån. Både till gänget och till det vuxna. Men ändå - varför måste det bli så här? Enligt personalen är det "inte så farligt". Nej, inte nu men det kan bli!
Jag har en teori.... som vanligt. Killar tar stor plats, framför allt mindre killar med mycket spring i benen. De låter mycket, är överallt och det behövs full attention för att få dem att coola ned sig. Tjejerna sköter sig så bra, de sitter still och klipper, klistrar, målar osv. så dem behöver personalen inte lägga så mycket krut på. Samtidigt så pyser det under ytan, de små damerna övar sig på subtila elakheter, små förslagna nålstick och oron börjar ta fäste. För att sedan i 1:an eller 2:an ta full fart och man har en laddad, infekterad konfliktsituation.
Så vitt jag kan komma ihåg var det inte så när jag var liten. När jag gick i skolan fick både tjejer och killar lika mycket attention, för killarna var inte alls lika utåtagerande som nu. Så vad är skillnaden? Uppfostras grabbar mer "grabbigt" nu? Är föräldrarna mer kompisar med grabbar och mindre auktoritära? Är det så jäkla viktigt att vara cool med sin grabb att man missar den egentliga rollen, att fostra sitt barn?
Faktum är att det vi lär dem nu är så som de blir som vuxna. Får de inga gränser med sig från barnsben ska det otroligt mycket till för att de själva ska skaffa det som vuxna. Lär de sig inte respekt för sin omgivning så lär de inte ha det som storvuxen 20 åringen heller. Iaf inte utan ett sjujäkla jobb! Så inse, att inte ge dem rätta ramar nu är fasiken att göra dem den största björntjänst ni kan. Kärlek är att bry sig, att sätta gränser och att hjälpa dem till att bli trygga, bra människor.
Det gäller självklart både tjejer och killar, absolut. Men min personliga uppfattning är att många killar verkar fostras mer släpphänt nu än tidigare. Har jag fel?
Inlägg
4 minuter sedan
10 kommentarer:
Jag har egentligen ingen aning, men om det du säger stämmer så är det illa. Jag vill minnas att samma problem fanns för trettio år sedan när jag var i den ålderm, killarna syntes och hördes och tjejerna var snälla. Såg det ut som. Men det var vattentäta skott mellan tjejgrupperna och i värsta fall hörde man inte till någon grupp alls.
Om det nu är ännu värre så är det riktigt problematiskt.
Arma ungar.
Jag tror knappast att det är värre nu. Snarare är det så att vi som vuxna är mer medvetna idag - våra föräldrar visste inte ens vad mobbing betydde; vi är många som varit offer för det och är livrädda för att våra barn ska behöva lida som vi gjorde. Men jag tror att det var lika illa förr - och rent socialt så är det knappast så att killar idag uppfostras mer "killigt" än för tjugo-trettio år sen.
Jag tycker inte det bara gäller killar även tjejer uppfostras på ett annat sätt. Ser på de barn som kommer på besök här, att de är förvånade över mina gränssättningar. Men de kommer gärna tillbaka :-))
Det är en stressig tid, föräldrarna vill/orkar inte "bråka" utan vill vara mer kompis, tyvärr. Så är det i allafall bland merparten av våra barns kompisar med föräldrar.
Ingen aning. När jag var liten var vi sex tjejer och 19 killar i klassen. Alltid var det nå´n tjej som skulle frysas ut bestämde ubersturmbahnhoffuhrern bland tjejerna. Ofta var det jag. Ofta nå´n annan. Fy fan vad jag hatar barndom.... utsatthet överallt. Eller i mitt fall var det så eftersom jag inte hade nå´n trygghet hemma.
Jag kommer ihåg att i 4:an var vi 4 tjejer som "strejkade" en eftermiddag. Vi gick hem till en av tjejerna och satt där under en lektion. Under rasten kom fröken och hämtade tillbaka oss.
Anledningen till att vi strejkade var att killarna alltid fick svara när vi räckte upp händerna. Jag gick i en klass full med plugghästar. Var det någon kille eller tjej som tog sig för mycket plats (bus, mobbing el dyl) så blev den personen/personerna satta på plats AV OSS andra i klassen. Jag tror aldrig att någon förälder behövdes kopplas in, endast fröken i "svåra" fall.
Detta var 25 år sedan. (Jisses va´ gammal jag känner mig helt plötsligt..;)
Jag tror att barn överlag uppfostras för slappt nuförtiden. Många föräldrar orkar inte med den biten och överlämnar till dagis/skolan att fostra barnen...*suck*
Jag personligen uppfostrar min nu 6årige son till att ta plats på ett sätt som gör att han inte blir bortglömd. Men mycket viktigare än det är att han ska ha full respekt mot alla andra och under inga omständigheter behandla en annan på ett nervärderande sätt. Att hålla upp dörren för tjejerna i klassen och ge dom ketchupen först vid matbordet i skolan är en självklar grej för honom då han fått lära sig det sen lillasyster klev in i hans liv när han precis fyllt två år. Däremot så fasar jag för att när lillasyster kommer upp i skolverksamheten så kommer hon ta över och styra & ställa så mycket hon bara kan. Jag är nog mer slapp med min dotter tyvärr och risken är att jag kommer få betala för det agerandet. Men min son är jag fortfarande stolt över när jag ser hur han behandlar andra i sin skola. /Milla
Hm, barn i allmänhet uppfostras nog lite slapphänt.
Jag tror med att det här med "gängbildning" hör till och att barn (så länge det inte går för långt och blir till mobbning) måste få lösa det lite själva. Märker det bland barnen idag och minns det från när jag själv var liten. Ibland var man med och ibland blev man utanför för att senare vara med igen och någon annan utanför. När barnen sedan blir äldre är det vanligare att det blir två mot två eller gäng mot gäng. Jag tror att det ingår och är en viktig del för att lära sig om konflikthantering...
(Därmed absolut inte sagt att man som vuxen aldrig ska ingripa när det går för långt. Mobbning är något annat!)
Snacka om att barnuppfostran inte är en lek. Jag vill absolut inte ha tillbaka gamla tiders stränga fostran, men å andra sidan inte heller den i mitt tycke lättvindiga uppfostran som många praktiserar idag. Ibland inbillar jag mig att den mobbing som tjejer utsätter varandra för är svårare att upptäcka, eftersom den är så subtil. Därmed inte sagt att det ena är värre än det andra - båda är avskyvärt! Tyvärr är min erfarenhet att barn som mobbar många gånger har ganska oengagerade föräldrar... Hoppas det inte är så.
Kul föresten att se nya namn här - välkomna!
... alla barn behöver plats och att bli sedda, finns det möjlighet för dem som idag jobbar med barn att göra det, i grupper med så många? Svar: Nej!
Kram U
Skicka en kommentar