Words....

don't come easy to me var det någon som sjöng en gång i tiden. På det glada 80 talet tror jag det var och har jag inte helt fel hette smörsångaren Leonardo David. Jag har aldrig riktigt greppat vad han menade, för hos mig har orden runnit på som värsta Niagara fallet. Never ending story mer. Men nu har jag börjat förstå honom. Min verbala inkontinens börjar gå över. Kanske skönt för omgivningen men jag lider av det.

Innan behövde jag bara lägga fingrarna på tangentbordet så sprutade det ut ord i allehanda konstellationer. När trollen skulle ta det lugnt berättade jag alltid egenhändigt komponerade sagor, som skapades i samma stund som jag berättade. Och innan jag skulle sova på kvällen låg jag alltid och "skrev" noveller i huvudet. Sedan kom de inte så mycket längre, men det blev iaf ett antal noveller med årens lopp.

Men den sista tiden har den där inre rösten tystnat. Historierna och fantasin har gått ned på lågvarv, hjärnan har gått i ide. Totalt vaccumförpackad och klarar bara av dagens uppgifter. Något större utrymme för fantasi och skapande finns inte. I början var det skönt, med tystnaden. Utan den där berättar rösten som pockade på och ville fram. Jag kunde vila i stunden, låta hjärnan hämta kraft. Men nu vill jag ha den tillbaka! Så om det är någon därute som lånat den - please låt mig få den tillbaka. Jag lovar att behandla den snällare den här gången. Promise!