Jag & Di Leva

Ord är kraftfulla. Såväl det skrivna som det talade ordet har en oerhörd kraft i sig. Ett vårdat språk stärker en individs framtoning, gör den mer positiv. Därmed inte sagt att ett vårdat språk är synonymt med ett avancerat språk, med svåra ord. Snarare ett tydligt och "rent" språk, utan sällskap av svordomar, "han'ba", liksom, typ osv.

Att läsa en välformulerad text eller lyssna på en talare med ett bra språk gillar jag. Mycket. Jag gillar även ironiska texter med lite knorr på. Ibland kan även elaka texter vara underhållande, lite beroende på vad/vem de handlar om.

Däremot gillar jag inte att komma till skolan för att hämta trollen och hör små 6-7 åringar hojta "rockar fett", "det suger" och liknande. Jag gillar det iofs inte ens när vuxna människor säger det. För mig är det lite samma sak som när flintskalliga karlar kammar lugg. Ett försök att föryngra sig, inte stå för sin ålder. Men okej, jag kanske är konventionell och tråkigt - jag bjuder på det.

Något jag också irriterar mig på är de människor som alltid använder orden till att "trycka" till andra, i diskussioner, kommentarer och liknande. Som gjort ett avancerat språk till ett maktmedel, där själva ämnet får en underordnad roll och diskussionstekniken tar över. Där man missförstår med flit, för att någon gjort ett syftningsfel eller liknande. En vänskaplig dialog går lätt över till en dispyt i de fallen.

Ibland känns det som om ordens egentliga syfte försvinner, att kommunicera. Att nå andra människor. Att nå fram till andra människor. Att få en vänskaplig dialog.

Och vad vill jag då ha sagt med detta? Ingen aning egentligen, fick väl en liten släng av Di Leva inspiration bara. Nu när snön börjar dra sig tillbaka och solen tittar fram.