Bloggens eviga dilemma

Eftersom jag är totaldäckad och aktivitetsnivån på sparlåga har jag ägnat mig åt en inte alltför fysisk krävande aktivitet. Skruttat runt bland bloggar och läst lite här & där. Hamnade bl a mitt i ett veritabelt ordkrig, där man ifrågasatte varandrars bloggkompetens. Som alltid i de här sammanhangen dyker det upp kommentarer som "du vill bara synas, allt för att få uppmärksamhet" o dyl.

Jag blir så matt.... för en sak kan vi väl vara överens om - vi bloggar för att bli lästa. För att människor ska engagera sig, fälla en kommentar och helst höja våra inlägg till skyarna. Det är väl det som är själva basen för bloggarna - att nå ut bortom den egna, personliga sfären som vi har i verkliga livet. Eller har jag missuppfattat något?

Och eftersom vi är totalt olika i verkliga livet så är blogglivet enbart en spegelbild av detsamma. Jag kan gå på stan och se små söta tonårshoppor vars stora intresse är smink, mode och söta pojkar. Och dessa tonårshoppor finns i alla åldrar. Likväl kan jag svänga runt hörnet och komma in i de trendiga kvarteren där "less is more" och där ordets makt är obestridlig. Och dessa två världar förenar sig sällan i det verkliga livet, så varför här i bloggland? Vilken av dessa världar är då bäst? Ingen i mitt tycke, för annars hade jag förmodligen strävat efter att befinna mig där. Eller rättare sagt, jag har levt i båda världarna men kände mig inte riktigt hemma. Så det blev en helt vanlig "svensson" av mig. Hela kittet förutom kombi, radhus och hund.

Det är ett evigt krig mellan det seriösa vs det ytliga. Och vilka vinner? Nobody, för när vi ligger där med näsan i vädret så är vi alla lika döda. Det som borde vara viktigt för oss alla här hur vi spenderar vår tid på vägen dit. Och det måste väl ändå vara upp till var och en? Visst fasiken tycker jag modebloggar är otroligt trista, men jag får även eksem av att läsa prettobloggar som saknar noll i självdistans utan snarare förgås av sin egen viktighet.

Visst tycker jag att min egen blogg är "the real thing" för annars hade jag förmodligen bytt stil. Medan den för andra är otroligt fånig, lättsam, banal osv. Däremot kan jag inte upphöja min egen betydelse genom att trycka ned andra. Okej, visst - undantag finns. När det är bloggar som hyllar för mig helt obegripliga saker som ex.vis våld, fascism o dyl. så ska man garantera basunera ut det olämpliga. Eller så kanske man ska tiga ihjäl dem? Shit, det här blev svårt. Men ni förstår nog hur jag menar eller?

Vad jag försöker komma fram till är lite tolerans, lite "live and let live" anda. Mångfalden behövs, vi behöver inte gilla den men däremot acceptera den. Eller för att uttrycka det lite mer elegant som den gode Voltaire:

Jag hatar Din åsikt, men skulle vara beredd att gå i döden för Din rätt att uttrycka den.

Nu vill jag nog inte riktigt gå fullt så långt som att dö, det verkar lite väl drastiskt. Jag har så otroligt mycket ogjort än, en återigen - ni förstår vad jag menar?

Jag tycker det är helt okej att ha en avvikande åsikt, jag tycker att det här helt okej att ifrågasätta och kritisera varandra - på saklig grund. Men när det sänker sig till lågvattensnivåer så tycker iaf jag att vi passerat en gräns som vi som civiliserade människor bör vara aktsamma om.

Något vi bör värna om, i såväl det stora som det lilla är respekten. För oss själva, för våra medmänniskor och för livet i sig.