Out of order

Satan i gatan vad jag är trött på mig själv. Hur dum är jag egentligen på en skala 0 till 100? Obs att detta är en rent hypotetisk fråga som INTE behöver besvaras, det gör jag så bra själv.

Igår började det, oron. Smyckena åt pipan, livet trist och jag ful - grå - gammal - otrevlig och alla andra negativa epitet jag kunde komma på. Såg på den suveräna Helen Mirren när hon gradvis förföll till en alkoholiserad tanta och identifierade mig stenhårt med henne. Exakt sådan skulle jag bli!

Sov tungt som om jag vore drogad (note till mig själv:ska nog kolla vad maken håller på med, glöm inte Gasljus!)

Dagen har ägnats åt att vada i kvicksand, jag tar mig nätt och jämt fram. Sjunker lite för varje steg och måste använda all kraft jag har för att få något ur händerna. Skulle bl a uträtta ett ärende i Solna C. Irrar runt som en blind höna och hittar ingenting. Och när jag väl kommer fram till rätt ställe finns det inte. Och jag håller på att få tokbryt. För en bagatell.

Hallå! Kan någon ta och intravenöst pumpa lite vett i den här kvinnan? Dvs moi, innan jag blir osams med mig själv. Lyckas iaf ta mig igenom de ärenden som kvarstod på listan, tar mig hem och får tuppjuck på ett par som strular i garaget. Vilket jag kommenterar högt för en väninna i telefonen. Och upptäcker att jag har fönstret öppet! Smart, trollmor. Riktigt smart!

Och så slår det mig! Just det - mamma skulle fyllt år idag. Kroppens minnen är i farten ännu en gång. Och som alltid glömmer jag bort det. Oroar mig för allt annat istället för att släppa fram skiten. Tänk om jag någon gång lär mig......