Hujedamej!

Jag är sååååå trött. Vårtrött. Släpar omkring min kropp och tittar med arga ögon på alla pigga människor som går med spänstiga steg. Själv vill jag helst dra på mig min dykardräkt och gömma mig bakom cyklopen. Krypa ned i ett badkar och invänta den där magiska energin som brukar komma. Förmodligen är det väl någon slags efterreaktion när spänningen börjar släppa och kanske lite eftersviter av förkylningen. Det är inte nådigt med pollen heller. Jag kanske måste börja få in i mitt söta (jo, lite iaf) huvud att jag faktiskt är närmare ett halvt sekel! Smaka på den ni. Ett halvt sekel..... kanske dags att boka rullator, dra på de knähöga nylonstrumporna och inträda i Schollsvärlden?

Äsch då, så länge unga pojkspolingar inte spottar efter mig så anser jag mig vara en urping. Iaf de dagar då jag har självförtroendet på topp. Men herre je, jag börjar nästan bli rädd för mig själv. Okej att jag pendlar i humöret, men i en och samma blogg? Måste vara någon form av rekord!

Svammel är jag bra på iaf. Kan ni tänka er om jag skulle komma till skott och skriva en bok? Det skulle bli en ny inriktning på vartendaste kapitel. Och aldrig något avslut. Jag skulle fortsätta som en evighetsmaskin....

Annars kan jag för övrigt rapportera att det absolut värsta vårtecknet har dykt upp! Wannabe cyklisterna! De som enkom plockar ut hojen först när kjolarna åker upp i rumphöjd. Då släpas racerhojen fram ur källaren, på med värsta glidarhjälmen och med dödsförakt kastar de sig ut i Stockholmstraffiken. Totalindoktrinerade om att bilister är onda och cyklister snälla ger de sig ut på sitt korståg. Vinglar, svänger totalt oplanerad och har en oroväckande tendens att liksom pendla fram i sidled. Ni vet, en slank han hit och en slank han dit.

Själv sitter jag med ögonenen överallt, de far runt som värsta periskopet och hjärtat i halsgruppen. För de dyker upp precis överallt. Och har noll koll, men tror att de kan dra på i samma tempo som sina mer rutinerade medcyklister.

Igår råkade jag nog på en toppnotering! En kvinna, med lång fladdrande kjol. Barn på pakethållaren OCH pratandes i mobiltelefon UTAN snäcka! Snacka om att utmana ödet..... Själv sålde jag min cykel, för jag ville inte att någon annan stackare skulle råka ut för en sån misserabel cyklist som mig.