Satan i gatan vad jag är trött på mig själv. Hur dum är jag egentligen på en skala 0 till 100? Obs att detta är en rent hypotetisk fråga som INTE behöver besvaras, det gör jag så bra själv.
Igår började det, oron. Smyckena åt pipan, livet trist och jag ful - grå - gammal - otrevlig och alla andra negativa epitet jag kunde komma på. Såg på den suveräna Helen Mirren när hon gradvis förföll till en alkoholiserad tanta och identifierade mig stenhårt med henne. Exakt sådan skulle jag bli!
Sov tungt som om jag vore drogad (note till mig själv:ska nog kolla vad maken håller på med, glöm inte Gasljus!)
Dagen har ägnats åt att vada i kvicksand, jag tar mig nätt och jämt fram. Sjunker lite för varje steg och måste använda all kraft jag har för att få något ur händerna. Skulle bl a uträtta ett ärende i Solna C. Irrar runt som en blind höna och hittar ingenting. Och när jag väl kommer fram till rätt ställe finns det inte. Och jag håller på att få tokbryt. För en bagatell.
Hallå! Kan någon ta och intravenöst pumpa lite vett i den här kvinnan? Dvs moi, innan jag blir osams med mig själv. Lyckas iaf ta mig igenom de ärenden som kvarstod på listan, tar mig hem och får tuppjuck på ett par som strular i garaget. Vilket jag kommenterar högt för en väninna i telefonen. Och upptäcker att jag har fönstret öppet! Smart, trollmor. Riktigt smart!
Och så slår det mig! Just det - mamma skulle fyllt år idag. Kroppens minnen är i farten ännu en gång. Och som alltid glömmer jag bort det. Oroar mig för allt annat istället för att släppa fram skiten. Tänk om jag någon gång lär mig......
6 timmar sedan
7 kommentarer:
Gå genast och leta upp trollfar! Sen ber du honom att ge dig en KRAM från mig! Basta!
Var inte så hård mot dig själv - särskilt inte om du känner igen reaktionen. Det är så himla mänskligt att gå och oroa sig istället för att släppa fram det obehagliga. Naturligtvis har det ingen rim eller ens reson - men mänskligt likväl. Känner så väl igen mig...
Londongirls recept var bra! Ta en kur till!
Titta sedan till småtrollen och kom ihåg vilken bra mamma du är! Du har brutit mönstret och du är bra!
Kram!
Fan... jag har inte ens det att skylla på...
Londongirl, jag ska. Jag ska bara....*s*
SoL - det är innan jag kommer på vad det är som är fel som det är jobbigast. Sedan så blir det liksom "aha" och lite lättare
Tack Humlan - jag hoppas det!
Deep/Ed, Du får skylla på hormonerna....*S* Eller så kanske Du är så empatisk att jag smittat Dig
Mormonerna? Ah, det är en bra förklaring! :)
Jag? Empatisk? Som garvade rått när min fru förfasade sig över House på slutet idag...
Jag tycker det var bra att du till slut kom på och fick ut anledningen till din irritation. Döm dig inte själv så hårt. Du är inte alls dum - det skriver du för bra för att kunna vara f.ö.
Var snäll mot dig själv! Lätt att säga svårt att vara, ja jag vet.
Kram
Skicka en kommentar