I'm a pain!

Jag är världssämst på att vara sjuk. Okej om jag blir hejdundrande febersjuk, då kan jag klara av att krypa ned i sängen och ligga still. Utan ågren.

Men som nu, en saftig förkylning och total orkeslös. Huvudvärk och ont i kroppen, fast ingen feber. Inser att jag för egen skull och av hänsyn till min medmänniskor ska hålla mig hemma. Så det gör jag. Men jag ligger fasiken en halv meter ovanför sängen, huvudet snurrar av det jag borde ha gjort. Jag försöker uppbåda lite extra energi för att iaf klara av det jobb jag kan göra hemifrån, men icke sa Nicke. Det går inte och jag återgår till att slötitta på dassiga såpor, läsa halvtaffliga böcker och slumra.

Det finns en hel del fördelar med att vara egen företagare, ingen blir sur om jag inte går till jobbet. Ingen jag behöver stå till svars för. Men det finns även några nackdelar, såsom att ersättning från försäkringskassan är inte många ören i jämförelse med om jag jobbar. Och så den i mitt tycke största nackdelen, jobbet försvinner inte utan det är bara tiden till att utföra det som minskar. Vilket i slutändan resulterar i den stress som jag inte tycker om. Och det gör ju inte direkt att jag kryar på mig fortare. Pucko är vad jag är!

Nu går jag och lägger mig igen. Gonatt!

Scary

Man säger ju att drömmar är ens undermedvetna som talar till en. Jag drömmer en hel del. Väldigt mysko drömmar. Inatt var det förmodligen något slags rekord. I "myskohet" eller vad sägs om följande:

Brolle Jr var hemma hos mig och bakade chokladmuffins. För att få chokladbitarna lagom stora så tog han en bit i munnen, tuggade exakt 3 gånger och spottade sedan ut dem i smeten.

Någon som känner för att tyda den drömmen, please be my guest!

Nu går jag till sängs för att försöka kurera min förkylning. Go'natt!


ps: muffinsen blev väldigt goda, han är duktig på att baka den där Brolle

Bloody Sunday

Det är inte helt nyttigt för en liten Trollmor att tillbringa en hel solig helg inomhus, vårdandes två stycken små troll med hög feber. Missförstå mig rätt, det är självklart att jag ska ta hand om de telingarna och jag lider med dem. Missar både kalas och andra roliga aktiviteter, skrällande hosta och feber satte effektivt stopp för det.

Och jag är en bra vårdare, lägger en sval hand på pannan. Läser böcker när så önskas och har en famn att krypa upp i.

Det som är problemet är att jag har svårt att ta det lugnt. Att bara vara. Det är något som ligger och gror inom mig. Den gångna nattens dröm var ett klart bevis på det eller vad ger ni mig för den här;

Per Moberg är auktionsförrättare och säljer min systers hus. Han är så effektiv att han även auktionerar ut grönkålen, morötterna och alla andra grönsaker min syster i drömmen har odlat. Trots att huset ligger långt ute till havs på en karg ö. Sedan händer en hel massa konstiga saker, men avslutningen är lite scary. Då sitter jag i en trappa och på en avsats ovanför mig sitter nämnde herr Moberg tillsammans med Angelina Jolie och ytterligare en karl som jag inte kommer ihåg. De diskuterar olika sätt att ta kål på mig. Exakt varför vet jag inte, men jag kommer ihåg att jag ber dem att göra det snabbt så att jag slipper lida. Jag kan dock inte avslöja slutet för jag vaknade innan. Hoppas den inte fortsätter ikväll....

Och vart vill jag komma med det här då? Inken tinken aning. Ville bara tala om att det bor ett litet utbrott i mig, jag har försökt sätta igång Trollfar men han är oemottaglig.

Så om någon känner för att säga något dumt, pls be my guest. Då kan jag få utlopp för min inneboende ilska med några rappa ord kanske. Annars får jag väl bita ihop och hoppas på att imorgon blir en annan dag.

Ont, det gör ont....

Efter att ha fått pisk av tandhygienisten ungefär tremiljonersjuhundra tolv gånger så har jag äntligen kammat till mig. Numera så både flossar, skrapar, borstar och sköljer jag. Inte för att jag vet om jag doftar som en vårbris i Antarktis efter den här behandlingen, men det känns rent.

För att underlätta för mig själv så har jag införskaffat diverse attiraljer såsom en skrapa, en hot röd sådan. Man kan kalla det för skrapornas Ferarri. Iaf gör jag det. Får mig att känna mig lite hot. Om nu just detta moment i munhygienen någonsin kan bli hot....

Sedan har käre Trollfar förärat mig en så däringa hållare med inbyggd flossfunktion, som gör hela den proceduren otroligt mindre kladdig och omständig. En inte helt sexig present, men otroligt kärleksfull sådan.

Båda två fungerar suveränt. Men tro mig, ni vill inte förväxla dem!
Det gör ont.
Så in i helvete!

Ögongodis?

Har börjat leka med lite nya mönster och idéer. Och självklart vill jag då gärna utnyttja ert eminenta omdöme, ännu en gång. Ni är ju en potentiell marknad, så vad tycks? Hissa eller dissa?

Trollmor tänker till

Att vara förälder är inte en helt enkel resa. Den är alldeles underbar, fylld med vackra ögonblick. Men det är också utmaningar, sorger och oro. Vi vill ju vårt barns bästa, att de ska slippa de våndor vi upplevde som barn. Och den här oron märks, för barn är otroligt bra temperaturmätare. Många gånger läser de av stämningar innan vi själva märkt av dem.

Har man då barn med speciella behov finns det risken för att vi, med all vår kärlek och i all vår välmening, gör situationen svårare. För mig blev det otroligt tydligt när min syster hade ett långt och djupt samtal med mig. Hon sa en hel massa kloka saker, andemeningen var ungefär;

"Nu har Du gjort allt Du kan för Mellantrollet, hon vet det. Ge henne nu en chans att smälta det, och låt inte Din oro stressa henne. Lita på henne och visa det, genom att slappna av"

Det tog ett tag innan jag förstod vad hon menade, men när jag sedan lyckades klura ut det så kunde jag även förändra mitt beteende. Och Mellantrollet blev så sakteliga mer harmonisk.

För precis som vi föräldrar vill göra våra barn lyckliga så vill de samma sak. Märker de att man är orolig för dem, så känner de av det och risken är stor att de känner sig besvärliga, misslyckade. Och då blir de olyckliga, vilket leder till att vi som föräldrar oroar oss än mer och så är den onda cirkeln är igång.

Har man ett barn som är annorlunda så oroar man sig också, iaf har jag gjort det. Jag ville att Mellantrollet skulle vara "som alla andra" och försökte i min enfald att "fixa situationen". Men genom många kloka människors hjälp kom jag dithän att acceptera henne för den person hon är, och se hennes små egenheter som positiva egenskaper. Men framförallt lärde jag mig att acceptera att hon kommer inte att bli "som alla andra".

När hon märkte av min acceptans kunde hon slappna av. Hon slutade att försöka vara mig till lags, vilket tidigare oftast slutade med konflikt. För det är bara att se till sig själv, om man konstant försöker göra någon annan lycklig genom att bruka våld på sin egen personlighet så blir man spänd, ledsen och olycklig.

Men det behöver hon inte längre, för hon behöver inte bli som alla andra. Hon är en unik liten människa. Visst kommer hon att möta svårigheter på sin vandring genom livet, men också stor lycka när hon väl lyckas ta sig igenom utmaningarna. Och hon kommer alltid att ha människor som förstår henne, stöttar henne och älskar henne.

Nu vet jag att det inte är fullt så enkelt, Mellantrollets "problematik" är förhållandevis mild. Det finns barn med helt andra behov och svårigheter där det krävs så oändligt mycket mer av föräldrarna. Men även där tror jag att man i viss mån kan se en tendens till samma mönster. Men det är svårt att "let go" och låta andra hjälpa till. Jag tror att vi instinktivt känner att om inte jag som är förälder, kan hjälpa mitt barn, vem skall då kunna göra det? Tyvärr är inte livet fullt så enkelt att kärleken övervinner allt, ibland behövs det mer. Mycket mer. Däremot ska man aldrig underskatta kärlekens lindrande balsam, och det kan man aldrig få för mycket av. Varken som barn eller vuxen

Årets höjdpunkt...

lär inte vara januari iaf! Först jobbar man häcken av sig, fixar och donar för att fira jul. Vara ledig, umgås och vila upp sig. Förväntningar i 180 att allt ska bli så otroligt underbart. Vilket det sällan blir. Och så kommer januari. Mörkt, trist och hur lång månad som helst. Många av oss har noll klirr i kassan och lönen känns som flera mil bort. Och när den äntligen kommer säger det slurp och så försvinner den till den överkonsumtion vi drog på oss per kredit i december.

Hörde ett bra uttryck idag; januari är årets PMS månad. Kan ligga något i det...*s*

Goddag Yxskaft!

Fick ett spännande brev idag. Från Försäkringskassan. Som jag iofs tycker mycket bra om, för jag har alltid fått bra service, trevliga kontaktpersoner och mina få ynka ärenden har alltid löst sig snabbt & smidigt. Men idag blev jag klart konfunderad.....

"Du får det här brevet för att Du begärt tillfällig föräldrapenning perioden X - X. Vi vill att Du kontaktar oss ang begäran för dessa dagar. Skicka svaret till; Försäkringskassan etc."

Undetecknat "Försäkringskassan"

Jaha, självklart kan jag skicka svaret. Men vad är frågan? Det telefonnummer som står är till deras centrala växel, där de frågade efter min handläggare. Som jag inte vet efter som brevet kom från "Försäkringskassan".

Another Moment 22 i filmmjölkens förlovade land *s*

Sanningen, och inget annat än sanningen...

Åsiktskanonen vill veta 7 sanningar om mig, och det är inte det lättaste. Jag menar, här har jag öst ur mig det mesta om mitt förflutna så var ska dessa 7 "nyheter" komma ifrån? Att jag innehar inofficiellt rekord i hot shots har jag redan förtäljt, min aversion mot Magnum glassen likaså, min mors självmord är heller ingen nyhet så vad ska jag då avslöja? Att jag har en viss benägenhet att råka ut för pinsamma olyckor? Känns som om jag "been there". Och eftersom jag vägrar blogga om mitt kärleksliv, vare sig tidigare eller nuvarande, så finns det inget att hämta där. Men eftersom jag aldrig kan motstå en utmaning så får jag väl prova och se hur långt det räcker;

1. Varje födelsedag upp till 14 års ålder fick jag en meter prickig korv i födelsedagspresent, allt enligt eget önskemål. Denna craving har numera gått över

2. Jag hatar ballonger. Jag klarar inte av att blåsa upp dem eller att hålla i dem, hatar ljudet när de gnisslar och ryser i hela kroppen av den slemmiga, plastiga känslan.

3. Jag kan hela texten till Rappers Delight utantill. Det är dock en bedrift utan någon som helst nytta, för ingen känner igen den när jag försöker. Kan kanske ha något med min totala tondövhet att göra?

4. Jag är extremt överböjlig och kan lägga mitt ben bakom nacken. En totalt onödig merit, men ganska bra partytrick

5. Jag är totalt oförmögen att dricka öl. Inte ens en liten sipp klarar jag av. Hela min kropp protesterar vilt och jag mår som tubsocka efter NY maraton.

Kolla! Fem stycken har jag fått ihop. Two more to go, det ska nog lösa sig det här med. Jag tar en liten paus.
Okej, nu har jag tankat inspiration genom att imundiga en stor kopp kaffe. Med stor vånda kläcker jag ur mig följande:

6. När jag var 9 år snattade jag en Plopp. Allt för att vinna kamraternas beundran, men jag mådde så dåligt att jag två dagar senare gick dit och betalade den. Fast det sa jag aldrig till kompisarna, för jag ville bibehålla min tuffa image.

7. När jag var yngre var jag otroligt osäker på mig själv, så för att boosta mig själv ljög jag. Om min mamma, om min pappa, om mig själv. Kan väl säga att det var inte en helt lyckad strategi. Jag blev ofta avslöjad. Turligen nog var jag verbal redan då, så jag lyckades ofta förvandla det hela till en rolig historia. Men inombords skämdes jag.

Och så ska ju stafettpinnen gå vidare, men jag tror den varit på många ställen redan. Så please be my guest, den som känner sig manad är välkommen att plocka upp den.

Bitchbut talar

Nu måste jag rensa systemet lite, ut med lite aggressioner so here it goes;

- Du Din patetiska lilla imitation av en man som idag körde om mig på Lundagatan (en mörk bakgata), vet Du om att det är 30 där! Vilket jag höll. Och att Du blåste om mig precis utanför en skola? Att Du sedan spädde på Din infantila bedrift med att tuta och hytta med näven kan bara bero på att den lilla IQ Du en gång besatt numera är borta med vinden. Förmodligen p g a att det är hål i huvudet på Dig!

- Du Din plastikfyllda överklass wannabe som totalvägrade sitta bredvid en kvinna av icke ariskt ursprung på tunnelbanan idag, inser Du själv inte hur vansinnigt fånigt Du uppförde Dig? Som värsta lilla 3 åringen på dagis, "får jag inte sitta där tänker jag inte vara med"? Istället ställer Du Dig demonstrativt bredvid min plats, där jag har sätet fyllt av kassar och knöar Dig ned. Min tysta (och fega) protest att inte flytta mina kassar nonchalerade Du totalt. Medan det på andra sidan gången fanns gått om plats. Fast förmodligen ville Du inte besudla Dina rasben alltför mycket. Förmodligen var det faktum att Du var tvungen att nedlåta Dig till tunnelbanan bara det en prövning som Du fick dämpa med Prozac.

Så, nu känns det genast mycket bättre!

Morgonreflektion

Att komma med råd är inte alltid det lättaste. Och ibland så är det inte heller det som mottagaren vill. Ibland är det så att huvudet är fullt med tankar och känslor som man behöver lätta på, utan att få några råd tillbaka. Man behöver bara en axel att luta sig mot, en vänlig själ som lyssnar utan att tycka. Och andra gånger vill man ha konkret hjälp.

Att veta vilken gång som är vad är inte alltid det lättaste, vare sig för den som behöver "tanka ur sig" eller för mottagaren. Och ibland blir det då fel. Utan att någon menat det.

Men vad som gör mig ledsen är när mottagaren ironiserar över den hjälp man faktiskt försöker ge. Eller behandlar de råd man ger som ett inlägg i en intellektuell debatt. När allt man försöker säga är "hey, I feel for you, här är mina reflektioner kring det hela". Det som funkar för mig behöver inte fungera för någon annan, men ibland träffar man rätt. Och ju mer tankar man får kring det hela, desto större chans är att hitta något som man kan ta sig till.

Om det är så att man inte håller med eller inte vill ha råd, kan man inte helt enkelt säga; tack för Din omtanke, men jag det där funkar inte för mig just nu.

Jag är en sån där jobbig människa, som gärna lägger mig i. Som gärna förmedlar råd och tankar, inte för att jag vill säga "hallå, kolla vad duktig jag är. Jag har löst problemet" utan snarare för "jag har också varit i den sitsen, det här blev min lösning". Visst är det jobbigt med människor som har åsikter om det mesta, sådana som mig. Jag vet det, och jag försöker lägga band på mig.

Och visst är det jobbigt med en människa som mig, som känner igen sig i de flesta problem som dyker upp och därför kan ha en åsikt om det. Jag hade gärna varit utan de erfarenheterna, men nu har jag haft det liv jag har och om min erfarenhet kan hjälpa någon så är jag glad för det. Och får väl finna mig i att få lite pisk emellanåt. Jag kan ta det, även om jag tycker det är lite trist

Varning för barn....

Läste en av mina tidigaste bekantskaper här på morgonen, Deep/edition är en vass herre som döljer ett helt berg av känslor bakom sina mörka solglasögon. Idag var känslorna inte speciellt dolda och det väckte en hel massa tankar hos mig. Jag försökte kommentera hos honom, men det blev mest ett svammel tror jag så jag försöker bli lite tydligare här idag.

Barn som är annorlunda, oavsett om det är av kroppslig, materiell och psykologisk natur, sticker alltid ut i andra barns ögon. Och det som sticker ut, det som är annorlunda måste de på något sätt hantera. För att enbart konstatera och sedan låta det bero är något de oftast inte får med sig hemifrån. Vi vuxna kommenterar vitt och brett andra människor, i barnens närvaro. Vi fäller fördömande kommentarer om de vi inte förstår, håller med om eller som vi av andra anledningar reagerar på. Och då får barnen med sig det, att det är naturligt och accepterat göra så.

Så vad händer då i skolan när de möter ett barn som inte är som de? Jo tack, de tar till det beteende de fått med sig hemifrån. Och den som är annorlunda blir satt i karantän, hamnar lite utanför. För Mellantrollet var det hennes sociala omognad som ställde till det, för andra barn handlar det om något annat.

Så vad gör man då? Vi kan ju näppeligen följa med de andra barnen hem och fostra dem där. Att lägga sig i hur andra människor fostrar sina barn är inte heller helt enkelt. Vi kan enbart påverka våra egna barn. Att få dem att räta på ryggen, att få dem att se sina "svagheter" som styrkor eller i vart fall inte skämmas för det. Att försöka få dem förstå att det är inte deras fel, utan de andra barnens oförmåga som gör att det blir som det blir.

Jag vet inte om jag är tydlig nu, så jag försöker exemplifiera;

Jag har en väninna vars son är diagnostiserad med Asperger. När han gick i 2:an - 3:an så blev han diagnostiserad. Hans föräldrar tyckte det var jobbigt, kämpade med att hantera det och informerade enbart lärarna på skolan: Sonen blev sedd som annorlunda, de andra barnen triggade gärna igång honom och han fick utbrott på utbrott. Skoltiden var ett helsicke. Så flyttade de, fick råd från skolan att låta sonen förklara för barnen vad hans problem var vilket han gjorde. Första dagen i nya klassen berättade han om sin diagnos, hur den yttrade sig och var för "tokigheter" han ibland kunde ställa till med. Sedan den dagen var det aldrig några problem. Såklart det fanns barn som försökte, men då ryckte klasskompisarna in och försvarade honom.

För Mellantrollet behövdes ett byte till ny klass, där hon fick göra en clean start. De barnen fick information om att Mellantrollet hade blivit illa behandlad i den gamla klassen, och att hon därför kunde reagera lite annorlunda. Bli högljudd eller rent av fysisk. De andra barnen accepterade det och ställer även de upp till hennes försvar är något händer.

Båda exempeln är "lyckliga slut", men det hade inte blivit så här om inte mamman i det första exemplet pratat med sin son. Förklarat vad han hade för diagnos och fått honom att känna "this is who I am" , att acceptera det och göra det bästa av det. För att trolla bort det går ju inte. Hur hon åstadkom det här vet jag inte i detalj, men det var en resa väl värd att göra även om den var lång.

I Mellantrollets fall har vi dels fått utomstående hjälp, men även haft många långa samtal med henne. Där jag pratat om min egen barndom, där jag råkade ut för samma sak. Vilka känslor jag hade och vad jag önskar att jag kunde gjort annorlunda. Framförallt har jag försökt att inpränta i henne att inte bli ett offer, att inte skämmas för den hon är. Att hon är en underbar, klok liten person men att hennes kamrater inte är kloka nog att inse det nu, men en vacker dag så. Varje kväll när vi lägger oss får hon säga tre bra saker om sig själv, stort eller smått spelar ingen roll.

När man själv som barn har varit utsatt tror jag det är lätt att känna igen sig i sitt barns känslor. Vilket är iofs bra, men också dåligt. Därför att vi blandar ibland ihop våra känslor av det utanförskap vi kände med våra barns, och det läser de av. Det bekräftar då bilden av att de är utanför. Det är inte lätt, men vad vi ska försöka göra är att använda erfarenheten från vår egen utsatthet men inte låta våra egna känslor från den tiden färga bilden. Och så ska vi självklart stärka våra barn i deras självkänsla, att de är bra oavsett om de har lite hull kring magen, svårt att leka med andra barn, stammar, är närsynta eller vad det nu är.

Självklart ska man även "lägga sig i". När jag hör barn säga om eller till andra barn "Du är dum för att Du är..." så lägger jag mig alltid i. Även om det är barn jag inte känner. Brukar fråga "men varför säger Du att hon/han är dum bara för att han/hon är tjock-smal-har glasögon? Förstår Du inte att han/hon blir ledsen? Och hur skulle Du känna om någon sa så till Dig?" Precis som jag hoppas att andra människor hjälper mina barn att hitta gränserna och hjälpa dem till ett juste uppförande anser jag att det är min skyldighet att göra detsamma med andra barn.

Dumma barn finns, dumma människor finns och det kan vi aldrig helt komma bort ifrån. Men vi kan ändra vårt eget förhållningssätt till dessa människor. Vi kan välja om vi ska låta dem komma åt oss eller inte. Genom att bli stolta över oss själva, lära känna oss själva med de fel och brister vi har. Genom att vägra bli offer!

Trollmor goes celebrity...

Fasiken, jag börjar nog bli en kändis wannabe! Inte nog med att jag drömmer om Silbersky, jag är även ljumskskadad som unge herr Ljungberg.

Hans skada är förmodligen lite mer träningsrelaterad än min, men vad då? En skadad ljumske är en skadad ljumske. Jag kanske ska ringa honom och utbyta erfarenheter... Någon som vet numret?

Frågan är bara vad jag svarar när han frågar hur min skada uppstod? Det känns inte så läckert att berätta sanningen......

att jag krockade med en dörr

när jag höll min stickning i handen

och lyckades pricka ljumsken med stickor nr 9......

Snyggt blåmärke blev det iaf. Och stort!

Nattliga maror

Ibland blir jag lite orolig för mitt drömmande. Och så kanske jag läser lite för många hiskeliga deckare. Inatt genomlevde jag världens thriller. Helt psycho och jag vaknade kallsvettig.

Handlingen i korthet gick ut på att Leif Silbersky's son var någon form av bov. Exakt hur blev jag inte riktigt på det klara med, och min roll i dramat är också otydlig. Jag vet inte om jag var smart polis eller oskyldigt offer. Detaljerna är ganska diffusa, men det handlade om att hus brann ned och människor försvann. Och vid brottsplatsen hittades en Nalle Puh pyjamas i storleken XL som kunde kopplas till sonen. Och där fanns vittnen samt en hel del annan bevisning, som jag i morgonstundens bleka rodnad har totalt glömt bort.

Pappa Leif hade många bra förklaringar till varför just dessa bevis fanns där och hur oskyldig sonen egentligen var. Att det var en fälla av det mest intrikata slaget och han dundrade högt&brett mot polisens inkompetens.

Hela drömmen utspelade sig i den blåsiga och regniga natten, hela tiden ackompanjerat av Bolero. Tror det är första gången jag drömmer med musik till.

Nästan så jag blev glad när dottern kom och väckte mig klockan 05.30 imorse....

Fredagsmys...

Mellantrollet har rymt staden med Trollfar, och tillbringar en soft helg ute i Trollskogen. Själv är jag kvar i den stora staden med litet troll som har en kompis här för "sleep over". I väntan på fredagens stora evenemang, Let's dance med obligatoriskt fredagsmys, så har vi knöat i oss pizza.

Samt att Trollmor har bevistat det spektakulära evenemanget "Trollen danser", där två glittriga damer fullkletade med teatersmink har delgett mig sin egen version av Cavrålas "Evighet". Och just så kändes det... som en evighet... för det tog aldrig slut!

De första 3-4 minutrarna av barnens uppträdande är alltid charmigt och lite underhållande, men när samma sång går på repeat för sjuttioelfte gången börjar nerverna lägga sig på utsidan. Lägger man sedan på två sockerspeedade sjuåringar till detta så får ni kanske en viss känsla för hur min fredag sett ut so far.

Om jag måste välja mellan att tygla en utsvulten bengalisk tiger eller att coola ned sockerstinna ungtroll tror jag att jag skulle lyckas klart bäst med det försnämnda!

Men en sak är säker, om Lilltrollet vaknar lika tidigt som i morsen (klockan 04.15) så lär hon få tillbringa morgonen i karantän. I klädkammaren!


ps: Vän av ordning behöver inte ringa vare sig barnombudsmannen eller soc. Jag lovar, jag ska inte låsa in henne i klädkammaren. Jag bara sa så *S*

Mäh...

Men så trist jag är! Att läsa min blogg just nu måste vara snäppet tråkigare än att se filmjölk surna. Jag är inte sur, jag är inte ledsen, jag är inte arg. Iofs är jag inte heller strålande lycklig eller sprudlande glad. Jag är mest.... trist.... Ungefär som vädret. Grå och halvmulen, ingen ljusning i sikte.

Men ge inte upp ni tappra som är kvar. Det är alltid mörkast före gryningen... och vem vet? Trollmor / Butsaida kanske återgår till sitt vanliga, svamliga, katastrofinriktade jag *s*. För inte ens jag har roligt i mitt sällskap för närvarande. Trist gammal tant är vad jag är just nu! Dock utan knäkorta nylonstrumpor, det lovar jag!

Godnatt

Dr House, I want you!

Det händer att jag ibland är ordentlig. Idag var en sådan dag. Efter att ha dragit med en mycket mysko förkylning sedan september tänkte jag att det kanske är läge att kolla upp det hela. 3-4 dagar i veckan försvinner rösten helt och jag har tungt med andningen. Sedan fungerar det okej i 2-3 dgr till nästa sväng kommer igen. Då är dock näsan helt igenproppad istället så riktigt glad får jag aldrig vara.

Det här har resulterat i att jag börjar känna mig sliten, värk i kroppen och aldrig riktigt pigg. Så idag tröttnade trollfar och bokade till på vårdcentralen åt mig. Träffar en äldre farbror doktor som verkar ha sett det mesta.....

Trollmor: jo, jag har varit hängig i flera månader nu. En envis förkylning som aldrig vill ge sig. Och nu känner jag mig trött och sliten.
Farbror doktor: Ja Du, om Du visste hur många sådana jag träffar per dag.
Trollmor: Nej, det vet jag ju inte. Men finns det något att göra?
Farbror doktor: Njae Du, inte mycket. Vila kanske. Men vi ska kolla hur det ser ut i halsen.
Farbror doktor: Ja Du, den var sårig och röd, var fanns där också. Det är inte bra.
Trollmor: Nehej, vad gör jag då?
Farbror doktor: Njae, det är inte mycket. Vila kanske så går det över.
Trollmor: Du tror inte det kan vara streptokocker eller något? Jag har ju små barn och det florerar vilt på deras skola.
Farbror doktor: Njae, streptokocker blir man alltid jättesjuk och det är Du inte. Så vi tar inga prover. Det behövs inte.
Trollmor: Nehej. Nu när jag ändå är här, jag tänkte göra en allmän hälsokontroll. Kan jag boka tid för det.. Jag börjar ju bli äldre och det kanske är bra att hålla koll på fysiken.
Farbror doktor: Njae, det tycker jag är onödigt.
Trollmor: Nehej, och varför inte det då?
Farbror doktor: Njae, Du röker inte. Har ingen övervikt. Har någon i släkten dött ung? Nejeh, inte det. Nej då behövs det inte. Då blir Du bara orolig.
Trollmor: Jaha, tack då

Nu tror jag iofs inte att jag är seriöst sjuk, men jag tyckte att jag var så ordentlig som skulle göra en hälsokontroll. Och det här är alltså en privat vårdcentral. Som tjänar pengar på att göra en sådan på mig. Men icke den här gången.....

Sorgligt...

Lilltrollet var lite fundersam i helgen. Jag såg att hon funderade på något, och med list lyckades jag få ur henne vad det handlade om.

En av hennes klasskamrater blir konstant retad och illa behandlad av en kille i klassen över henne. Något som hon självklart är ledsen för och söker tröst hos sina kamrater. Men tjejen ifråga säger inget till lärarna, utan går istället undan. Tjejen ifråga är själv lite grann av en "retsticka" i sin egen klass, men enligt Lilltrollet så har hon inte varit på den här killen. Och Lilltrollet brukar dels ha koll, och dels vara ett sanningsvittne.

Eftersom jag är den som jag är, dvs lägger mig i, så ringer jag upp tjejens mamma ifråga. Visserligen trodde jag att hon visste om det, men tänkte att jag kunde iaf berätta vad Lilltrollet hade sagt så att hon förstod att det inte var något som hennes dotter överdrivit.

Men när jag ringer så har mamman ingen aning.....

Vilket jag tycker är sorgligt. För vem ska ett barn gå till när man råkar illa ut? Till sin förälder såklart! Vilket dottern valt att inte göra. Och det beror såklart på något, men oavsett skälet så tycker jag det är sorgligt. Förbannat sorgligt!

Tårar....

Jag är så glad för att Mellantrollet har börjat krypa ur sitt skal. Att såren efter den behandling hon utsattes för äntligen verkar börja blekna. Hon är mer öppen och tillitsfull än på länge. Hennes behov av ömhet och kärlek släpper hon numera fram, hon vågar ta för sig.

Idag städade jag hennes rum. Hittade ett brev till bästisen från dagis (som tyvärr från stan för flera år sedan). Eftersom Mellantrollet mått som hon gjort så tittade jag vad det stod. Och tårarna började rinna när jag läste hennes avskedshälsning;

"från en äntligen glad tjej"

Och det ska hon få fortsätta vara, glad och lycklig.

Men hallå!?!?!?

Läser idag lilltrollets veckobrev från skolan. Det är ett samlingsbrev som avser 6års, 1:an och 2:an. Lilltrollet går i 1:a klass, men ibland läser jag av nyfikenhet även 2:ans meddelanderuta (det är Mellantrollets gamla klass).

I dagens veckobrev kommer läraren med en uppmaning till eleverna att STÄNGA AV MOBILTELEFONERNA i klassrummet.

Men hallå! Vi pratar 8 åringar. Vad i hela helskotta ska de ha mobiltelefoner till när de går i 2:an?!?! Jag fattar nada..... Och tycker det är helt jäkla galet!

En åttaåring, som nyss lärt sig läsa och skriva ska utrustas med mobiltelefon? Idioti!

Igen...

Vad tänker jag med? Inget alls förmodligen... Går på instinkter och så blir det ibland bra, ibland mindre bra. Ganska ofta blir det stökigt... Som idag.....

Ska ha med 2 små troll från skolan, men av någon mysko anledning blev det 4! Förmodligen celldelning. Gissa om Trollfar blev lycklig..... *s*

Btw, glömde berätta en sak här i veckan som jag fortfarande klurar på, var det en komplimang eller inte? Är på den fiiiiina sidan av den stora staden, då jag en tjej kommer fram och undrar om hon får ställa några frågor. Och ja, det fick hon. Snäll som jag är.

Vad hon frågar är om jag kan tänka mig att utbilda mig till hudterapeut och då jag svarar nej fortsätter hon med att fråga om jag kan tänka mig att jobba som värdinna &demonstrations-modell för hennes företag.

Frågan är om jag blev tillfrågad för att jag har så eminent vacker hud eller om hon tyckte att jag behövde hjälp att fixa dylikt skinn? Äsch, jag är snäll mot mig själv idag. Klart hon tyckte att jag har hud som en nyfödd liten prinsessa!

Trollmor strikes again!

Morgonstress. Trollbarn talar oupphörligen, ytterkläder ska på och telefonen ringer. Simultationkapaciteten är på topp, stövlarna sätts på samtidigt som jag pratar i mobilen.

Tempo tempo... Alla klara och klart för avfärd!

KADUNK!

Tyngdlagen är satt ur spel och jag lyckas göra en baklängesvolt.

Hur det gick till?

Jo tack, jag lyckades fastna med skärpet i kappan i stövlarnas blixtlås.

Gnällspik!

Något som gör mig otroligt trött är människor som går genom livet och är "offer". Som aldrig är ansvariga för något som sker i deras liv, stort eller smått. Som alltid har en bortförklaring till hands och aldrig står för de misstag de gjort.

Det finns en sådan person i mitt arbetsliv, som börjar varje svar med "jag har inte gjort något, det var inte mitt fel" oavsett vad man frågar. Människan är kring 40 rycket och gnäller som den värsta bebisen.

"Alla andra har mycket högre lön än mig, alla andra gör mycket roligare saker än jag, alla andra blir bara arga och skäller på mig". Ynk, ynk, ynk.

Det har aldrig fallit honom in att det finns en anledning? Om man konstant svarar på varje fråga med "men jag vet inte, fråga någon annan" och alltid slaviskt måste följa sin egen agenda med lunch 12.00 - 13.00 och hemgång spik 17.00 no matter what så är det klart att man kan upplevas som lite lätt otjänstvillig. Och det brukar avspegla sig i andra människors sätt att bemöta en. Det brukar även synas i lönekuvertet, dock har den här personen en lön som är klart över snittet men det förstår han inte för det finns ju alltid någon annan som har det bättre.

Vad jag blir lite lätt fascinerad över är hans totala brist på insikt. Om man konstant hamnar i lägen där man känner sig missförstådd och illa behandlad, både privat och jobbmässigt, borde man inte stanna upp och fundera lite. Det finns två enkla frågor man kan ställa sig:

1. Är hela världen dum i huvudet och har som mission att göra livet surt för mig?
2. Kan det vara så att jag kanske framkallar det här?

Hur många kan ärligen svara ja på fråga 1?

Jag brukar ha ganska mycket tålamod och vara hyffsat pedagogiskt, men här går jag bet. Jag ställde ovanstående fråga till mannen vid ett tillfälle när jag kände att jag fått nog. Vet ni vad svaret blev?

Exakt! "Men jag vet inte, jag har inte gjort något !"

Vaffo e de på dette viset?

Okej, nu har jag haft jullov. Det var skönt. Och långt. Fast jag är fortfarande trött.

När är det sommarlov?

Heureka, I've got it!

Trogna läsare av den är bloggen vet att jag hyser en viss aversion mot Telenor, efter diverse turer med deras ytterst otjänstvilliga kundtjänst. Till slut löste vi problemet, men mest till deras favör. How surprising!

På vårt privata abbonemang har vi Tele 2. Där blev jag uppringd för några månader sedan och fick "an offer you can't refuse". Jag talade om för säljaren att jag redan har Tele 2, men det spelade ingen roll. Han skulle göra någon habrovinkel så att jag blev ny kund fastän jag redan var kund. Habrovinkeln han lyckades åstadkomma var att han skrev över vårt privata abbonemang på mitt bolag! Inte så bra. Det gillas vare sig av mig eller Skatteverket, eftersom det är rent privata levnadskostnader. Misstaget uppdagades när fakturan ställdes till mitt bolag. Många, långa minuter i kundtjänst och sedan snorkigt bemötande där de skulle "se om vi kan göra något åt det hela". Uppenbarligen kunde de det, för nästa månad fick jag dubbla fakturor på samma abbonemang, både privat och till bolaget. Visserligen på olika summor men ändock.

Efter att återigen suttit i många, långa minuter och väntat fick jag en levande människa på tråden. Som undrade varför jag överfört abbonemanget på bolaget! Då blev jag förbannad vilket förmodligen märktes, så hon skulle lyssna igenom bandupptagningen på säljsamtalet för att se om jag hade rätt eller inte, för att sedan återkomma. Det var nu en vecka sedan..... Hon skulle ringa dagen därpå.

Bredbandsmässigt har jag hängt kvar hos Telia, det har känts tryggt och bra (för att inte nämna att jag inte orkar byta mailadress). Visserligen något dyrare, men what the heck - det har ju fungerat. Tills nu. Då det inte fungerade alls. Jag tillhörde den däringa skaran om några hundra tusen vars mail tog en ofrivillig semester. Men vad då, som kompensation får jag ju hela 200 kronor att shoppa för hos Telia. Smart uträknat! För vad hittar jag för 200:- i en Teliabutik som jag behöver? Inte mycket, däremot förmodligen en hel del som kostar mer än så vilket då kommer generera merförsäljning för Telia. För jag lär väl inte vara den ende som resonerar så?

"Äsch vad då, jag ska ju ändå byta telefonsvarare och har 200 tillgodo, jag köper den nu hos Telia! "Och de däringa 200:- är ingen direkt kostnad för Telia, snarare en utebliven intäkt. Som jag gissar på kompenseras av det påslag de har på sina produkter..... M a o ser jag det inte som någon kompensation direkt. Hoppas bara att det inte ligger några "offer I can't refuse" bland de mail som försvann...... Som en liten parantes tycker jag det är skrämmande att man som en av de stora elefanterna inom branschen kan dels råka ut för en serverkrasch av den digniteten och som grädde på moset så är back up'n totalt upfuckad. Känns inte så förtroende ingivande direkt.

Och varför Heureka då? Jo, jag har nu insett betydelsen av ordet Kundtjänst. Det betyder att inte att företagens kundtjänst ska hjälpa oss kunder, vilket jag naivt nog trott. Nej, tvärs om. Det betyder att vi kunder ska stå företagen till tjänst. Som kassako!

På hal is

Tänk er följande scenario; du är en ung kille som spelar hockey med polarna. Du är supervass på grillor, men lyckas aldrig få kläm på det här med pucken. Å andra sidan så är det själva åkningen som är det stora nöjet. Ingen ko på isen, Du sadlar om och börjar med konståkning.

Tränar som ett gnu, är duktig och lovande. Väldigt länge. Men det blir aldrig så mycket mer än så. Och det är absolut inget fel i det. Absolut inte.

Istället kliver Du vidare i livet, börjar åka för Disney on Ice och tjänar en slant på Din stora talang. Också det helt okej, även om det kanske känns lite mysko att åka runt i bastkjol, som Musse Pigg eller Stitch. Men även det är okej, för det är ett jobb. Och det roar. Och det kanske även är roligt.

Men att åka runt som en fisk?!?! Där borde väl gränsen gå eller???? Hallå, Nemo på grillor?!?! Nej, det går inte. Absolut inte.

Lite av varje....

Först måste jag säga att jag hoppas innerligt att det inte stämmer. Ni vet, det där med att som året börjar så kommer det att fortsätta. För gissa hur smal jag blir då! Jag har skrutit med att vi klarat oss från maginfluensa i över 7 år, fast då hamnade vi iofs en vecka på sjukan. Men nu räckte tydligen inte motståndskraften längre, de små trollen var på benen efter en dag men jag har däckat totalt. Första dagen uppe idag, och det är på klart vingliga, yrsliga ben. Och ikväll är det Disney on Ice.... årets höjdpunkt för de små trollen! Så dit måste jag ta mig, om det så är sittandes i en skottkärra!

Annars då? Jo tack, inser att min dröm är verkligen det som jag skrivit om i tidigare inlägg. Och jag skulle nog våga testa, om det inte vore för ekonomin. Just nu är det jag som är familjeförsörjare och skulle jag våga ta steget så innebär det ett stort ekonomiskt avbräck. Vilket det iofs kan vara värt, om jag bara ser till mig själv. Men vad skulle de små trollen säga om vi var tvungna att sälja vårt paradis i Trollskogen t ex? Allt har ett pris, så även ens drömmar. Det är därför jag väntar, för får Trollfar snurr på sin business så börjar jag inte dra in fullt lika mycket på min. Att vara två egenföretagare är inte alltid helt optimalt även om det ger stor flexibilitet. Men, men... man kan inte få allt.

Mer då? Jo, jag måste bara få ur mig lite aggressioner också. Nyårsafton tar sig hela trollfamiljen till Söderhallarna här i Stockholm. För att strosa runt lite bland folk och köpa lite godsaker. Vi är där kring lunchtid så det är ganska knökat. De stora entrédörrarna har hakat upp sig och står halvöppna, vilket gör att det är kö in och ut. Mellantrollet väntar artigt vid sidan om, men sedan tycker hon att det är hennes tur så hon kliver in. Vilket blir mitt framför en stor, fet, skäggig karl med käpp. På finlandssvenska börjar han vråla åt henne att hon ska fan se upp, visa hänsyn mot äldre och knuffar undan henne! Själv står jag längre in i affären och väntar med Lilltrollet så jag märker ingenting. Trollfar kommer direkt bakom och han blir skogstokig. Frågar gubbfan vad han håller på med, och gubben går bara därifrån. Kastar ur sig något om att "barn ska uppfostras till att inte synas eller höras", skrattar sedan och säger Gott Nytt År. Mellantrollet, som blev inklämd i dörren går där med tårar i ögonen och Trollfar fullkomligen kokar av ilska.

Som Mellantrollet mycket klokt uttryckte det "det är lättare för barn att visa hänsyn om vuxna visar hur man gör. För jag stod där jättelänge och väntade så det var faktiskt min tur".

För visst ska barn visa hänsyn, och visst ska de vara artiga, inte bara mot äldre. Men hänsyn och artighet är ömsesidigt, man kan inte som vuxen uppföra sig som en idiot och sedan kräva att barnen ska vara artiga. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Och inte bara som vi föräldrar gör, utan som vuxenvärlden runt om uppför sig. Vi som vuxna är skyldiga att föregå med gott exempel, inte bara för våra egna barn utan alla barn som finns därute i samhället. Sura, gamla griniga gubbar kanske ska tänka på det!

Tänk om.....

Jag har det egentligen ganska så bra, eller rättare sagt - jag har det väldigt bra! Jag har råd att handla mer än livets nödtorft, om än inte några utsvävningar modell större. Jag bor bra och har råd med sommarställe, även om den där efterlängtade ombyggnaden måste skjutas upp för att pengar saknas.

Jag har ett jobb som jag till stor del kan tidsförlägga när jag vill och som jag tjänar oförskämt bra på, med tanke på att jag inte lägger ned mer än 75% aktiv tid. Jag har både tid och råd att hålla på med en hobby som uppskattas, som jag även kan dra in en extra slant på (även om det är långt kvar till break even).

M a o, jag har det bra! Men som med många så vill mycket ha mer....

Jag vill ha en liten konstnärsateljé där jag kan keramika, måla och glasa. Kanske sy lite när andan faller på. Sticka en tröja eller två bara för att det är roligt. Ett litet fik i anslutning, där jag kan servera dagens rätt som tillagas av Trollmor själv, där receptet är stundens ingivelse och humör.

Hålla lite kurser, helst för unga tjejer som behöver en fast punkt i tillvaron. Då kan jag stå där som en trygg vuxen person, som ställer krav och ger råd. Men framförallt, lyssnar och har en öppen famn. Och egen erfarenhet bakom mig.

Låta ensamma, ledsna, sökande personer komma in i värmen. Söka tröst i en god bulle eller en kreativ stund, prata om livet och förhoppningsvis gå med lite lättare steg därifrån.

Så vill jag ha det. Kan jag få det?