Sanningen, och inget annat än sanningen...

Åsiktskanonen vill veta 7 sanningar om mig, och det är inte det lättaste. Jag menar, här har jag öst ur mig det mesta om mitt förflutna så var ska dessa 7 "nyheter" komma ifrån? Att jag innehar inofficiellt rekord i hot shots har jag redan förtäljt, min aversion mot Magnum glassen likaså, min mors självmord är heller ingen nyhet så vad ska jag då avslöja? Att jag har en viss benägenhet att råka ut för pinsamma olyckor? Känns som om jag "been there". Och eftersom jag vägrar blogga om mitt kärleksliv, vare sig tidigare eller nuvarande, så finns det inget att hämta där. Men eftersom jag aldrig kan motstå en utmaning så får jag väl prova och se hur långt det räcker;

1. Varje födelsedag upp till 14 års ålder fick jag en meter prickig korv i födelsedagspresent, allt enligt eget önskemål. Denna craving har numera gått över

2. Jag hatar ballonger. Jag klarar inte av att blåsa upp dem eller att hålla i dem, hatar ljudet när de gnisslar och ryser i hela kroppen av den slemmiga, plastiga känslan.

3. Jag kan hela texten till Rappers Delight utantill. Det är dock en bedrift utan någon som helst nytta, för ingen känner igen den när jag försöker. Kan kanske ha något med min totala tondövhet att göra?

4. Jag är extremt överböjlig och kan lägga mitt ben bakom nacken. En totalt onödig merit, men ganska bra partytrick

5. Jag är totalt oförmögen att dricka öl. Inte ens en liten sipp klarar jag av. Hela min kropp protesterar vilt och jag mår som tubsocka efter NY maraton.

Kolla! Fem stycken har jag fått ihop. Two more to go, det ska nog lösa sig det här med. Jag tar en liten paus.
Okej, nu har jag tankat inspiration genom att imundiga en stor kopp kaffe. Med stor vånda kläcker jag ur mig följande:

6. När jag var 9 år snattade jag en Plopp. Allt för att vinna kamraternas beundran, men jag mådde så dåligt att jag två dagar senare gick dit och betalade den. Fast det sa jag aldrig till kompisarna, för jag ville bibehålla min tuffa image.

7. När jag var yngre var jag otroligt osäker på mig själv, så för att boosta mig själv ljög jag. Om min mamma, om min pappa, om mig själv. Kan väl säga att det var inte en helt lyckad strategi. Jag blev ofta avslöjad. Turligen nog var jag verbal redan då, så jag lyckades ofta förvandla det hela till en rolig historia. Men inombords skämdes jag.

Och så ska ju stafettpinnen gå vidare, men jag tror den varit på många ställen redan. Så please be my guest, den som känner sig manad är välkommen att plocka upp den.