Lilltrollet var lite fundersam i helgen. Jag såg att hon funderade på något, och med list lyckades jag få ur henne vad det handlade om.
En av hennes klasskamrater blir konstant retad och illa behandlad av en kille i klassen över henne. Något som hon självklart är ledsen för och söker tröst hos sina kamrater. Men tjejen ifråga säger inget till lärarna, utan går istället undan. Tjejen ifråga är själv lite grann av en "retsticka" i sin egen klass, men enligt Lilltrollet så har hon inte varit på den här killen. Och Lilltrollet brukar dels ha koll, och dels vara ett sanningsvittne.
Eftersom jag är den som jag är, dvs lägger mig i, så ringer jag upp tjejens mamma ifråga. Visserligen trodde jag att hon visste om det, men tänkte att jag kunde iaf berätta vad Lilltrollet hade sagt så att hon förstod att det inte var något som hennes dotter överdrivit.
Men när jag ringer så har mamman ingen aning.....
Vilket jag tycker är sorgligt. För vem ska ett barn gå till när man råkar illa ut? Till sin förälder såklart! Vilket dottern valt att inte göra. Och det beror såklart på något, men oavsett skälet så tycker jag det är sorgligt. Förbannat sorgligt!
Inlägg
4 timmar sedan
2 kommentarer:
Jag älskar dina medkännande och empatiska barn! Det är så fint.
Att söka tröst och förståelse hos sina föräldrar, borde ju vara självklart för alla barn. Ibland är det inte så. Så skönt att höra att hon då har kompisar som kan ge stöd och trösta.
Funderade lite över detta fenomen häromdagen. Jag tycker att jag har en underbar och ljuvlig relation till min lilla Körsbärsblomma, vi kramas och pussas hela tiden, och är nära på alla sätt och vis. Men det finns saker hon inte berättar för mig, hon är inte speciellt öppen med känslor. Jag försöker vara uppmärksam och lystra efter 'konstigheter', om det är något som tynger henne (utan att SKAPA den känslan hos henne). Dom gånger hon berättar saker eller frågar om "djupare" saker, försöker jag lyssna om det finns något underliggande, förringar inte och lyssnar ärligt och uppmärksamt, utan att förstora eller förminska några känslor hos henne. Men hon är helt enkelt inte känslospruta (precis som sin far).
Visst kan det göra mig lite ledsen ibland, att hon inte öppnar sig totalt för mig, men så länge jag känner mig säker på att hon är en glad och lycklig unge, köper jag det. Jag är ganska säker på att jag märker förändringen, om den skulle komma, och då kommer jag att lura ur henne vad som är galet.
Men som sagt, alla barn är inte öppna med vad dom tycker och känner. Och alla föräldrar har inte tid eller ork att se. DET tycker jag är sorgligt.
Att bli retad/mobbad är oftast något skamfyllt för den som blir drabbad. Ibland vill man inte ens berätta sådana skamliga saker för dem som är nära. Det kan kännas bättre att berätta för någon utomstående. Bakvänt, men helt normalt och naturligt. Får man veta hur barnet har det som förälder av någon annan är det viktigt att prata med barnet utan att skuldbelägga för att inte barnet skall skämmas.
Hoppas att du föstår hur jag menar.
jag tycker inte alls att det är konstigt att hn inte sagt ngt hemma. Sorgligt. Visst. Men inte konstigt. Hon har ju lyft det hos din dotter istället! Och fått den hjälp hon behöver. DU ringde hennes mamma. Hon slapp lägga ut det pinsamma själv. "Morskan" (Så tänker jag iaf.)
Skicka en kommentar