Tårar....

Jag är så glad för att Mellantrollet har börjat krypa ur sitt skal. Att såren efter den behandling hon utsattes för äntligen verkar börja blekna. Hon är mer öppen och tillitsfull än på länge. Hennes behov av ömhet och kärlek släpper hon numera fram, hon vågar ta för sig.

Idag städade jag hennes rum. Hittade ett brev till bästisen från dagis (som tyvärr från stan för flera år sedan). Eftersom Mellantrollet mått som hon gjort så tittade jag vad det stod. Och tårarna började rinna när jag läste hennes avskedshälsning;

"från en äntligen glad tjej"

Och det ska hon få fortsätta vara, glad och lycklig.