Varning för barn....

Läste en av mina tidigaste bekantskaper här på morgonen, Deep/edition är en vass herre som döljer ett helt berg av känslor bakom sina mörka solglasögon. Idag var känslorna inte speciellt dolda och det väckte en hel massa tankar hos mig. Jag försökte kommentera hos honom, men det blev mest ett svammel tror jag så jag försöker bli lite tydligare här idag.

Barn som är annorlunda, oavsett om det är av kroppslig, materiell och psykologisk natur, sticker alltid ut i andra barns ögon. Och det som sticker ut, det som är annorlunda måste de på något sätt hantera. För att enbart konstatera och sedan låta det bero är något de oftast inte får med sig hemifrån. Vi vuxna kommenterar vitt och brett andra människor, i barnens närvaro. Vi fäller fördömande kommentarer om de vi inte förstår, håller med om eller som vi av andra anledningar reagerar på. Och då får barnen med sig det, att det är naturligt och accepterat göra så.

Så vad händer då i skolan när de möter ett barn som inte är som de? Jo tack, de tar till det beteende de fått med sig hemifrån. Och den som är annorlunda blir satt i karantän, hamnar lite utanför. För Mellantrollet var det hennes sociala omognad som ställde till det, för andra barn handlar det om något annat.

Så vad gör man då? Vi kan ju näppeligen följa med de andra barnen hem och fostra dem där. Att lägga sig i hur andra människor fostrar sina barn är inte heller helt enkelt. Vi kan enbart påverka våra egna barn. Att få dem att räta på ryggen, att få dem att se sina "svagheter" som styrkor eller i vart fall inte skämmas för det. Att försöka få dem förstå att det är inte deras fel, utan de andra barnens oförmåga som gör att det blir som det blir.

Jag vet inte om jag är tydlig nu, så jag försöker exemplifiera;

Jag har en väninna vars son är diagnostiserad med Asperger. När han gick i 2:an - 3:an så blev han diagnostiserad. Hans föräldrar tyckte det var jobbigt, kämpade med att hantera det och informerade enbart lärarna på skolan: Sonen blev sedd som annorlunda, de andra barnen triggade gärna igång honom och han fick utbrott på utbrott. Skoltiden var ett helsicke. Så flyttade de, fick råd från skolan att låta sonen förklara för barnen vad hans problem var vilket han gjorde. Första dagen i nya klassen berättade han om sin diagnos, hur den yttrade sig och var för "tokigheter" han ibland kunde ställa till med. Sedan den dagen var det aldrig några problem. Såklart det fanns barn som försökte, men då ryckte klasskompisarna in och försvarade honom.

För Mellantrollet behövdes ett byte till ny klass, där hon fick göra en clean start. De barnen fick information om att Mellantrollet hade blivit illa behandlad i den gamla klassen, och att hon därför kunde reagera lite annorlunda. Bli högljudd eller rent av fysisk. De andra barnen accepterade det och ställer även de upp till hennes försvar är något händer.

Båda exempeln är "lyckliga slut", men det hade inte blivit så här om inte mamman i det första exemplet pratat med sin son. Förklarat vad han hade för diagnos och fått honom att känna "this is who I am" , att acceptera det och göra det bästa av det. För att trolla bort det går ju inte. Hur hon åstadkom det här vet jag inte i detalj, men det var en resa väl värd att göra även om den var lång.

I Mellantrollets fall har vi dels fått utomstående hjälp, men även haft många långa samtal med henne. Där jag pratat om min egen barndom, där jag råkade ut för samma sak. Vilka känslor jag hade och vad jag önskar att jag kunde gjort annorlunda. Framförallt har jag försökt att inpränta i henne att inte bli ett offer, att inte skämmas för den hon är. Att hon är en underbar, klok liten person men att hennes kamrater inte är kloka nog att inse det nu, men en vacker dag så. Varje kväll när vi lägger oss får hon säga tre bra saker om sig själv, stort eller smått spelar ingen roll.

När man själv som barn har varit utsatt tror jag det är lätt att känna igen sig i sitt barns känslor. Vilket är iofs bra, men också dåligt. Därför att vi blandar ibland ihop våra känslor av det utanförskap vi kände med våra barns, och det läser de av. Det bekräftar då bilden av att de är utanför. Det är inte lätt, men vad vi ska försöka göra är att använda erfarenheten från vår egen utsatthet men inte låta våra egna känslor från den tiden färga bilden. Och så ska vi självklart stärka våra barn i deras självkänsla, att de är bra oavsett om de har lite hull kring magen, svårt att leka med andra barn, stammar, är närsynta eller vad det nu är.

Självklart ska man även "lägga sig i". När jag hör barn säga om eller till andra barn "Du är dum för att Du är..." så lägger jag mig alltid i. Även om det är barn jag inte känner. Brukar fråga "men varför säger Du att hon/han är dum bara för att han/hon är tjock-smal-har glasögon? Förstår Du inte att han/hon blir ledsen? Och hur skulle Du känna om någon sa så till Dig?" Precis som jag hoppas att andra människor hjälper mina barn att hitta gränserna och hjälpa dem till ett juste uppförande anser jag att det är min skyldighet att göra detsamma med andra barn.

Dumma barn finns, dumma människor finns och det kan vi aldrig helt komma bort ifrån. Men vi kan ändra vårt eget förhållningssätt till dessa människor. Vi kan välja om vi ska låta dem komma åt oss eller inte. Genom att bli stolta över oss själva, lära känna oss själva med de fel och brister vi har. Genom att vägra bli offer!